Första läsningen
Mika 6:6-8
Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
Människa, du har fått veta
vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.
Andra läsningen
1 Joh. 4:7-12
Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.
Evangelium
Luk. 10:25-37
En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”
Predikan
På vilket sätt lider Gud? Fundera för er själva en stund hur ni ser på Guds lidande. Är de tankar som kommer fram främst om korset? Lider Gud för vår skull, på grund av oss? Eller lider Gud med oss? Sörjer Gud över det som vi utsätts för på grund av synden?
Det fanns en tid i kyrkohistorien då synen på Gud var sådan att det var förbjudet att tala om en Gud som lider genom sorgen. Gud skulle trona i det höga, långt borta från oss, avskild från den brustna världen. Den Gud vi möter i Kristus är något helt annat. Om vi läser Kolosserbrevets första kapitel möter vi honom som som den förstfödde i skapelsen, som ursprunget och förebilden för allt, också oss. Och vi möter honom också som den förstfödde från de döda. Han har blivit som vi och erfarit till och med döden. Det står att han är huvudet för sin kropp, församlingen.
Nu vet vi ju att om kroppen tar skada, så bekymrar sig nog huvudet en hel del. Sörjer till och med. Genom skrifterna ger sig Gud till känna som en Gud som är nära de svaga och lidande. Till och med så nära att han delar våra sorger. I Kristus, som försonar oss med sig själv i sin mänskliga kropp, blir detta riktigt tydligt. Guds kärlek utgjuts för oss, träder in i skapelsen, så att vi ska få se den. Paulus skriver i Kolosserbrevet om de Kristuslidanden som han tar del i för församlingens skull. Som kristen har han upptäckt vad han kallar “en hemlighet som genom tider och släktled varit dold, men nu uppenbaras för de heliga.” Han talar om Kristus i oss, härlighetens hopp, som också innebär en delaktighet i Kristi sorg över synden som bryter ner våra liv. Därför, då vi är i Kristus, vet vi att vi får sörja över det som Kristus sörjer över lika mycket som ta del i den härlighet som han har visat oss. Då vi läser om Kristus som alfa och omega inser vi att det innesluter allt som är och som varit, både sorg och glädje.
Men det att Kristus innesluter både det onda och det goda betyder inte att han önskar det onda. Genom skrifterna ser vi också hur Guds agerande har en riktning. Kristus är härlighetens hopp. Hopp om en kommande härlighet, som vi går allt närmare. Lagen pekade mot ett sätt att leva där man lämnade säd vid kanten av åkern för de fattigas skull, där man tog hand om främlingen, där man gav husrum åt den faderlösa osv… Den lagen fullkomnas genom Kristus, i personen Jesus ser vi vart Gud leder oss. Mot en plats av kärlek till Gud och sin nästa. Då Guds kärlek utgjuts för oss sker det inte inom de ramar som vi väntar oss, utan plötsligt får en samarier fungera som exempel för det heliga. Den som Israels skriftlärda hade uteslutit ur gemenskapen av goda människor är plötsligt den främste i kärlek till nästan. Och igen får vi ställa en fråga till oss själva: finns det människor som jag uteslutit ur de godas skara? Finns det sådana som på grund av kön, läggning, hudfärg eller annan egenskap vi tänker att inte kan göra det som är gott? I Kristus kallas alla folk samman, oberoende av deras brustenhet, i det att vi strävar till att göra det rätta, lever i kärlek och håller oss till vår Gud. Detta är det som Gud begär.
Så uppmanas vi att älska varandra, för att Gud är kärlek och för att den som är i Kristus äger insikten om vad detta innebär. Om Gud har valt att utgjuta sin kärlek för alla människor, då utgjuter också vi vår kärlek för varandra. Då Gud väljer att ge sig själv för vår skull, ger också vi oss själva för varandra. Det finns en tydlig logik här: Gud är den fullkomliga, heliga och kärleksfulla. Därför, för den som vill leva väl, är det logiskt att vi fattar beslut om vår vardag som är i linje med hurudan Gud är, i linje med de beslut som Gud fattat. Tecknet på att Gud är i oss är, som andra läsningen säger, att vi älskar varandra. Då vi drivs av Guds Ande gör vi vårt dagliga arbete i enlighet med vad vi vet om Guds vilja. Vi till och med väljer vissa sorger, därför att vi vet att det är rätt att lida under dem. Vi ryggar inte undan det som är tungt, om vi vet att det är den rätta vägen att gå.
