Första läsningen
2 Mos. 4:10-12
Mose sade: ”Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.” Herren svarade: ”Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga.”
Andra läsningen
2 Kor. 3:4-6
En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.
Evangelium
Mark. 7:31-37
Jesus lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.”
Predikan
Innan vi kommer till tolkningen av dagens evangelium vill jag påminna er om ett par bibelord som vi kan ha nytta av.
Först dop- och missionsbefallningen, slutet på Matteus evangelium, Jesus säger: “Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Sedan ett kort stycke ur Kolosserbrevets första kapitel (Kol 1): “Han [Kristus] är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.”
Vi ser i ljuset av läsningen ur Kolosserbrevet att det som Jesus deklarerar om sig själv i slutet av Matteus evangelium är något som är att vänta. Om Jesus en gång är den förstfödde i skapelsen, den som hela skapelsen är skapt i, den som till och med döden är besegrad i, så är det inte konstigt att han också har all makt i himmelen och på jorden. Dessa bibelord stöder varandra på ett bra sätt.
I dagens evangelium möter vi ett mirakel. Jesus kommer tillbaka till Dekapolis efter en tids frånvaro. Första gången han far till Dekapolis är ju då han driver ut Legion ur den besatte mannen och skickar dem i svinhjorden istället. Svinhjorden springer ner i havet och dör, liksom Israels fiender då de flydde genom Döda havet. Efteråt vill den befriade mannen följa med Jesus, men Jesus tillåter det inte. Istället säger han att mannen i sin familj ska berätta vad Gud gjort i hans liv.
Då vi nu kommer tillbaka till Dekapolis ber människorna där Jesus lägga sina händer på den döva och stumma mannen. Ryktet har gått. Det verkar som att den tidigare av Legion besatta mannen har gjort ett gott arbete att berätta om Guds godhet mot honom. Tänk vilken otrolig kraft i ett enkelt vittnesbörd! Inga studier i teologi, ingen lång förkovring i heliga skrifter, bara ett enkelt uppdrag: Berätta åt dem som är dig nära om hur Gud har varit god mot dig. Här har vi något att lära!
Det är något liknande som andra läsningen idag talar om. “Bokstaven dödar, men Anden ger liv.” Vårt möte med Gud är det som vi kan dela och berätta om med framgång. Vår lärdom, våra regler och bud, de är sekundära, ja de till och med riskerar kväva det liv som Anden ger. Då vi går för långt mot bokstaven, mot att skapa lagar och former för hur Gud vill att vi ska leva och tillbe, då riskerar vi trassla in oss i människobud och -befallningar istället för att söka Gud. Då går det också lätt för oss, som det gick för Mose, som inte trodde sig kunna tala: att vi ser till det som finns i den fallna skapelsen och låter oss begränsas av det, istället för att ta emot den livgivande befrielsen i Anden. Hur ofta har inte vi sagt att vi inte kan eller att något är omöjligt, men sedan har det visat sig vara möjligt ändå? Med Kristus i ekvationen borde vi veta bättre! Han var före oss, han är med oss idag och han kommer att vara för evigt. Han har all makt i himlen och på jorden och han har sänt oss att gå i hans ärenden.
Men det som vi sänds till är inte att bli bibellärare och teologer allihopa, även om jag tror det är gott att någon av oss tar sig an det. Nej, vi sänds att berätta om Guds godhet till dem som är nära oss. Vi får lita på Gud genom Kristus och tro att han är med oss. Guds Ande ger liv. Och inte bara åt präster och predikanter. Anden ger liv åt automationsingenjörer, barnmorskor, lärare och sekreterare. Hela församlingen får ta emot det liv som Anden ger. Alla som någon gång har mött Guds godhet har en berättelse att dela. Det är bara så enkelt för oss att sätta upp en begränsning eller två: bara jag var mera lärd, eller, som mannen Jesus mötte i Dekapolis första gången, bara jag nu får följa med Jesus… Den typ av självvalda begränsningar binder oss och hindrar det liv som Anden erbjuder. Inte för att lärdom eller något annat i sig är farligt, men för att det riskerar sätta upp kriterier för vem som kan och inte kan, vem som får eller inte får…
Då vi läser dagens evangelium ser vi Jesus agera i makt, den makt som är given honom i egenskap av den som är “förstfödd i hela skapelsen” och, som vi läste, “allting hålls samman” i. Då vi ser på personen Jesus så som kyrkan gör, möter vi en person som håller samman allt i skapelsen. Rent konkret ser vi hur han själv håller samman det mänskliga och det gudomliga, det fullkomliga och eviga med det skapade och begränsade. Det undervisar oss om vad livet i tro kan vara. Då vi genom tron och genom dopet är i Kristus är också vi sådana där det mänskliga och det gudomliga möts. Vi bär med oss vår synd, våra begränsningar, det som leder till död, men vi är också burna i Kristus. Han håller samman. Han är både ursprunget, räddningen och målet för den mänskliga vandringen.
Det är alltså i den makten som vi är sända att gå. Den evige Kristus sänder ut sitt folk att döpa och undervisa, förvissade om att han är med dem. Att döpa: att göra folk delaktiga i och medvetna om Guds godhet. Att undervisa: att berätta om den godheten och dela erfarenheten av Guds agerande med varandra. Allt detta hålls samman i Kristus, som har blivit som vi för att vi ska kunna bli som han. Gud har i sin godhet låtit honom bli den förstfödde både i skapelsen och i döden.
Nu har vi några trådar att börja knyta samman: Vi har miraklet med den dövstumma mannen. Vi har den första berättelsen om utdrivandet av Legion. Vi har Moses oförmåga att tro att Gud kan vara med honom. Vi har konstaterandet till Korinterna att bokstaven dödar, men Anden ger liv. Sen har vi dop- och missionsbefallningen och utsagan i Kolosserbrevet att allt hålls samman i Kristus. Vi kan utnyttja två perspektiv för att föra dessa samman: det konkreta och det teologiska.
I det teologiska ser vi hur Kristus som är förstfödd i skapelsen också är den som håller samman allt. Den makt han har övergår vårt förstånd, vi inser att vi talar om en sådan makt som oproblematiskt kan säga sig vara allestädes närvarande och som råder över allt i himmelen och på jorden. Den makten är så väldig att den till och med håller samman det gudomliga och det mänskliga. Vi, som genom dopet och tron, är ett med Kristus är alltså delaktiga i detta sammanhållande av det som vi ser omkring oss och det eviga som vi enbart kan ana.
I det konkreta ser vi hur mötet med den allsmäktige Guden sker om och om igen i historien. Gud är med Mose, Gud agerar genom Jesus i Dekapolis, Gud gör sig känd idag genom sin Ande. Vi ser hur Gud kan agera i vardagliga situationer genom vem som helst av oss. Han har gett oss alla sin Ande, så att vi kan berätta åt våra närmaste om den nåd och godhet som Gud har visat.