Första läsningen
5 Mos. 6:4-9
Mose sade:
Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.
Andra läsningen
1 Kor. 1:4-9
Jag tackar alltid min Gud för att han har gett er sin nåd genom Kristus Jesus. Genom honom har ni blivit rika på allt, allt slags tal och allt slags kunskap. Ty vittnesbördet om Kristus har vunnit sådan fasthet hos er att det inte saknas något i era nådegåvor medan ni väntar på att vår herre Jesus Kristus skall uppenbaras. Han skall också ge er fasthet ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår herres Jesu Kristi dag. Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre.
Evangelium
Matt. 22:34-40
När fariseerna fick höra hur Jesus hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade honom: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”
Predikan
Vad innebär det att leva med kärlek som rättesnöre? Det största budet i lagen är kärleken till Gud och till ens medmänniska. Vad menar vi, vad menar Jesus då han uppmanar oss att leva på detta vis?
Till vardags talar vi sällan om fiender, men ofta tänker vi ändå kring vissa människor som om de var sådana. Människor som vi inte kommer överens med, som representerar något annorlunda, som valt ett liv vi själva inte förstår. Det är lätt hänt att vi agerar i fiendskap, fastän vi inte medvetet valt att kalla någon fiende.
Jesus bud om att älska Gud över allt och ens nästa som en själv – och dessutom av hela ens hjärta, själ och kraft – skärps ytterligare av honom själv, då han uppmanar oss att älska till och med vår fiende. Hur kan detta vara en sund lära? Är det möjligt och ens eftersträvansvärt att älska sådana som kanske till och med medvetet agerar fel mot oss?
Hurudan är en sådan kärlek som går att rikta också mot den som är annorlunda än vi själva eller som kanske till och med önskar oss ont?
Det finns två trender i vår samtids förståelse av ordet kärlek som jag vill lyfta upp för att kunna närma oss den lära som dagens gudstjänst kretsar kring:
1) Det första är idén om att kärleken är gränslös. Det är lätt hänt att vi tänker att då vi älskar och förlåter så innebär det att vi inte får begränsa oss själva eller varandra. Jag tror det är falskt. Kyrkan talar om frihet och kärlek som två centrala aspekter av livet i tron, men det handlar inte om att leva utan gränser. I kärlek, för att uppnå frihet, behöver vi ibland sätta gränser. Gränser mot den som sårar oss, gränser mot den som gör övergrepp mot oss, gränser mot det som bryter ner. Det är en del av kärleksfull frihet att upprätta gränser. Det gjorde också Gud och Israels folk då lagen kom till.
2) Det andra är den själviska kärleken. Ofta, särskilt i vår ungdom, handlar kärleken främst om frågan vem som kan ge mig det jag behöver. Många lever genom hela sitt liv med en sådan förståelse av kärlek. Det lägger allt för lätt grunden för ett begär som aldrig går att uppfylla. Kärleken, som kyrkan förstår den, handlar om frågan: Vem kan jag tjäna? Här är inte kärlekens väsen sådant att vi ska få, utan sådant att vi får ge. Det är klart att det inte heller här handlar om ett gränslöst givande utan att någonsin själv få. Men det är en lärdom varje människa behöver, att då man lever utgivande så erfar man större glädje än då man lever krävande.
Då Jesus säger att vi ska älska våra fiender behöver vi begrunda hur vägen dit kan se ut. Det handlar inte om att inte ha gränser mot dem som gör fel mot oss och inte heller handlar det om att kräva av dem att de ska bättra sig innan de är värda vår kärlek. Här handlar det om att agera i vishet. Då Gud skapade de första människorna fick de i uppdrag att lära sig om och härska över skapelsen. Vi får, i samma anda, söka att förstå våra egna liv så väl som möjligt, så att vi ska kunna leva i kärlek. Kärleken mot fienden kan bara uppnås genom en noggrann granskning av oss själva, den värld vi lever i och de bud vi har fått ta emot. Detta speglas också i gudstjänsten: Vi bekänner våra synder – ser till oss själva och världen. Vi läser texter och lyssnar till predikan – ser till världen och buden. Och vi möter Gud, som är källan till all kärlek, genom ordet och nattvarden.
