Första läsningen
2 Mos.3: 1-6
En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.
Andra läsningen
2 Petr. 1:16-18
Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: ”Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.” Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget.
Evangelium
Matt. 17:1-8
Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.”
Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.
Predikan
Något förunderligt, som vi kanske går miste om i dessa texter, om vi inte stannar upp, är att Guds härlighet visar sig på jorden. Ibland blir vi så blinda för dessa berättelser att vi glömmer det mest centrala med dem. Nämligen att Gud har gjort sig känd för oss! Det är inte någon liten sak! Vem hade kunnat ana att i ett sandigt land i Mellanöstern, för två tusen år sedan, skulle Gud visa sin härlighet åt några män som var ute och gick?
Hela berättelsen om Jesu liv är väldigt osannolik sett ur ett sådant perspektiv. Tänk att all universums härlighet skulle ta sin boning i en krubba, för att sedan en dag i en mänsklig kropp återta sin plats på världsalltets tron? Tänk att Gud låter sig bli känd genom att leva som oss. Tänk att Guds härlighet är sådan, att den går att erfara genom ett mänskligt liv, att den går att se i Jesu gärningar!
Läsningen ur 2 Pet uppmuntrar oss att tänka i liknande banor. Det är inte skickligt hopdiktade sagor, utan något som går att se med egna ögon och röra vid med egna händer. Jesus tog emot härlighet från Gud i en mänsklig kropp.
Vad säger detta om vårt liv som kristna? Jag tänker att en viktig lärdom är att vi, som människor, har en inneboende kapacitet att ta emot Guds nåd, kärlek och härlighet. Vi är inte uteslutna från något av det goda som Gud representerar. Inte heller kan något skilja oss från Guds kärlek. Gud har tagit bort det som skiljer oss från honom genom att bli som oss. Det finns ett nedtecknat bevis på hur det ser ut då Guds härlighet tar sin boning i en mänsklig kropp.
Vi lever alltså i stora löften och i stora möjligheter. Det betyder, att i mötet med denna värld, har vi tillgång till allt det goda som Gud vill ge. I mötet med lidandet får vi förtrösta. I mötet med sorgen får vi hoppas. I mötet med synden får vi förlita oss på den nåd som Gud låtit oss ta del i. Det finns inget som i sig skiljer oss från den, förutom eventuellt vår egen ovilja eller oförmåga att lita på Guds närvaro i vår vardag.
Vi diskuterade lidandet med ett par bröder i veckan. Och det finns flera intressanta filosofiska lösningar på lidandets problem. Inom den kristna teologin är ändå det primära sättet att handskas med lidande att fråga sig hur Guds folk har genomgått det tidigare. Och vi kan se att Jesus, som vi idag möter förhärligad, många gånger under sitt liv fick möta motgång och lidande. Och likaså har många av Guds utvalda. Det är en del av den mänskliga erfarenheten. Men insikten att Gud är med oss också då kan vara till tröst.
Vi kan anta att Kristus levde ett liv fullständigt medveten om Guds härlighet. Ändå fick han sörja och gråta. På sin vandring från krubban till tronen blev han förhärligad flera gånger. Men han blev också förnedrad. Vi lever i hoppet och i tron på den dag då allt ska ställas till rätta. Men vi lever också i insikten att den väg som för oss till härlighet många gånger är kantad av motgång.
Det är ju just i detta som Guds härlighet har visat sig för oss. Bland lidande och motgång skymtar stundvis den härlighet som vi får sätta vårt hopp till. Gud själv. Vi får vandra genom detta liv: både genom glädje och sorg anande och skymtande den Gud som bevisat sin kärlek för oss i Kristus.
Detta får vi möta i Ordet, men också i sakramentet. Då vi samlas vid altaret gör vi det inte i vår egen präktighet, utan just i hoppet på den nåd som Gud visar oss allihopa. Vi kommer till bordet bärande på sorger och bördor, men i måltidsgemenskapen med Gud själv skymtar vi för en stund den himmelska härligheten. Här får vi vara oss själva, försäkrade om att Kristi kropp och blod blivit utgivna för vår skull. Guds härlighet blir synlig mitt bland dem som vandrar bland stoft och pina. Och så får vi, för en liten stund, vid måltiden, ta emot hela Guds härlighet och överlämna oss själva i Guds omsorg.