Det lönar sig att följa Jesus

01/02/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 7:6-8

Mose sade till Israel:
Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.
Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.

Andra läsningen
Fil. 3:7-14

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.
Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 19:27-30

Petrus sade till Jesus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”

Predikan

Man behöver kanske, igen, lite öppna upp omständigheterna för dagens evangelium. Det som idag kan tyckas som en ganska ytlig fråga, ställd av Petrus, blir mera förståelig i ljuset av vad som hänt innan. Jesus har nyss mött den rike unge mannen, som hållit alla buden och som blivit rik i världens ögon. Mannen, som trots allt detta, kommer till Jesus för att få något mera. En man vars rikedom inte har kommit med glädje eller frid, utan som alltjämt söker något djupare. En man som Jesus kallar att hoppa in djupa ändan av bassängen, då han säger: ”Sälj allt du äger, så ska du vinna en skatt i himmelen.” För den som lagt sitt hopp till världsliga egendomar och framgångar är den enda medicinen att sätta bort det. Att lämna allt. Vilket intressant motiv att börja förbereda sig för fastan genom.

Jesus har också fått lärjungarna att känna sig bestörta, då han har sagt att det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga, än för en rik att komma in i Guds rike. Jag brukar vara mån om att säga, att inte på grund av att rikedom i sig är ont, men därför att rikedom gör det svårt att leva av nåd. Det är så lätt för den som har pengar att navigera livet utgående från idén att alla problem löses genom att köpa sig fri från dem. Det fungerar bara en liten del av vägen.

Då Jesus avslutar denna sekvens, säger han att allt är möjligt för Gud. Gud kan alltså leda både rika och fattiga till frälsning. Gud kan befria oss alla från det som hindrar oss från ett meningsfullt liv. Men det kräver att vi lämnar det gamla bakom oss. Man kan inte leva två liv samtidigt, inte tjäna Gud och mammon, det vill säga inte följa kärlekens väg och pengarnas väg samtidigt. Det tycks ju självklart då man tänker efter: Hur skulle våra liv kunna förändras om vi inte ändrar något i våra liv? Då Gud kallar oss att lämna allt, för hans skull, då handlar det inte om att sätta bort det vi behöver, utan om att hitta något som vi behöver mera än det vi nu har.

Våra livsval formar oss. De mindre besluten om vilka våra hobbyer ska vara eller vad vi ska äta till frukost, de spelar en liten roll. Men vissa beslut för hela livet in på en ny väg. Ett sådant beslut är att lämna allt och följa Jesus. Det är inte ett val som i första hand handlar om vad vi äger eller intresserar oss för, utan ett val om vad vi ska bygga vårt liv på. Vad är grunden som vi står på?

Därför är Petrus fråga, som kanske kan tyckas vara en fråga om vad som lönar sig, en mycket intressant sådan. Lönar det sig verkligen att byta ut all rikedom mot all nåd? För teologerna och filosoferna bland oss ekar då kanske julens budskap. Lönar det sig verkligen att lämna det himmelska och bli fattig? Jesu eget liv tycks vara förebilden för det goda mänskliga livet. Strävan neråt, att vara bland vanliga människor i ett kärleksfullt liv – där tycks det goda finnas.

Därifrån tycker jag det är lämpligt att ögna igenom texterna igen. I den första läsningen säger Gud åt sina utvalda att det inte är deras storhet som format hans beslut att älska dem. Guds kärlek börjar inte i det presterade, inte i vad vi förtjänar – varken i hur mycket pengar vi har eller i hur djupa våra andliga tankar är. Det är så lätt hänt att vi uppfattar Gud på världens villkor: att vi tänker att han också vill att vi är duktiga, att han också kräver långa streaks eller att han också bedömer oss utgående från hur många gilla-tryckningar vi har på våra uppladdade bilder. Men Gud säger: Du är min, inte för att du är störst, utan för att jag älskar dig.