Det utmynnar i ett liv som är likadant som samarierns barmhärtighet mot en slagen främling. Att sköta om en slagen, föra honom till ett värdshus och betala för honom är mycket arbete. Men det är ett arbete som ger välsmak. Inom den Ignatianska vägledningen talar man om tankars och gärningars eftersmak. Det finns sådana dagdrömmar och ageranden som lämnar skam och skuld efter sig, fastän de är enkla i stunden, så blir de en börda som man bär med sig under en lång tid. Sedan finns det gärningar som lämnar efter sig en välsmak, en erfarenhet av att ha gjort det rätta, som styrker oss och bevarar oss i det goda. Denna välsmak kan också ibland komma ur enkla gärningar, men en av de lärdomar som den Ignatianska andligheten kommer med är att man kommer långt i sin vandring som kristen genom att hålla sig till sådana gärningar som lämnar en bra eftersmak, också då de kan vara kostsamma i stunden. Att stå upp för den svaga, att ta hand om den sjuka, att stöda den fattiga – det är inte alltid lätta saker, men de är i enlighet med det som vi ser Gud göra. Det finns ett utflöde av Guds kärlek som går fram här, ett utgjutande och ett brytande av en själv som är gott och eftersträvansvärt. Det handlar inte om att förtjäna något från Gud, men det handlar om glädjen att få erfara Guds kärlek flöda genom en själv till ens medmänniskor.
Då vi kommer till nattvardsfirandet ser vi just detta. Jesus lämnar inte efter sig ett sakrament som firas som i en domstol, utan en måltid. En måltid där Värden, Gud själv, utgjuter allt vad han är för sina älskade gästers skull. En måltid där Guds kärlek, flödar ut i församlingen. Den firas därför med tillbörlig respekt och under fridshälsningar till varandra, för här är inte plats att strida eller hindra Guds helighets utflöde, här möts brustna människor kring ett altare för att ta emot barmhärtighet. Här står vi alla, hela Kristi kyrka genom historien, sida vid sida inför Gud själv, som låter sig utgjutas och brytas för vår skull.
Då Jesus talar om Guds rike gör han det ofta i bilder av festmåltider, betydligt oftare än han talar om domstolen. Han talar om dem som blir inbjudna fastän de inte är värdiga, han talar om dem som är fattiga, han talar om de första som ska bli de sista och de sista som ska bli de första. Man kan nästan tänka sig nattvarden som förlovningsfesten inför den stora bröllopsmåltiden i himlen. Här anar vi den glädje, och också det lidande, som Gud har för oss. I nattvarden tar vi del i Kristus, han som är den första och den sista. I nattvarden har vi gemenskap med honom som är huvudet och med hela kroppen. I nattvarden har vi också del i det utflöde av kärlek som kommer från Gud själv. “För mig utgiven.” Och det blir synligt i det bröd som är Gud själv, men också i den kärlek som vi genom liturgins ordning demonstrerar vid altaret. Att knäböja tillsammans symboliserar just den kärlek som församlingen uppmuntras ha för varandra. Det kan sägas att den kärleken ofta är bristfällig, men igen, visar vår liturgi, vår tradition vid altaret, på den riktning vart kyrkan och de kristna strävar, också då vi är vilsna. Det är en strävan att möta Gud, så att hans kärlek kan finnas i oss.
Så, då vi reflekterar över allt det som vi hört läsas i dagens texter, så når vi några slutsatser. Vi ser att Gud är kärlek och att hans kärlek ges oss om gåva i Kristus. Den gåvan ger oss frälsningen, förlåtelse för synderna och delaktighet i Guds kärlek. Som kristna, människor som är i Kristus, inser vi att det goda för oss är att besluta om ett liv i kärlek. Rent konkret handlar det om att låta oss utgjutas och brytas för varandra, liksom Gud har låtit sig brytas och utgjutas i nattvarden. Genom detta blir vi del av det utflöde av kärlek som finns hos Gud, här i kyrkan genom liturgin, där ute på gatan genom en utsträckt hand eller ett lyssnande öra.