Första läsningen
1 Mos. 28:10-17
Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.
I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”
Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”
Andra läsningen
Upp. 12:7-12
Det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
Evangelium
Matt. 18:1-6 (7-9) 10
Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
(Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.)
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Predikan
Ni är många idag som är här för att ni ska inleda er skriftskola. Välkomna! Det är alltid en spännande tid på året då vi får börja lära känna er bättre. Ta en titt omkring er, vissa känner ni bra från tidigare. Andra som ni ser här idag är här nästan varje söndag. Jag säger också välkommen å deras vägnar, ni kommer att träffa dem flera gånger under året.
Ni, blivande konfirmander, är ju medlemmar i församlingen genom dopet. Idag får ni inleda en vandring där ni bekantar er med församlingens liv och lära. En del av det, som t.ex. gudstjänsterna, kanske känns obekant eller obekvämt. Men det är okej. Det som kyrkan sysslar med handlar mycket om bilder och berättelser som leder oss att tänka på vissa sätt om livet och världen. Här i kyrkobyggnaden möts liv och död, ont och gott i ett rum som är avskilt för att handskas med livets djupa frågor, ett rum där vi kommer inför Gud, som är den som upprätthåller allt som vi vet och känner till. Här finns en inbjudan att fundera över sitt liv på ett särskilt sätt under en tid varje vecka. Välkomna med också på den vandringen.
Idag har vi läst tre texter om änglar. De är ju lite mystiska och kluriga varelser, änglarna. Ibland är de budbärare, sådana som rör sig mellan himmelen och jorden med bud. Ibland är de tjocka små bebisar med vingar, vars uppgift är lite oklar. Ibland ser vi dem som blonda kvinnor (med vingar) som beskyddar barn som går på vägen. Och sen läser vi om dem som krigare, som tar strid med djävulen själv. När de inte gör det, så står det också om dem att de prisar Gud och sjunger inför hans tron i himlarna.
På många sätt är dessa olika bilder av änglarna också bilder för vad kyrkan menar att det goda livet handlar om. Det är ju så att de flesta läror och liknelser som kyrkan sysslar med är sådant som vi alla redan vet. Då vi lyssnar till Jesu undervisning genom evangelierna uppmanas vi vara kärleksfulla, förlåtande och goda mot varandra. Jag hoppas ingen av oss tänker att detta inte skulle vara eftersträvansvärt.
Änglarna beskriver den glädje som finns i att få leva i gemenskap med Gud själv. Änglarna beskriver hur viktigt det är att vi skyddar dem som är små och dem som är svaga på olika sätt. Änglarna beskriver hur viktigt det är att vi tänker på det goda, det himmelska och att vi känner igen och strider emot det onda, det som i dagens texter beskrivs genom djävulens raseri.
Att navigera dessa texter kräver en del fantasi. Föreställ er en stund den här scenen som vi hörde läsas om i dagens andra läsning. Två trupper går i strid i himlen. Änglar som fallit drivs bort av dem som ännu strävar efter det goda.
Här i kyrkan utspelar sig en liknande scen. Vi kommer alla hit bärande på ont och gott. Vi har saker som vi är stolta över, som vi är glada för i våra liv. Men vi bär också saker med oss som vi helst inte skulle prata om, sådant som vi kanske till och med skäms för. Och det här vet vi ju alla, om vi är ärliga med oss själva. Och lika som i änglarnas strid så sker denna kamp inför Gud. Här i kyrkan sitter vi med blicken fäst mot altaret och altarmålningarna där Gud själv och hans godhet fyller vår uppmärksamhet. Prästen och de andra som tjänar bär kläder och symboler som placerar dem som medlare, budbärare för både dem som sitter i bänkarna och för Gud själv.
Och det hela pekar mot något särskilt. Mot det att trots att vi kommer med många olika erfarenheter av livet, så kallas vi att se framåt med hopp. Vi får lita på en seger i livets kamp. Gud själv, han som är hela skapelsens Herre, har låtit oss se det. I altarmålningarna ser vi de avgörande skeendena. Människan förlorar sin väg och allt det goda som Gud gett oss. Gud vägleder oss genom tider av oklarhet. Gud föds och blir som vi. Gud lider med oss och bär våra synder. Gud leder oss vidare på livets väg, befriade från det brustna som binder oss.
Så som kyrkan ser på livet finns det bara en eftersträvansvärd riktning, att vi tillsammans med Gud går in i en kamp som leder till större glädje, större frid, större kärlek. Det är vad alla dessa motiv, alla texter vittnar om. Och det är en väg som alla vi som samlas här är inbjudna till. Vi behöver inte längre vara bundna vid våra synder, det som bryter ner och vi skäms för, utan vi får söka vägar framåt i livet. Tillsammans, inför Guds ansikte, mitt i den kamp mellan gott och ont som alla våra liv präglas av. Det är korsets och uppståndelsens budskap. Det är kyrkans budskap.
Det är det som vi som samlas här får nåden och glädjen att tillägna oss. Så välkomna igen, särskilt ni konfirmander, att stiga in i och utforska en många tusen år gammal tradition som pekar framåt i livet. Liksom änglarna strider för det goda inför Gud i himlarna, får också vi i våra liv komma inför Gud och söka det goda som han erbjuder. Låt oss därför fortsätta vår gudstjänst genom att tillsammans bekänna vår kristna tro!