Då vi sedan kommer till den andra läsningen tycks Paulus nästan brutal i hur enkelt det är. Allt sådant som vi tror att är viktigt, vår status, vår kunskap, våra meriter, det är inget värt jämfört med Kristus. Paulus är inte emot förmåga eller merit, men han vet att inget annat kan jämföras med att bygga på evangeliets grund. Det finns inget som lönar sig mera än att följa Jesus. Han sviker inte.

Många av oss känner igen det här. Det finns så mycket vi jagar efter. Vi söker bekräftelse och framgång. Vi försöker skapa trygghet av sådant som inte går att bygga på. Men det som liknar rikedom är bara en liten trygghet i jämförelse med den trygghet som finns i att leva nära Gud. Paulus talar om att sträcka sig framåt – mot livets sanna mål: Jesus Kristus.

Där kommer vi igen till Peturs fråga. Hur blir det för oss som har valt att följa dig framom andra? Det är en mycket ärlig fråga, en fråga som jag tror att många kristna också ställer sig. Jesus förskräcks inte, blir inte arg över Petrus försök att se om det lönar sig. Han svarar att vi ska få hundrafalt igen. Det lönar sig att följa Jesus.

Men vad är belöningen? Kommer den i kontanter? Är det en sådan lön vi söker? Då riskerar vi bli som den rike mannen – bedrövade då vi märker att vi litar mera på pengar än på Gud. Den belöning Jesus talar om är något annat. En relation till Gud, som gör att vi kan känna oss trygga också utan pengar, också i sjukdom, också i ensamhet. Vi blir burna av något större än oss själva, vi lever inte av vår egen förmåga, utan av Guds. Vår framtid och vår evighet ligger i Jesu händer.

I denna värld som kan tyckas kräva så mycket av oss påminns vi om att det inte är att svara mot alla krav som ger mening, utan Guds kärlek. En kärlek vi får oberoende av om vi förtjänat den. Jesus ger ett livet en mening och ett värde som inget annat kan ersätta. Han ger oss verkligt liv. Inte ett liv som liknar en rik människas bekymmerslöshet, utan ett liv som präglas av hans närvaro. En närvaro som bär genom tiden, in i evigheten. En närvaro som alltid påminner oss om att Gud så älskat oss, att han sänt sin son att bära våra synder och leda oss på himmelrikets väg.

Herre, stanna hos oss

25/01/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
2 Kung. 5:1–15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6 000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

Andra läsningen
Hebr. 11:1–10

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.

Evangelium
Joh. 4:39–42

Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Predikan

Den kvinna som nämns i dagens evangelium, är den samma som Jesus mötte vid brunnen. Den kvinna som Jesus sade åt att hon haft fem män och att den hon nu har inte är hennes egen. Man tänker att hon skulle ha blivit arg och gått bort från honom. Men något i sättet han möter henne väcker nyfikenhet. En nyfikenhet som vänds i tro, då Jesus genom ett ”Jag är” ger sig till känna som den som ska rädda henne och hela världen. Ett till synes vardaglig samtal, om än kanske på ett något oväntat tema, som väcker tro hos kvinnan. En tro som börjar i det lilla och som allt mera växer i Jesu närhet.

Hon går till staden och berättar om den man som har sagt henne allt vad hon gjort – tydligen på ett sätt som gör henne glad. Tänk att bli sedd på detta sätt. Jesus låtsas inte som om han inte visste hur det var ställt med henne, men också då han säger henne sanningen väcker det inte den rädsla eller den vrede som ofta väcks i oss, då någon säger hur det är. Nej, Jesu ord går ut och bär evangeliets frukt. Då Jesus säger oss hur det är fatt, då erfar vi inte fördömelse, utan vi görs medvetna om att han är den som frälser oss. Det enkla samtalet, med en kvinna som kan antas vara i samhällets marginaler, blir Jesu väg in i den samariska staden.

Likaså, i berättelsen om Naaman, är det den lilla flickan, bortförd från sitt hemland, ensam i ett främmande folk, som sätter igång den process som leder Naaman till Elisha. Också denna berättelse börjar i marginalen, inte hos den store kungen, utan hos en tjänsteflicka, kanske en slav. Där uppenbaras Guds kraft.

