Första läsningen
Jes. 44:1-5
Men lyssna nu, Jakob, min tjänare,
Israel, som jag har utvalt.
Så säger Herren, din skapare,
han som formade dig i moderlivet,
han som hjälper dig:
Var inte rädd, min tjänare Jakob,
Jeshurun, som jag har utvalt.
Jag skall gjuta vatten över törstande mark,
floder av vatten över torrt land,
och jag skall utgjuta min ande över
dina barn,
min välsignelse över dina ättlingar.
De skall skjuta upp som grönskande
popplar,
som pilträd vid vattenströmmar.
En skall säga att han tillhör Herren,
en skall bära Jakobs namn,
en skall skriva att han är Herrens
och hedras med namnet Israel.
Andra läsningen
Rom. 8:12-17
Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.
Evangelium
Joh. 15:26-16:4
Jesus sade:
”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.
Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.”
Predikan
Vi börjar närma oss slutet av en lång serie texter som för oss fram till pingsten. I dagens evangelium talar Jesus om Hjälparen som ska komma och om vad som ska hända i brytningsskedet då församlingen börjar leva i Andens kraft och inspiration. Det finns sådana som kommer att utesluta och till och med döda dem som lever i Anden – och tro att de tjänar Gud då de gör det! Som församling leds vi idag in på en väg som utpekas av två tydliga vägskyltar: att inte frukta och att inte leva ut vår tro på ett sådant sätt som byggs på våld. Det är detta som Paulus återkommer till i Romarbrevet då han talar om att vi ska döda kroppens gärningar med Ande, vi ska inte leva i fruktan utan som om vi var Guds barn och som om vi verkligen levde under Guds beskydd. Det är inte ett helt oproblematiskt ställningstagande i ljuset av våra erfarenheter av livet, men det är min tanke att i denna predikan arbeta med tematiken. Möjligen kan vi nå en genomtänkt, välformulerad och hållbar tanke, som håller att bygga ett liv och ett lärjungaskap på.
Många av oss känner föraktets och vredens gärningar och dess frukter. De är inte långt ifrån de gärningarna som föds ur rädslan. Det vi är rädda för skjuter vi ifrån oss. Då vi lever i rädsla riskerar vi göra misstag: vi kanske är för försiktiga eller för aggressiva i förhållande till någon sak som uppkommer i vår omgivning. Vi, som kristna, har ändå, enligt Romarbrevet, fått ta emot den Ande som befriar oss från fruktan. Varför ser vi då inte församlingar fyllda med orädda människor som med stor iver förkunnar Guds nåd eller som med stort mod tar sig an sin vardags utmaningar och möjligheter? Jag säger inte att vi lever fega och rädda liv, men jag vill peka på det faktum att många av oss inte känner oss mera orädda än gemene man.
Det absolut värsta som ett liv i fruktan kan leda till är att vi frestas och faller i att använda våld för att beskydda oss själva och våra ståndpunkter. Det våldet kan ta sig många olika uttryck och ibland kläs i termer som berättigar det. Vi har haft ett behov av att skapa uttryck som “att tala sanning i kärlek”, vilket i sig är ett fantastiskt uttryck, men ofta används för att ursäkta sårande utsagor eller ogenomtänkta uttalanden. Vi markerar med vår närvaro eller ickenärvaro vad vi godkänner och välsignar, istället för att ta tjuren vid hornen. Då vi står inför en konflikt, vare sig det är olika teologiska åsikter eller bara i allmänhet olika prioriteringar och uppfattningar, så är det säkert att vi inte löser situationen genom att dra oss undan. Vårt arbete är ju att, liksom Kristus, gå till dem som mest behöver oss och där leva ut Guds nåd och kärlek. Vi ska föra ljus i mörker. “Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset, och i honom finns inget som leder till fall.” 1 Joh 2:9-10
Det är detta som de som skulle komma att döda de kristna inte kunde ta till sig. De kunde inte förstå att den väg som Jesus bjuder in oss till inte handlar om att med världslig makt regera över folken, utan att genom Hjälparen, den Helige Ande, inspirera och uppmuntra ett folk till goda gärningar. Istället för att sträva till försoning valde de att gå den hårda vägen, de valde att eliminera det som de fruktade. Och inte bara det, de trodde sig vara välgörare, men som Kristus beskriver dem är de snarast mördare.
