Första läsningen
Jes. 65:17–19
Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.
Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17
Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”
Evangelium
Matt. 5:1-12
När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”
Predikan
Vad är det egentligen att vara salig? Är det någon för en och var av oss? Salighet handlar om något beständigt, något som anknyter till ens karaktär, något som inte lätt tas ifrån en. Den salighet som Jesus talar om är en slags himmelsk glädje. Inte alltså enbart en känsla som vi erfar, utan en slags grundton, ett slags botten för tillvaron. Det som Jesus talar om är inte något som tar bort vår motgång, inte något som tar bort vår sorg, men nog något som lägger en grund för vår uppfattning av livet som präglas av hopp och frid.
Det finns översättningar där man använt ordet lycka istället för salighet, men jag tycker att man där mister en viktig del av ordets betydelse. Ofta tänker vi ju lycka som ett känslotillstånd, men saligheten vill jag påstå att är något som gäller hela vår varelse: vår själ, vår kropp, vår ande.
Hur skall man då gå till väga för att få erfara denna salighet? Det är ju kanske den mest avgörande frågan då vi reflekterar över dagens evangelium. Är det som Jesus säger att vi måste bli fattiga i anden, sörjande, förföljda, barmhärtiga och renhjärtade osv för att kunna bli saliga? Jag tror inte det. En sådan läsning av denna text är inte ett evangelium, det är inte ett gott budskap till oss att höra om en massa borden och måsten som vi antagligen aldrig kommer att leva upp till. Jag tror den avgörande insikten är att det hela tar avstamp från att Jesus är bland dem. Jesus undervisar den skara som följer honom, medveten om att genom korsfästelsen och uppståndelsen kommer denna salighet att erbjudas som gåva åt hela mänskligheten. I parafras kunde man läsa denna text med följande tillägg:
Saliga de som känner sig små i världen,
saliga de som inte vet vad de ska ta sig till,
saliga de som sörjer och lider,
saliga de som saknar,
saliga också de som glädjer sig,
saliga de som misslyckas,
saliga de som är för lite,
saliga de som är för mycket,
saliga var och en som är i Jesu närvaro.
Saligt varje helgon som dött i dopet och tron.
Salig varje människa som lagt sitt liv i Guds händer.
Jesus vet att Guds godhet är tillgänglig för oss alla. Därför kan han också undervisa på detta sätt. Därför kan han tala som om de som sörjer är lika saliga som de som är renhjärtade – för det handlar inte om vår förmåga att göra oss själva saliga. Det handlar om Guds godhet. Guds nåd. Guds kärlek till oss en och var.
I allt måste vi minnas detta. Då världens mörker skiljer oss från någon för tidigt, då sjukdom eller olycka drabbar oss och också då det går oss väl: Att inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Ingenting skapat, varken höjder eller djup, varken makter eller välden. Inget kan hindra Gud från att älska oss och kalla oss vid namn, inte ens döden.
Salig var och en som reflekterar över sin livserfarenhet och ser att Gud är god, också genom motgången.Det kanske är svårt att tro. Hur ska man kunna tro att Gud är god, då han låter människor lida, sörja, till och med dö? Redan Jesaja svarar på detta, då han förmedlar till oss ord från Gud. “Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på. Nej, gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar.” Det är målet för den kristna tron. Gud skapar nytt. Detta brustna, detta som tyngs av syndens börda, det ska göras om. Det som har varit, det som gick fel, det ska man inte längre minnas. Det är det som Johannes återkommer till i Uppenbarelseboken: “Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”
Vår salighet här i tiden, mitt i det mörker som nu sluter sig kring oss, handlar om det ljus som ska komma. Har ni tänkt på hur kyrkoåret är upplagt? Nu då mörkret tätnar minns vi dem som gått vidare och tänder ljus för alla helgon. Sen går vi fram till årets mörkaste tid, till advent, tänder flera ljus, tills vi vid julnatten får ta emot det största ljus av alla, Herren Jesus själv. Vår salighet kommer från att vi, som Guds folk, som Kristi kyrka, förmår att se framåt, i den mörkaste stund, och vågar hoppas på det ljus som har lovats oss. Det handlar inte om att vi ska uppbåda någon slags naiv övertygelse om att allt nog är bra, även om det inte är det, utan om hopp. Inte optimism eller förnekande av sanningen, men om hopp. Hoppet att det ljus som tänds vid julnatten, det ljus som lyser starkast vid uppståndelsens morgon också lyser in i vårt mörker. Vi får, då dagarna mörknar, se fram mot det ljuset.
Salig var och en som vandrar i mörkret, som vågar hoppas på ett kommande ljus.Vi får idag fira nattvard tillsammans. Vid nattvarden möter vi Jesus själv i bröd och vin. Där erbjuds oss saligheten, nåden, förlåtelsen. Där får vi fira en måltid tillsammans med alla som någonsin gått vidare till den himmelska tillvaron. Det är en måltid som knyter oss samman med alla som deltagit i den här på jorden, med alla som firar den tillsammans med Herren i det himmelska. Vi firar den under fridens tecken, som ett enat folk, trots våra många olikheter. För inför sakramentet, inför Gud, står vi alla på samma linje. Vi får komma fram och möta Herren själv och dela en gemenskap som inte består i att vi alla kommit överens om allt, utan i att Gud har kommit till oss. Liksom Kristus kom till oss, som ljus i mörkret, ges brödet och vinet som gåvor från altaret, för att illustrera att detta är inte något som vi presterar fram, utan Gud har givit sig själv till var och en som söker honom.
Salig var och en som får möta Gud vid altaret, i brödet och vinet.
Salig den, som av nåd får möta Gud, som av nåd vågar hoppas, som av nåd vågar tro på en god Gud trots allt det vi ser i världen.
Jag hoppas och ber att vi alla ska få erfara den saligheten.