Naaman vill inte tro att det ska vara enkelt att ta emot Guds gåva. Han förväntar sig besvärjelser, långa böner och svår andlig kamp. Men Israels Gud, vår Gud, ger sig inte till känna i det spektakulära, utan genom sin nåd.

I det enkla börjar också julens berättelse. Jesu liv är ett vanligt liv för största delen av hans jordetid. Först då korsfästelsen närmar sig visar han sin mirakulösa kraft. Fram till det har han levt och verkat i det vardagliga.

Tron är grunden för det vi hoppas på. Det har sagts att trons hopp inte handlar om en positiv förväntan, utan om en visshet om vad Gud har lovat. Vi vet vad vi hoppas. Tron ger oss den visshet som inte ögonen kan ge oss. Den leder oss genom tunga tider, den hjälper oss att uthärda det svåra i våra egna liv, den är som en lykta som lyser upp nästa bit på vägen.

Att vara kristen är inte heller att veta allt och kunna allt, inte om Bibeln eller om det rätta livet, utan det är att söka Gud. Tron, läste vi, är det som hjälper oss att upptäcka Guds nåd. För om vi ska finna det som finns hos Gud, då måste vi tro att han finns och lönar dem som söker honom. Som Naaman sökte hans hjälp, som Abraham trodde och gick, som samarierna först hörde och sedan fick möte Jesus. Ingen av dem hade hela tron, ingen av dem visste vad som skulle följa, ingen av dem var felfria eller allvetande. De hade bara tillräckligt med tro för att börja söka Gud, en nyfikenhet som ledde dem längs helandets och förnyelsens, ja, frälsningens väg.

I dessa berättelser händer ännu en sak som jag vill rikta vår uppmärksamhet mot. Tron växer och förnyas. På ett sätt kanske det skulle gå att fånga in med det ord som samarierna ger åt kvinnan: ”Innan trodde vi på grund av vad du sagt, men nu har vi hört honom själva och tror att han är världens frälsare.” Tron blir allt mera deras egen. De växer i sitt förhållande till Jesus och är inte längre beroende av den andras tro. Den som söker Gud, finner. Här är inte målet ändå att så snabbt som möjligt kunna stå på egna ben, utan målet är att i den kristna gemenskapen själv också ta till sig vad trons liv innebär. Den personliga tron är inte den ensamma tron eller den starka tron. Den är min egen tro, en tro som formas i mitt eget böneliv och i gemenskapen med andra.

Många av oss har säkert inlett sin trosvandring på grund av andras tro. Vi har anat friden eller kärleken och blivit nyfikna. Så kommer man med i församlingens gemenskap, lär sig mera om Guds gärningar genom tiderna, om hur vännerna i församlingen upplever Guds tilltal eller agerande i deras liv. Ibland frustreras vi över att Gud inte talar till oss på samma sätt. Ibland kanske vi tänker att vi har missförstått det hela och kommit fel. Men allt sådant hör till den mogna trons framväxt. Med tiden lär vi oss hur vår egen tro tar sig uttryck. Vi jämför oss inte längre med varandra, utan vågar tro genom våra egna erfarenheter. Den personliga tron, då den finner sin rätta form, hjälper oss också att förbli i den kyrka som består av andra människor på samma vandring. Människor som inte tycker och tänker lika som vi, men som har valt trons väg och som håller på och upptäcker vad det innebär.

Vi är alla som Naaman eller samarierna. Vi hör och söker oss för att se. Vi längtar och vänder oss till Gud i bön. Vi strävar och får ibland ödmjuka oss för att vinna det som vi längtar efter.

Jag vill avslutningsvis föra oss tillbaka till Jesus. Han får inte mycket plats i dagens evangelium. Men det som sägs om honom är det allra viktigaste. De ber honom stanna kvar hos dem och så gjorde han. I den bönen: ”Herre, stanna hos oss” växer och mognar tron. I den vissheten, att han är med oss, får vi möta livet och vardagen, i förtröstan och hopp – i frid.

