Fjärde söndagen i fastan – Kronoby

5 Mos. 8:2-3

Tänk på hela den väg som Herren, din Gud, har låtit dig vandra under dessa fyrtio år i öknen, för att tukta dig och sätta dig på prov, för att utröna om du är beredd att hålla hans bud eller inte. Han tuktade dig med hunger och lät dig äta manna, något som varken du själv eller dina fäder kände till. Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren.

1 Kor. 10:1-6

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.

Joh. 6:1-15

Jesus for över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.

När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner.” Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.

Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Idag får vi ta emot ett flertal texter och böner som talar om Kristus som livets bröd. Det är här som varje tänkande människa borde stanna upp och ta sig en funderare. Gud är ett bröd! Vad betyder det?

Allt detta tal om bröd går lätt förbi en van kyrkobesökare och den ovana kyrkobesökaren får stå med förvåningens finger i häpnadens mun. Det är på sin plats att både fundera på och granska vad vi menar med allt detta tal om livets bröd – särskilt då vi förkunnar och sjunger psalmer som får det att verka som att Gud själv ger sig till känna i sådana termer.

Det börjar hos Jesus själv. Vem är han egentligen? Hur ger han sig till känna? Vad sägs om honom? I sammanhanget är Johannes prolog högst relevant. Jesus är Gud som blev kött. Han bodde bland oss och vi fick se Guds härlighet i det som han gjorde och den som han var. Det sägs att han var full av nåd och sanning.

Vi behöver en stark förståelse av vem Jesus sägs vara och vad det betyder för att kunna förstå hela talet om brödet, för lika som Kristus ger sig till känna som en person i gudomen, med två naturer, så ger sig nattvardens bröd till känna som en del av skapelsen, med evigt värde. Då vi talar om livets bröd eller någon slags andligt bröd går vi alltså ända tillbaka till Kristus själv i teologin.

Vi möter lätt motstånd i tanken då vi försöker begrunda Kristi natur. Det är lätt hänt att vi vill tvinga in honom i kategorier av antingen eller. Antingen är han människa eller så är han gud. Vi tenderar vilja betona det ena eller det andra. Det är en direkt följd av att vi ofta handskas med våra liv på likadana sätt, vi vill se världen i antingen eller. Antingen är någon för eller emot, inne eller ute, rätt eller fel. Det kommer inte naturligt för människor i vår kultur att sträva efter både och.

Jesu liv präglas ju av både och. Han var som vi, men utan synd. Han begick inga brott, men umgicks med sådana som gjorde. Han var människa och Gud. Det första intellektuella steget vi behöver ta här är alltså att sträva till att överskrida gränser, till att våga se en medmänniska i den som brutit mot oss, till att våga se någon älskvärd i den som syndar, till att våga se att Gud har gett sig till känna i denna världen trots dess brustenhet. Vi får inte begränsa oss och tvinga fram ett antingen eller. Världen är inte så enkel.

Om vi inte klarar av att se materia och ande som enade i Kristus kommer vi aldrig att klara av det intellektuella arbetet som livet i tron bjuder oss till. Vi kanske kan klara trons gärningar, men också en sund teologi om strävan här i världen går tillbaka till Jesus, till vem han var och hans natur. Vi kan aldrig nå en övertygad tro om att att vi själva är värda Guds kärlek, om vi inte kan tro att Guds egenskaper kan komma till uttryck i skapelsen. Om vi inte tror att Gud kan bli kött ligger det väldigt nära till hands att tro att Gud inte kan älska det som är av kött. Om Kristus ska bli allt i alla, vilket Första Korinterbrevet talar om, så måste det finnas en beredskap hos oss att kunna ta del i samma Ande som Jesus drevs av.

Det är också genom det att ande och materia möts som vår frälsning blir möjlig. I det att Kristus blir kropp förverkligas den frälsning som Gud planerar för alla kristna. Vi kanske har en tendens att beskriva frälsning enbart i termer av förlåtelse. Vi tänker att frälsning innebär att vi idag räddas till vårt samvete och sedan en dag får komma till himlen. Jag hävdar att det är en för låg syn på vad frälsningens gåva innebär. Frälsning gäller hela vår varelse. Vi frälses till kropp, själ och ande. Vi frälses in i Guds rike, vilket är nära. Och vi frälses in i ett hopp, som redan nu har kraft att förändra våra liv. Frälsning innebär inte bara ett rent samvete, utan också ett samarbete med Gud till att ordna och värna om skapelsen, tills Jesus en dag kommer åter i härlighet för att skapa en ny himmel och en ny jord, där vi alla kroppsligen ska uppstå till ett evigt liv. Detta i enlighet med trosbekännelsens ord. Den kristna synen på livet efter detta är alltså att vi efter vilan i graven, liksom Kristus, ska återfå våra kroppar, förhärligade och befriade från syndens och dödens välde. Frälsning innebär alltså, som vi ibland säger då vi döper, att vi döps till Kristus, till hans död och till hans liv. Och igen faller det tillbaka på tron att ande och materia hör samman! Gud, som är livet själv, har tagit på sig en kropp som lider under döden, för att i den kroppen låta döden besegras och livet segra. Den materia som tar emot frälsningens gåva, tar alltså emot allt vad Kristus genomlevt som människa och ännu mer, redan i detta liv.

