Första läsningen
Jes. 50:4-10
Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?
Andra läsningen
Fil. 2:5-11
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.
Evangelium
Joh. 12:12-24
Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.) Alla de som hade varit med honom när han kallade ut Lasaros ur graven och uppväckte honom från de döda vittnade om detta. När folk hörde att han hade gjort detta tecken drog de ut för att möta honom. Men fariseerna sade till varandra: ”Ni ser att ingenting hjälper. Alla människor springer efter honom.”
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus.” Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.”
Predikan
Hos evangelisten Johannes möter vi en bild av Jesus som beskriver honom som väldigt medveten om sin gudomlighet och sitt uppdrag. Johannes förmedlar till oss ett flertal bilder och utsagor som stryker under Jesu roll i Guds frälsningsplan. Bilden med vetekornet är just en sådan. Kornet faller i jorden och dör och genom det kommer liv. Hänvisningen till korset och Jesu stundande lidande är påtaglig och tydlig, liksom i de flesta bilder som Johannes ger.
Bilden är förvånansvärt rik i sin enkelhet och går att återkomma till för att förklara många olika aspekter i den kristna teologin. Först och främst beskriver den Jesu död och uppståndelse och vad den för med sig. Jesus säger att om vetekornet inte faller i jorden och dör så förblir det ensamt. Det handlar alltså om att det som vetekornet symboliserar ska bli tillgängligt för många, för om vetekornet faller i jorden ger det rik skörd. Vi kan alltså förstå att Jesu död och uppståndelse är en livets gåva för oss. Det handlar om att den relation till Gud som Jesus hade görs tillgänglig för oss genom nåden.
En annan aspekt som bilden bjuder in till är att tala om vårt hopp inför evigheten. En noggrann läsning av skriften lär oss att kyrkans hopp inför döden är kroppens uppståndelse vid den yttersta dagen då Gud dömer levande och döda och sedan ger oss en ny himmel och en ny jord. Då vi talar om att komma till himlen slarvar vi alltså lite i tanken. Tiden i graven är en mänsklig verklighet som en ren lära tar på allvar. Däremot är säkerligen vår erfarenhet av att dö just den att vi stiger in i det eviga vid vår dödsstund. Det blir ju alltid lite filosofiskt då man talar om detta. Men vetekornet beskriver igen saken tydligt. Vi måste verkligen dö och läggas i jorden en tid, för att sedan ta del i livet.
En tredje läsning av orden om vetekornet är att göra en andlig bild av det. Om vi inte är beredda att dö bort från oss själva, så riskerar vi förbli ensamma. Isolerade från vår medmänniska och från Gud i vårt högmod. Att dö från oss själva innebär inte en falsk ödmjukhet eller någon slags janttelag, utan att vi låter det liv som Gud erbjuder oss bli en verklighet genom att t.ex. inte ta oss själva på så stort allvar.
Dagens andra läsning bjuder in till det tredje sättet att läsa om vetekornet. “Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” Det är också ett typiskt Johannitiskt tema. Jesus säger enligt Joh 15:12 att vi ska älska varandra så som han har älskat oss. Jesus framställs, lika som hos Paulus, som vår förebild. Vi uppmanas sträva till att vara som han.
Men hur skall vi kunna göra det? De texter i våra Biblar som bär Johannes namn betonar den inbördes kärleken i kraft av Anden, hjälparen. Anden stärker oss i tron och lär oss att leva i nåden. Församlingen ger oss en trygg plats att lära oss just det. Och om igen ser vi i samma texter att poängen inte är att vi ska göra oss av med våra synder själva. Det är i Johannes evangelium vi läser “Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” (Joh 1:29) I första Johannesbrevet uppmanas vi ta emot rening i Jesu blod. (1 Joh 1:5ff). Vi ska alltså sträva till att lägga fram våra synder inför Gud och sedan inte mera återvända till dem.
Vidare, så kallar oss Johannes att tänka helt annorlunda om vad som är möjligt och viktigt i världen. Genom berättelsen om korset och händelserna som leder upp till det beskriver Johannes en Guds kraft som inte ser ut som världen förväntar sig. Riktigt konkret blir det då Jesus talar med Pilatus och säger att han inte har någon makt över honom, annan än den som Gud gett. Eller som texten vi läste för inte många dagar sedan om Kajafas, som sade att det är bättre att en dör i folket ställe. Han själv förstod ju inte vad han sade. Han tänkte bara att det var värt en mans liv för att skapa frid. Men Jesu död och uppståndelse gör uttalandet dubbelbottnat. Genom evangeliet ger oss Johannes motsvarande små klurigheter lite här och där. Oberoende så verkar Gud alltså genom dessa människor på oväntade sätt. Gud demonstrerar sin kraft på sätt som vi inte förväntar oss.
Det mest centrala påståendet om världen som Johannes gör är att Gud kan vara i den. Ordet blev kött. De många motsättningarna som vi läser om i Bibeln: ljus och mörker, ont och gott, varmt och kallt, blir plötsligt enade i en kropp som bär hela det mänskliga och hela det gudomliga samtidigt. Lika som vetekornet dör för att få liv bjuds vi in i en syn på skapelsen som är full med potential för Anden att visa sig för oss. Vi bjuds in att tro att Hjälparen verkligen kan komma till oss. Gud älskar det skapade så högt att han vill bli del av det. Gud älskar dig och mig så högt att han vill bo i oss. Genom vetekornets väg, genom korsets väg, är nu syndare och den Helige enade. Inte genom vår präktighet, utan genom nåden.
Det är denna enhet som är grunden för all vår strävan till att lämna synden bakom oss. Johannes bjuder in oss att möta den Jesus som vet vad han är sänd att göra. Jesus bär våra synder. Jesus dör och uppstår för oss. Jesus sänder oss Hjälparen som lär oss trons liv. Jesus visar att trons liv inte handlar om samma strävanden och makter som livet utan tro. Jesus visar vad kärlek till Gud och till nästan innebär.
Jesus bjuder in oss att likt vetekornet,
med honom, genom honom och i honom,
dö från synden för att ta del i den rika skörden av liv.