Att känna Gud – Nionde söndagen efter pingst – Kronoby

11/08/2019 av Niklas

Första läsningen
5 Mos. 12:32-13:4
Mose talade till Israel:
Alla de föreskrifter som jag ger er skall ni troget följa. Lägg inte till något och dra inte ifrån något.
Om en profet eller drömskådare träder fram hos dig, utlovar ett tecken eller under och vill övertala dig att tjäna andra gudar, som du inte känner, och om detta tecken eller under inträffar, skall du inte lyssna till vad en sådan profet eller drömskådare säger, ty Herren, er Gud, vill sätta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ. Herren, er Gud, skall ni följa, honom skall ni frukta, hans bud skall ni hålla, honom skall ni lyda, honom skall ni tjäna och hålla er till.

Andra läsningen
1 Joh. 4:1-6
Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.

Evangelium
Matt. 7:15-23
Jesus sade till sina lärjungar:
”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.
Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’”

Predikan
Den enda verkliga grunden för kyrkan och tron är att känna Jesus Kristus. Vi hörde läsas i dagens andra läsning att det enklaste sättet att avgöra om en profet är sann eller falsk, om personen i fråga är driven av Helig Ande, är huruvida de bekänner Kristus: Jesus som kommit från Gud i mänsklig gestalt. Den som har Kristus kan också räkna med att kunna möta falska profeter och inte förledas att följa dem.

Här väcks ändå några frågor, kanske främst i ljuset av det som Jesus själv undervisar sina lärjungar om i dagens evangelium. Det finns människor som i Jesu namn utför mirakel, men som ändå inte känner Jesus. Det är läge att rikta denna tanke mot ens eget hjärta. Bär jag med mig en bild av Jesus som inte är den sanna Jesus? Och hur skall man veta om ens gudsbild stämmer överens med verkligheten? Är det möjligt att jag själv är en sådan som säger ”Herre, Herre” men ändå inte känner frälsaren?

I all enkelhet säger ju Jesus att vi ska känna igen den sanna tron på dess frukt. Men också här är det lätt hänt att vi själva väljer den frukt vi vill ha och använder den som måttstock, istället för att mäta oss mot det uppenbarade eller ens det som vi genom resonemang och ödmjukhet kan bedöma vara gott.

Så hur ska vi veta, egentligen? Kan vi överhuvudtaget veta? Jag vill föreslå att det enda rätta sättet att närma sig dessa frågor är genom ödmjukheten. Vi uppmanas i tron att vara ödmjuka, inför det faktum att vi som begränsade människor inte kan veta allt, inför det faktum att i jämförelse med Guds helighet så är vi väldigt små varelser i denna stora värld.

Vår strävan måste vara att lära känna och följa Kristus. Det är det enda riktmärket vi med säkerhet kan lägga upp. Men jag är inte säker på att vi människor är utrustade för att på ett uttömmande sätt kunna avgöra när vi har gjort det väl. Det är allt för lätt hänt att våra mätare inte är det som Gud ser till, utan det som vi själva begär.

Därför är talet om de stora tecknen och miraklerna i dagens evangelium så viktigt. Det handlar inte om det stora och mäktiga, utan om den frukt som kommer av att vara nära Gud. En lista på dem finns ju i Galaterbrevet: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Dessa kan ta sig uttryck i varje kristet liv, man behöver inte vara profet eller förkunnare för att ge uttryck för dem. Det närmaste vi kan komma till att veta huruvida vi känner Kristus eller inte är alltså genom att bedöma huruvida dessa frukter växer fram i våra liv. Som vanligt bör det sägas att det knappast händer snabbt, men riktningen går förhoppningsvis att spåra då vi ser bakåt på våra egna liv.

Det finns sådana som talar om detta som olika åldrar i den andliga vandringen genom livet. I början av tron är vi brinnande och passionerade för Guds rikes arbete, men med tiden landar en viss stabilitet som vi lätt kan misstolka som att vi håller på att förlora vår första kärlek. Inte är det så. Som kristna handlar det inte om de stora känslorna eller de mäktiga erfarenheterna i tron, även om det är en del av tron… Det handlar om huruvida vi, med Kristus som grund, rör oss mot större kärlek, så som den kommer till uttryck bland annat i listan av frukter i Galaterbrevet. Det är vad lärjungaskapet innebär, att vi lär känna mästarens liv och metoder, så att vi själva kan röra oss mot att bli mästerliga i vårt liv.