Men vi är kallade ut ur ett sådant liv, till ett liv utan hat och fruktan. Paulus beskriver det genom att säga att vi dödar köttets gärningar med Anden. Vi känner alla till att rädsla och vrede är fysiologiska reaktioner. Det handlar om hormoner och signaler i kroppen, som ofta känns genom hela vår varelse. Vi använder språk som att “det kokar inom oss” eller så känner vi hur hela vår kropp går på alerten. Jag tror här finns någon slags grund till varför det har kallats köttets gärningar. Då vi följer dessa kroppsliga impulser, då vi följer den spänning som vår kropp samlar – vare sig det handlar om rädsla, ilska eller lusta – så leds vi in på en väg som inte leder till rättfärdighet. Vi börjar se kortsiktigt och glömmer att beakta varandra. Det är också möjligt att vi väljer hela livsstrategier som bygger på dessa impulser och efterföljande negativa tankebanor. Det är då som vi med munnen bekänner att vi vill vara ljusets barn, men vårt kött och våra tankar ändå leder oss in i mörkrets gärningar.
Jesus kallar oss att inte frukta, att inte låta våra köttsliga impulser diktera våra livsval. VI uppmanas istället leva i ljuset, döda köttets gärningar med Anden, låta det livgivande vattnet flöda över torr jord, leva i kärlek. Och det hela bygger på att vi lär känna Gud som världsalltets Skapare och vår goda Fader. Har vi en liten och enkel bild av Gud så tänker vi fort att vi inte kan lita på honom som Fader. Har vi en för sträng och hård bild av Gud vågar vi inte lita på att han är den som älskar oss till och med genom döden. Men har vi den bild av Gud som förmedlas oss genom och i Kristus, då har vi alla chanser att leva utan verklig fruktan. Jesaja antyder något sådant i det 63 kapitlet: “I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem. Därför att han älskade dem och ville skona dem, förlossade han dem.”
Kristus själv var ju helt i Guds vård. Ändå gick han korsets och lidandets väg. Jag är övertygad att han, i det, förtröstade på att den nöd och rädsla han gick igenom var i Guds hand. Det är något sådant som vi erbjuds. Inte en väg utan yttre orsaker till fruktan, men ett sätt att vandra genom livet där vi lär oss lita på Guds yttersta omsorg. Aposteln Paulus lärde sig att leva ett sådant liv. Han var inledningsvis en sådan som med stor iver förföljde och lät döda kristna. Han var en av dem som i sin iver för den rätta läran och de rätta yttre ramarna sköt ifrån sig dem som levde i Anden, till och med till den grad att han godkände mord och kanske till och med själv var direkt delaktig i det. Men i det mörker han levde mötte han ljuset. Ett ljus som bländade honom och bjöd in honom i ett nytt liv som handlade om att lägga åt sidan mörkrets gärningar, de köttsliga impulserna som drivit honom fram till den stunden. Och så möter vi honom i dagens andra läsning, en mogen, mera nyanserad Paulus, som lärt sig vad det innebär att leva i Anden. Det är ett liv som inte bara är styrka och framgång, utan som tar syndens konsekvenser på allvar, som tar vår brustenhet på allvar. Han lär oss att Guds väldiga kraft tar sin plats i lerkärl. Våra bräckliga kroppar tar emot Guds gåva av Ande och liv. Och trots att vi är så bräckliga, trots att synden formar oss till att frukta, förakta och lusta, så lovar Jesus oss en gåva: Hjälparen.
Det är i kraft av den gåvan som Paulus lever det liv han levde. Det är samma gåva som erbjuds oss idag. Vi får stiga in på en vandring där vi överlämnar det som leder oss fel i Guds händer och istället ger vår tid och energi åt att göra vad som är gott. Och det är frälsning. Vi frälses in i ett liv där det goda är en möjlighet för oss. Vi får leva i hopp, vi får leva i kärlek. För tack vare Kristus är vägen öppen till Fadern. Den Hjälpare han sänder stöder oss och leder oss också genom vår rädsla och motgång. Som Paulus också konstaterar i dagens läsning: att dela Kristi härlighet hänger samman med att dela hans lidande.
Jesus fick genomgå lidande innan sin seger över döden och Paulus kom in på den väg som förde honom från mörker till ljus. Gud vill berätta en likadan berättelse genom våra liv: en berättelse som handlar om människor som lär sig leva tillsammans med Hjälparen som Kristus sänder dem så att Guds goda vilja blir verklighet, då vi vågar tro det kanske vi har ett verktyg att möta detta liv med. Varken Jesus eller Paulus liv var utan sorger, bekymmer eller orsaker till fruktan. Men eftersom de levde i förtröstan och lyhördhet inför Gud fann de kraften att sträva efter det goda. Må också vi få ta emot Hjälparen, så att våra liv allt mer får präglas av kärlek och frid. Amen.