När Jesus beskriver sig själv som livets bröd är det alltså detta han talar om. I dagens läsningar betonas det bröd som vi behöver kroppsligen, medan många av våra psalmer och böner betonar det andliga brödet. Om vi såhär långt har kunnat konstruera någon slags teologi så är det att ande och materia inte ska förstås som två kategorier som tävlar mot varandra. I Kristus har vi sett att båda kan nå sin fullhet samtidigt. Materien och anden kan enbart blomstra om båda är fullt förverkligade – det är vad Jesu liv handlar om, sett ur det perspektiv som jag valt för oss idag.

I nattvarden möter vi alltså det materiella brödet och det andliga brödet i sin fullhet. Jesus ger oss vid nattvardens instiftelse budet att det bröd vi delar är hans kropp. Vi talar alltså om att vi, i nattvardens bröd och vin, kan tro att Gud är närvarande på samma sätt som Kristus hade två naturer som kom till sin fullhet i en mänsklig kropp. Vi får ta emot hans härlighet, nåden och sanningen, i en materiell form. Vi får bli del av samma materia, vi får äta samma bröd – och lika som vi i dopet döps till Kristi död och liv, får vi i brödet och vinet ta emot allt vad frälsningen innebär. Vi får ta emot förlåtelsen, sändningen, vilan, friden… Vi tar alltså också del i samma ande. Allt vad Gud har låtit oss se i Kristus förmedlas åt oss genom nattvardens måltid. Och om vi kan tro att Jesus var den han gav sig till känna som, så får vi också tro att nattvardens bröd och vin är en likadan gåva! Vi bjuds inte bara in att fira en minnesmåltid i sin enkelhet, utan vi bjuds in till att ta del i Kristus själv, att ta del i frälsningens gåva. Så bjuds vi in att försonas, vi bjuds in att själva utge oss för varandra, vi bjuds in att i frid gå ut, bärandes Kristus, bärandes Guds Ande i vår kropp vart vi än går. Och lika som Jesus liv var både och, så är denna måltid både och. Det är bröd och vin, men det är också kropp och blod. Lika som Jesus gick ut bland människor som uppfattades som fel på olika sätt, delas denna måltid också ut åt varje syndare som vill ta emot den i tro. Här bryts våra enkla kategorier och en större och mera komplex förståelse av verkligheten får ta rum. Vill man ställa ett utmanande påstående så kunde man också konstatera att det finns en fördold och sakramental enhet i det att vi tar emot brödet och vinet. Vi bär alla med oss, från altaret, Kristi kropp i vår kropp. Det är en andlig enhet som består i att vi tar del i det bröd som förenar de olika världar jag såhär långt skissat upp. Det förenar syndare med det heliga, det förenar trons kämpar med dem som tvivlar, det förenar det materiella med det andliga för oss och i oss.

Och för att denna predikan nu inte enbart ska bli en högflygande reflektion så vill jag lyfta fram några konsekvenser av vad jag sagt såhär långt. Då vi förstår att det andliga och det materiella inte är två skilda världar kanske vi kan förstå att våra gärningar har betydelse. Kanske kan vi ana Guds godhet och skönhet i skapelsen på ett nytt sätt. Då vi förstår att Kristus verkligen var som vi samtidigt som han var Gud, så kan vi verkligen tro att frälsningen är given oss. En frälsning som inte bara begränsas till förlåtelse, utan som påverkar hela vår varelse. Då vi förstår att det är möjligt för Gud att vara närvarande i nattvardens bröd och vin, kanske vi kan ta emot de gåvorna med ännu större glädje. I brödet och vinet är all helighet, nåd, sanning och kärlek som världen någonsin fått ta emot.

Men det finns också ännu vardagligare aspekter av det som jag sagt. Då vi tror att Gud kan vara och älska kött, så kan vi också tro att Gud kan älska oss. Vi som ofta diskvalificerar oss själva från Guds kärlek, som försöker förtjäna den på olika sätt, får tro att vad vi är i vårt kött verkligen har förmågan att ta emot Guds kärlek. Vi får tro att frälsningen innebär delaktighet i det liv som Jesus levde och redan idag får vi stiga in i det. Vi får vara förvissade om att vi har potentialen till att leva i kärlek, till att leva i förlåtelse, till att leva väl i denna brustna värld. Frälsningen ger vår kropp möjlighet att ta emot det andliga brödet, ger oss möjligheten att leva goda, meningsfulla och kärleksfulla liv.

Så vad betyder det att Gud är ett bröd? Det betyder att Gud inte är långt borta från någon enda av oss. Det betyder att steget mellan det andliga och det materiella, mellan det himmelska och det jordiska är försvinnande liten. Det betyder att du och jag har möjligheten att ta emot honom sådana som vi är och att allt vad han är kan få leva i oss.