Det stora problemet är ju att det känns bra att ha fiender. Någon man kan vara arg på då man behöver vara arg, någon som man kan skylla på då saker går fel. Vi ser det i många av våra egna rörelser och i mycket av det som sker i vårt samhälle. Den ena skyller allt på den andra och den andra skyller allt på den ena. Det handlar om att vi har olika övertygelser i svåra frågor. Men mera än det handlar det om att vi är barnsliga, brustna människor, syndare som inte förmår lyfta blicken från vår egen präktighet och finurlighet. Det är här som vi brister. Vi lever inte i kärlek till nästan och fienden, utan bara i kärlek till oss själva.
Därför är det viktigt att rannsaka sig själv. Syndabekännelsen i början av gudstjänsten handlar ju inte om att sätta oss på plats, utan om att vi ges möjligheten att grunda för en kommande reflektion om hur vi ska kunna leva bättre. Då vi granskar våra egna motiveringar och vad som driver oss märker vi ofta att de stora hindren för att leva i kärlek de facto finns hos oss själva, inte hos andra. Jag hävdar att den enda vägen för oss som individer att leva i kärlek är att vi själva befrias från vårt begär att ha fiender. Vi kallas, som kristna, in i ett liv där dessa kategorier blir onödiga. Men det är ett arbete vi måste göra med oss själva, inte som vi ska kräva av andra.
Först när vi arbetat med oss själva till den graden att vi kan släppa fiendskapen så kan verklig kärlek mot vår nästa uppkomma. Då vi går åt vårt eget hat, vårt eget förakt, då hittar vi vägen mot den kärlek som Jesus idag uppmanar oss till.
Det handlar alltså om att söka kärleken, eller att lämna sig åt den. Den enkla formeln för allt arbete med att sätta hat och förakt till sidan är ju att ge dem åt Gud i bön. “Herre, detta har jag funnit i mitt eget hjärta, det är inte vackert och jag vill inte ha det, jag överlämnar mig själv i dina händer.”
När vi har gjort detta arbete kan vi börja arbeta med det som jag tidigare skissat på. Att älska sin nästa som sig själv och till och med älska sin fiende. Då vi med Guds hjälp och i bön har sett till oss själva och sökt det hat och förakt som finns i vårt eget hjärta, då kan vi med större vishet börja upprätta de gränser som behövs för att leva väl i denna värld, då kan vi börja fråga oss var vi kan älska någon annan väl.
De bud Jesus ger oss handlar om att först och främst söka kärlekens väsen hos Gud. Gud är all kärleks källa och han har låtit oss se det i Kristus. Den kärleken uppmuntras vi att tillämpa, på oss själva och på alla människor vi möter. Det sker genom att vi rannsakar oss själva, bekänner våra synder, reflekterar över vad Gud har talat och talar till oss, och sedan målmedvetet arbetar med våra liv för att skapa kärleksfulla relationer till människorna runtomkring oss.
Det är detta som är den lätta bördan. Alternativet är att leva orannsakat, utan att sätta gränser, i begär som aldrig möts. Det livet är svårare, tyngre, jobbigare än ett liv som medvetet strävar efter det goda. Vi har kanske har hört att vi inte kan älska, men en del av dagens evangelium är att vi kan lära oss. Kristus erbjuder oss ett liv där vi får se mera och mera kärlek och välsignelse runtomkring oss. Vi får överlämna oss själva och alla dem vi vill älska i hans händer.
Låt oss be!
Fader,
Du som är kärleken själv och all vår kärleks källa.
Låt oss i samarbete med dig se till våra egna hjärtan och liv,
befria oss från det som hindrar oss att älska,
vi lämnar våra liv i dina händer.
Amen.