Första läsningen
1 Mos. 15:1–6
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.” Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös.” Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.
Andra läsningen
Rom. 4:16–25
Tron är grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. Därför räknades han som rättfärdig. Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.
Evangelium
Mark. 2:1–12
Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”
Predikan
Tro och otro. Det är ett begreppspar som säkert väcker många känslor, särskilt hos den som kämpar med otron eller tvivlet. Låt oss inleda med att fundera på vad dessa ord egentligen innebär.
Tro. Det är en förtröstan på något som vi inte ser. Så definieras saken i Hebreerbrevet. Tron är verksam där den finns, oberoende av hur mycket av den vi har. Jesus talar om att ha tro som ett senapsfrö. Det räcker. Det är tro.
Otro. Det är inte det samma som tvivel. Tvivel är en skuggsida av tron. Utan tro kan man inte tvivla. Otro är inte att vara skeptisk. Skepticism kan vara riktigt sunt och är en behövlig del av att orientera sig i världen. Otro är avsaknaden av tro. I sin yttersta form är det ett motstånd till tro.
På något plan har ju alla en tro av något slag. Men idag då jag talar om tro, talar jag specifikt om tro på Gud. Annars, till vardags, så tror vi ju på en massa saker. Vi visar tro då vi sätter oss i bänken – tro att den håller. Vi visar tro då vi går ut i trafiken – tro att den som kommer körande mot oss hålls på sin egen sida. Idag däremot vill jag tala om tro som gudstro.
Tron kommer med förtröstan och frid. Då Abraham fick löftet så svarade han Gud med en viss skepsis eller ett slags tvivel i rösten. “Jag går ju bort barnlös!” Det är ett slags ifrågasättande av det som Gud säger: “Vet du inte hur det är ställt med Sara och mig?” Den här trons förebild har inte lagt åt sidan sitt tänkande, men han kommer med ett sunt tvivel, ett sunt ifrågasättande av vad han hörde. Andra läsningen löd ju: “Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron.” Det vill säga att det tvivel han gav uttryck för är ett tvivel som ändå äger trons förtröstan. Han ifrågasätter, men inte Gud, utan huruvida det är möjligt att något sådant ska hända honom och hans hustru vid en sådan ålder. Det är den logiska reaktionen på vad Gud låter honom veta. Redan ett senapsfrö av tro är tillräckligt för att kunna bli en förebild i tro. Tron ger förtröstan på det som vi ännu inte ser, en förtröstan som är övernaturlig.
Tron har en riktning och ett mål. Genom Bibelns berättelser tar vi del i en ständig utveckling av Guds plan. Gud bjuder in fler och fler i trons liv. Det börjar med Adam, fortsätter i det första paret då Eva blir till, går vidare till Noa och hans familj, vidare till Abraham som vi läste om idag, hans släkt, vidare till kungarna och deras riken, ända tills vi i Kristus kallas in i den allmänneliga kyrkan. En kyrka för alla folk. En tro för varje människa. Det är trons riktning, den har en längtan efter att bära fram varandra, flera och flera, inför Gud. Trons karaktär är sådan att den förtröstar på Gud och har en längtan efter gemenskap. För vissa är denna tro som ett senapsfrö, en längtan som syns i det lilla i vardagen. Gott så – det är tro – det är tillräckligt. För andra griper den här tron tag om en på ett sätt som tvingar en att aktivt sträva efter att föra ut budskapet åt flera. Också det är tro.
I dagens evangelium ser vi ett exempel på tro. Det är fem vänner som kommer till Jesus. Fyra av dem bär på den femte. Eftersom de inte kommer åt Jesus genom dörren, på grund av folkmassorna, lyfter de åt sidan en del av taket för att kunna sänka ner sin vän. De har tro – tron att det är viktigt att föra fram den som lider inför Gud. Jag har fastnat för det som Jesus säger åt mannen som sänks ned: “Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Det är som om Jesus skulle säga det med ett dubbelt klangbotten. Å ena sidan förmedlar han Guds förlåtelse till mannen som blivit buren till honom. Men å andra sidan, så ser han deras tro och konstaterar att mannens synder redan är förlåtna.
Vad menar jag då med att säga att mannens synder redan är förlåtna? Jesus verkar konstatera att mannen redan lever i trons verkningar. Vi kanske inte tänker på det till vardags, men liksom vi tror på bänken och sätter oss ner, så formar vår tro allt vad vi gör. Dessa män hade den tron att trots mannens synder så var han värd att föras fram inför Gud. De hade alltså redan förlåtit honom, de levde i nåd mot honom, de levde trons liv i förhållande till honom. Och den tron väckte i dem en högst vardaglig och enkel längtan att få föra honom inför Gud. Liksom Abraham agerade de i tro och lät sig inte hindras av de hinder som till synes fanns i deras väg.
Och här uppmanar jag oss igen att vända blicken till oss själva. Har vi en sådan tro? En tro som kanske blandas med tvivel eller skepticism, men som ändå ytterst är en förtröstan på Gud, som leder oss i riktning mot den inbjudande nåd och kärlek som Skriften vittnar om?
Vid korset gav Jesus uttryck för vad denna tro handlar om ytterst sett. Han gav sitt liv för dem han älskade, för att bjuda in hela mänskligheten till att se sin egen synd, låta honom bära den och så träda in i den nåd som Gud erbjuder. Vi läste i dagens andra läsning att Jesus “blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.” På korset ser vi honom utlämnad, men på den tredje dagen väcks vår tro igen. Vi blir rättfärdiggjorda genom honom. Vad betyder det? Man kan läsa det som ett juridiskt påstående och säga att Jesus tar på sig det straff som vi förtjänar. Man kan också läsa det, som också Paulus gör, så att det handlar om att vi genom Guds Ande ges möjligheten till trons liv, liksom Jesus levde trons liv.
Vi får ha den förtröstan, den riktning, den tro i våra liv som också Abraham och Jesus hade. Kanske har vi ett annat mått. Kanske är din tro idag som ett senapsfrö medan någon annans tro är stark. Men alla mått av tro är tillräckliga. Tron fångar oss då vi faller, den påminner om att Gud bär också genom svåra tider. Tron inspirerar oss då vi är starka, så att vi, som Luther säger, gör trons gärningar utan att ens märka det. Men oberoende var vi är idag så kommer tider då vi tvivlar eller är skeptiska. Jag säger er, frukta inte, tvivel och skepticism har alla trons förebilder fått arbeta med.
Det är otron som vi får akta. Otron förkastar och strävar bort från det goda som Gud har gett oss på korset och i uppståndelsen. Otron riskerar bryta ner den grund för liv i kärlek som tron är. Otron leder oss till en plats där vi inte längre tar vår vän och för fram honom till Jesus, utan istället i cyniskhet låter honom ligga på sin bädd. Otron, som kyrkan beskriver den, har inte en sådan kärlek och gemenskap som riktmärke, utan riskerar bli inkrökt i sig själv.
Men redan ett litet mått tro – en liten förtröstan på att Gud nog har saker under kontroll, en liten aning om den stora nåd som finns i Kristus – är ett andningshål genom vilken vi befrias från den inkröktheten. Och den tron hittar vi på de mest överraskande ställena. I våra hem, på våra arbetsplatser, då vi rör oss på byn… Vi får minnas att den tro som Abraham hade och den tro som dagens evangelium beskriver inte i slutändan är hemskt komplicerade saker: det är en tro som handlar om förtröstan och som går mot större kärlek till både människor och Gud. Må vi i Herren Jesus ta emot den tron, i hans Ande leva av den, till Gud Faderns ära och vår egen glädje och uppbyggelse.