Första läsningen
Jes. 40:26-31
Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.
Jakob, hur kan du tala så,
Israel, hur kan du säga:
”Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.”
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.
Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.
Andra läsningen
Hebr. 13:12-16
Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
Evangelium
Joh. 16:16-23
Jesus sade till sina lärjungar:
”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting.”
Predikan
Senast jag predikade en “helt vanlig predikan” i kyrkan var på palmsöndagen. Då läste vi också ur Johannes evangelium och det har sagts mig att den predikan nådde fram på ett gott sätt. Då läste vi om vetekornet som föll i jorden och sedan fick liv för att ge rik skörd. Idag läser vi igen något motsvarande, något som kanske undflyr oss vid en snabb genomläsning är att här finns ett återkommande tema hos Johannes. Genom de kapitel som vi nu ser på i kyrkoåret återkommer detta tema. Jesus säger: Jag ska dö och få liv, för att ni ska dö och få liv tillsammans med mig. Vetekornet var en version av det. I dagens text talar Jesus om en tid då vi inte ser honom, som ska följas av en tid då vi ska se honom. Först en tid som ska vara förvirrande, jobbig och utmanande, sedan en tid då vi gläds över det liv som kom genom det svåra.
Det är något i Johannes sätt att förmedla Jesu undervisning som gör det enkelt att tolka den till vårt sammanhang idag. Att använda Jesu ord här för att tolka och förstå både Jesu uppgift och vår egen situation är inte särskilt svårt. Jag ser i dagens läsningar några angelägna trådar som man kan ta tag i utgående från evangeliet idag. Det är något i detta motiv, det som bryts ner och det som byggs upp, som jag tror klingar bekant för många av oss då vi ser tillbaka på våra liv eller då vi reflekterar över de livsskeden vi är i för tillfället.
Egentligen finns en ganska spännande progression i dagens läsningar, så jag låter dem diktera hur vi rör oss vidare i tanken. Första läsningen ur Jesaja bjuder först in oss att lyfta blicken och tänka på vem som skapat allt detta vi ser runtomkring oss. Det är härskarornas Gud, den väldige och mäktige, den evige bortom all tid och allt skapat. Det är en inbjudan till att reflektera. Till att stilla sig och förundras. Tänk att allt detta finns – att det är skapat! Tänk att mitt i allt detta osannolika, magnifika, så får jag existera. Tänk att Gud lät allt detta bli! Bland alla stjärnor och galaxer, tänk att just på denna lilla prick i det stora och eviga finns just vi, alla vi känner, allt vi älskar. Bara inför tanken på universums storhet så stiger vi in i en känsla av att försvinna. Har ni någon gång stirrat ut i nattens mörker, upp bland stjärnorna och känt er väldigt, väldigt små? Det är sådana gånger som något i oss blir mindre och vi också kan förstå att Gud är större. Där, i vår litenhet under stjärnhimlen, i vår insikt att vi är mindre än alla de små prickarna på nattens himlavalv, där kan vi ana den allsmäktiges ära och makt. Han håller allt detta i sin hand. Han kallar oss alla till enhet, nåd och kärlek. Det är i att vi får ärva det livet som vi har den glädje som Jesus talar om. Ett liv som är större än allt vad vi anar då vi står under stjärnorna i vår litenhet.
Och kanske säger någon av oss: “Nej, det är inte så det känns. Jag känner mig övergiven av Gud inför det stora alltet som omger oss.” Det är dit som Jesaja för oss i den andra delen av dagens första läsning. Vi blir försäkrade om att trots att Gud är så stor, så är han också nära oss. Han ger den trötte kraft, han ger den som är svag ny styrka. Det är från Gud som allt liv kommer. Han som är bakom och bortom allt det vi ser, han är också den livskraft som upprätthåller oss alla. Guds nåd, Guds liv, ges varje dag åt varje människa. Gud låter solen gå upp över onda och goda. Gud låter regnet komma över syndare och rättfärdiga. Gud är nådig mot alla. Gud är nära alla. Gud är källan till all vår livskraft och han är också den som bevarar våra liv – till och med genom den jordiska död som vi alla en dag får möta. Också i vår övergivenhet, till och med in i döden, lovar oss Kristus att vi ska möta glädje. Vi ser honom inte nu, men det är i visshet om att vi har löftet att vi ska se honom i härlighet senare. Vi sörjer, men den sorgen vänds i glädje. Påskens budskap, att Gud är med oss till och med genom döden, gäller oss alla.
Vilket för oss till den andra läsningen och fullkomnandet av den evangelietext som vi tar emot. Kristus lider och låter sitt blod utgjutas – låt oss gå och dela hans lidande. Vi har ingen stad som består, vi väntar på en som ska komma. Jesu lidande, det att Jesus går bort, handlar om korset. Det handlar om att människors ondska bryter ner livets gåva och att Guds nåd bygger upp livet igen. Det handlar om att vår stad här har blivit riven, men Gud kallar oss till byggandet och livet i en ny stad. Det handlar om att vi gråter och sörjer då vi ser hur det är ställt med oss själva och med andra, men att det finns en glädje i det som väntar efter lidandet. En glädje, som under våra bästa dagar, är påtaglig redan i detta liv. En glädje som under våra tunga dagar kan anas i formen av hopp eller frid.
Dagens läsningar kallar oss inför påsken. Inför det faktum att Gud låter sig bära människors ondska, för sin kärleks skull: på korset och i våra liv. Vi kallas in till lärjungaskapets och den kristna vandringens hjärta. Att inse vad det är att utsättas för och vara del i sådant som är ont, samtidigt som vi vet att Gud bär oss och och är med oss i allt som vi genomlever. Gud kan bära det. Han är större än alla himlar och stjärnor. Gud kan bära det. Kristus är som vi, Gud är människa, den Helige Ande kan bo i oss. Han är nära. Vi genomlever sorgen över det onda, men vi vet att Gud är med oss och leder oss på glädjens väg, mot det liv som byggs upp efter att något brutits ner.
Det finns i hela det mänskliga livet en rörelse. Stundvis bryts vi ner. Vi tänker om, vi ångrar, vi sörjer. Stundvis byggs vi upp. Vi gläds, inspireras och engageras. Vi får en inbjudan. “Bli del av det folk som tar det här på allvar”. Låt inte livet bara hända, utan smaka på och reflektera över dess skeenden. Kom inför Gud med vad ditt liv är. Tro det goda budskapet. Gud är nära. Gör planer i enlighet med vad du nu vet om livet. Bekänn det som bryter ner, lämna det inför Gud och sök en väg vidare. Han ska leda dig, han vill ge dig glädje och frid. Om en kort tid så ska vi se det han lovat oss. Det är vetekornets liv, det liv som går genom döden och motgången, det liv som från den mörkaste plats brister fram i en strålande och oväntad skörd till välsignelse och glädje för alla! Kristus har lidit, men han är också uppstånden. Och lika som vi får dela hans smälek, får vi också dela hans uppståndelse!