På tal om de olika åldrarna i det kristna livet, så hade jag möjlighet att medverka på en samling för unga vuxna och en samling med våra egna ungdomar här i veckan. Jag bekymras för att vi som är äldre i tron inte har ett tydligt språk för hur den kristna mognaden tar sig uttryck. Det är inte ovanligt att man möter unga som är väldigt osäkra på huruvida den tro de har är rätt, om den kan hålla i mötet med verkligheten. Vi som har kommit en bit på vägen, vare sig det är genom vår erfarenhet i livet eller genom våra myckna studier i tron, behöver verkligen fundera på hur vår trosvandring har sett ut, så att vi kan dela det med dem som kommer efter oss. Vad jag menar är något i stil med den äldre dam som jag hörde intervjuas en gång, som i all enkelhet konstaterade att livet har sina bättre tider och sina mera stretiga tider: ”En gång var vi osams i 22 år” (eller något liknande), sade hon, då hon beskrev sitt äktenskap. Men det lär ha blivit bättre! Jag är säker på att vi alla har haft sådana perioder också med Gud. Dessa är viktiga att kunna dela med varandra.

Många av oss känner ju till berättelsen om Job. Han förlorade så gott som allt som var honom kärt. I Jobs bok hittar vi flera passager där Job eller hans vänner kämpar med dessa frågor som jag lyft fram såhär långt idag. I vad som var ett alternativ till dagens första läsning, Job 28:7ff läser vi:

Stigen dit är okänd för örnen,
falkens öga har inte sett den,
den trampas inte av stolta rovdjur,
lejonet går inte där.
Människan ger sig på den hårda stenen
och vänder bergen ut och in.
Hon hugger gångar in i klippan,
och alla slags dyrbarheter blottas för ögat.
Vattenådror täpper hon till,
och det som var dolt förs upp i ljuset.
Men visheten, var finns den?
Var är den plats där insikten bor?

I all den förmåga som vi har som människor så förblir ändå vägen till visheten okänd för oss. I alla fall i detta skede av läsningen.

Människan vet inte vägen till den,
man finner den inte i de levandes land
”Den är inte hos mig”, säger Djupet,
och Havet säger: ”Här finns den inte.”
Den kan inte köpas för guld,
inte betalas med silver,
den förvärvas inte med guld från Ofir,
med dyrbar onyx och safir.

Vi talar inte nu om något sådant som går att köpa för pengar eller som blänker och drar till sig vår uppmärksamhet. Jag har svårt att läsa denna passage utan att börja dra paralleller till de stora och mäktiga gärningarna som Jesus talade om. Det handlar inte om sådant som i världens ögon är mäktigt. Det handlar inte om våra begär. Det går inte att prestera fram, det går inte att förtjäna, det går inte att köpa eller vinna – i alla fall inte om vi söker det genom det som är stort och värdefullt i världens ögon. Det handlar om något annat…

Men Gud känner vägen till den,
han vet var visheten bor.
Hans blick når till jordens ände,
allt under himlen ser han.
När han bestämde vindens vikt
och vattnets mängd och mått,
när han stadgade en lag för regnet
och fastställde åskvädrens bana,
då såg han visheten och granskade den,
lärde känna den och utforskade den.

Gud känner visheten! Vi är tillbaka där vi började efter evangeliet. Vi känner ju Gud! Vi vet ju något om honom! Och vi vet också hur den frukt ser ut som kommer av att följa honom! Det är när vi vänder oss till honom som vi får ta emot den. Vad gör vi med all vår kunskap, om vi inte får ta emot den vishet som hjälper oss avgöra vad som är gott och rätt i denna värld. Det enda vi kan göra är att i ödmjukhet söka Gud och enligt vårt bästa förstånd undvika att göra det som är ont. Genom Job talar Herren till oss:

Till människan sade han:
”Att frukta Herren, det är vishet,
att sky det onda är insikt.”

Må vi alla kunna ha vår glädje i att göra just det. Amen.