Första läsningen
Jes. 63:7-9
Jag vill förkunna Herrens kärlek,
prisa Herren för allt han gjort för oss,
allt det goda han gjort för Israels folk
i sin barmhärtighet och sin stora kärlek.
Han sade: De är ju mitt folk,
barn som aldrig sviker.
Därför blev han deras räddare i all nöd.
Det var inget sändebud, ingen ängel
utan han själv som räddade dem,
det var han som befriade dem
av kärlek och medömkan.
Alltid i gångna tider
lyfte han upp dem och bar dem.
Andra läsningen
Jak. 1:17-21
Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. Håll detta i minnet, mina kära bröder.
Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud. Lägg därför bort allt det orena och det myckna onda hos er, och ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv.
Evangelium
Joh. 16:5-15
Jesus sade:
”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.”
Predikan
Det är ett särskilt liv som Jesus bjuder in oss i då han lovar oss den Helige Ande, Hjälparen. Det hänger samman med andra läsningens uppmaningar och det större genomgående temat i Jesu undervisning som handlar om hur vi ska förhålla oss till ilskan, vreden och synden.
Då vi ser på Jesu undervisning där som den är som konkretast, nämligen i den passage vi idag läst ur Johannesevangeliet och Bergspredikan som finns hos Matteus, så finns ett återkommande tema. Det temat kunde förenklas till en princip om icke-förakt, icke-vrede, eller omvänt, kärlek mot sin nästa. Både i den långa undervisning som ges i Joh 14-16 och i Bergspredikan finns denna tanke. Men det är inte en tanke som står ensam. Den fungerar enbart inom en världsåskådning som tror att Gud är nära sitt folk. Hos Johannes, bara några rader innan dagens evangelietext, talar Jesus om att förbli i honom. Han är vinstocken och vi är grenarna. I Bergspredikan talas om den salighet som kommer av att känna Gud. Vi kallas alltså in i ett liv som är rotat i gemenskapen med Gud och som i det konkreta handlar om kärleken eller icke-vreden.
Vi läste ju: “Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud. Lägg därför bort allt det orena och det myckna onda hos er, och ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv.” Det finns alltså något som är nerlagt i oss, nämligen det som Hjälparen påminner oss om, Guds ord. Där finns kraften som räddar våra liv. Jag påstår att det gäller i två olika bemärkelser. Det handlar om frälsningen, att vi får tro våra synder förlåtna och genom det får träda in i det allra heligaste, i gemenskap med Gud själv. Men det handlar också om frälsningen i en mera vardaglig bemärkelse. Det handlar om en inbjudan att leva ett liv som formas av Skriftens undervisning och Andens ledning. Frälsningen har alltid två aspekter: å ena sidan frälses vi från det onda, och å andra sidan frälses vi till det goda. Vi vänder oss från det onda till det goda.
Det är på det viset vi ympas in i vinträdet. Genom nåden att få komma till Fadern, genom vad Kristus gjort för oss och ta emot Hjälparen. Och där, i mötet med denna Gud, i mötet med den treenige som bjuder in oss i sitt eget liv, där påbörjas ett liv som går ända in i evigheten. Ett liv som handlar om att vi blir vägledda med hela sanningen av Gud själv.
Johannes skriver i samband med dagens evangelium att Jesus talar om dem som hatar och föraktar. Han talar om dem som inte lever lärjungens liv, den som inte är villig att låta nåd, kärlek och försoning vara riktmärken för livet.
Som människor har vi ju väldigt många olika sätt att handskas med situationer då vi blir arga. Men, något förenklat, kan konstateras att vår vrede ofta väcks fort och den tidiga ilskan flammar upp med en väldig kraft. Sen lugnar sig ofta den första reaktionen, varpå vi står inför ett val: ska jag hålla fast vid denna vrede eller låta den gå? Väljer vi att hålla fast vid det riskerar vi hamna in på en väg som leder till sorg och elände. “[E]n människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud.” Att låta vreden gå vidare, att välja förlåtelsen, handlar inte om att låta saken i sig vara obehandlad. Det handlar däremot om att inte låta den orättfärdiga vreden, det som kommer av vårt förakt och vår ilska, diktera våra livsval. Franciskus av Assissi lär oss också i sin regel från början på 1200-talet (1223) att vår strävan alltid bör vara att möta varandra med fridshälsningen! Franciskus lär oss också att be för den som vi frestas förakta, eftersom den synd de begått är en börda för deras liv inför Gud.
Låt oss fördjupa oss lite i dessa två vägar. Först den som väljer att hålla fast vid sin vrede. För det första hävdar jag att det i regel är fråga om högmod eller en offermentalitet om man håller fast vid förakt eller ilska. Då den första flamman av ilska gått förbi har man kanske resonerat att man har rätten att vara arg. Det som gjorts mot en eller det man har varit med om är sådant som helt enkelt kräver någon slags återgäldande. Den som har gjort fel, vare sig det är en specifik människa, eller bara världsalltet, borde återbetala min smärta. Risken är stor att det inte finns någon sådan återbetalning på denna sida om evigheten – risken är stor att man bär en sådan bitterhet med sig hela livet. Denna väg leder ofta till brustna relationer, otrygghet och osäkerhet.
Den som däremot vågar släppa sin vrede och förlåta inser att livet i förlåtelsen är en välsignelse som inte handlar om öga för öga eller tand för tand. Livet i förlåtelse handlar om att inse att vår vrede många gånger gör saker värre. Förlåtelsen handlar om att befria sig själv från sådana krav och förväntningar på världen och medmänniskan som vi med stor sannolikhet aldrig kommer att få fyllda.
Vi lever i en tid som idealiserar våld och hämnd, människans standardverktyg för att handskas med föraktet och ilskan. Vi ser på filmer där så kallade goda människor gör onda saker och applåderar då hjälten dräper sina motståndare. Vi när oss själva med berättelser om att det är rätt att agera i vrede, så länge man själv är hjälten i historien. Och vem av oss är inte hjälten och huvudpersonen i våra egna liv?
Vårt land har genomlidit krig. Kriget är ett av de yttersta tecknen på hur människans vrede och denna världens härskare leder oss i fördärvet. Den som levt i krig idealiserar inte våldet. De människor vi minns idag gav sitt liv för att de trodde att fosterlandet var värt att försvaras. Då fienden stod vid dörren reste de sig upp och försvarade det goda som vi försökt bygga. Det är inte en avundsvärd situation att hamna i. Då alla utvägar är dåliga väljer man den som verkar orsaka minst skada.
Och tack ska de ha, för villigheten att försvara det som är gott, för villigheten att säkra en framtid där frihet och framgång är möjlig. Men vi ska inte inbilla oss att det var en glädje. Vi ska inte låta krigets verklighet komma så långt ifrån oss att vi börjar tänka att det var något vackert. Vi ska minnas att de män och kvinnor som fick ge sitt liv för vårt land råkade ut för just det som dagens texter lyfter fram. Kriget är frukten av människans vrede, då vår egen bitterhet, vårt eget förakt sätts framom kärleken till nästan. Det som våra veteraner gjorde var att i mötet med syndens verklighet följa Jesu egen uppmaning. “Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Och för det är de mera än värda vår tacksamhet.
Vi som lever idag har alla möjligheter att ta till oss det som vi idag uppmanas att minnas. Vi kan dra vårt strå till stacken och sträva efter ett liv under Hjälparens ledning. Ett liv i kärlek till vår nästa, ett liv som aktivt söker att visa bort föraktet och vreden och istället söker andra vägar framåt. Våra liv är många gånger så komplexa, syndens konsekvenser så svåra att undvika, att vi hamnar i situationer där vi helt enkelt inte ser några goda utvägar. Att hamna att försvara sitt fosterland kan ses som en sådan situation. I sådana situationer kan vi se till oss själva: agerar jag nu i vrede eller i kärlek? Söker jag nu min egen vinning eller söker jag den sanning som Guds Ande försöker visa? Våra veteraner, våra stupade, fick stå inför dessa beslut på sätt som vi andra har befriats från. Må vi leva i tacksamhet över deras kärlek till oss och sitt fosterland. Och må vi också lära oss av deras öden och redan idag vända oss från vår mänskliga vrede till den treenige Gudens nåd och kärlek!