En välsignelse för alla folk – Andra söndagen i fastan – Kronoby

Första läsningen
2 Krön. 20:1-9
En tid därefter kom moabiterna och ammoniterna, och tillsammans med dem en del meuniter, för att angripa Joshafat. Joshafat fick rapport om att en stor skara fiender kommit mot honom från landet på andra sidan Döda havet, från Edom, och att de redan befann sig i Haseson Tamar, dvs. En-Gedi. Joshafat blev rädd och bestämde sig för att vända sig till Herren. Han utlyste en fasta i hela Juda, och judeerna samlades för att söka råd hos Herren. Från alla städer i Juda kom man för att söka Herrens hjälp.
Joshafat ställde sig bland de församlade från Juda och Jerusalem i Herrens hus, framför den nya förgården, och han sade: ”Herre, våra fäders Gud, det är du som är Gud i himlen och som råder över alla folkens riken. I din hand är kraft och styrka, och ingen kan stå emot dig. Du, vår Gud, drev bort invånarna i detta land för ditt folk Israel och gav det åt din vän Abrahams ättlingar för evigt. Där bosatte de sig, och där byggde de en helgedom åt dig, åt ditt namn, och sade: ’Om olycka drabbar oss – straffande svärd, pest eller svält – skall vi ställa oss framför detta hus och inför dig, ty ditt namn bor i detta hus, och ropa till dig i vår nöd, och du skall höra det och hjälpa oss.’”

Andra läsningen
1 Thess. 4:1-8
Nu när ni har fått lära er av oss hur ni skall leva för att behaga Gud – och det är ju så ni lever – vill vi i herren Jesu namn vädja till er och mana er att göra ännu mer. Ni vet ju vilka föreskrifter vi gav er från herren Jesus. Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga. Ni skall avhålla er från all otukt. Var och en skall lära sig att hålla sin kropp i helgd och ära, inte utlämna den åt lidelser och begär som hedningarna, som inte känner Gud. Ingen får kränka och utnyttja sin broder i det som det här gäller. Herren straffar allt sådant, det har vi redan klart och tydligt låtit er veta. Gud har inte kallat oss till orenhet utan till helighet. Om någon sätter sig över detta är det alltså inte en människa han sätter sig över utan Gud, honom som ger er sin heliga ande.

Evangelium
Matt. 15:21-28
Jesus drog sig undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.

Predikan
Dagens evangelium är väldigt oväntat. Den beskriver en situation som på ett ytligt plan kan vara svår för oss att ta till oss, men som, om man läser den som en del av en större helhet, blir ett uppmuntrande budskap för oss alla.

Jesus är ute och rör sig bland människor som han inte borde umgås med. Han är i trakter där det finns hedningar och sådana som har fel tro, fel åsikt – de hör till fel folk och prioriterar fel saker i sina liv… Och en av dem kommer till honom, en kvinna ännu till på köpet, och begär att han ska göra henne en välgärning. Att hon täcks! Vem är hon att närma sig Jesus, han som är den utsände och utvalde? Dessutom beskrivs kvinnan som kanaanit, vilka ju var Israels fiender genom många av de gammaltestamentliga berättelserna.

Jesu första svar till henne verkar dessutom bekräfta dessa tankegångar. Hon är inte en av dem som Jesus är sänd till. Jesus har kommit för att frälsa Israels folk, Guds egendomsfolk – inte bara vem som nu råkar komma emot på vägen.

Men det ter sig ändå tydligt att den Helige Ande ingett denna kvinna någon vishet som går utöver dessa enkla perspektiv. Hon talar om smulorna som faller från bordet. Det är som om hon skulle konfrontera Jesus med konsekvenserna av att han är ute för att rädda Israel. “Är det inte en logisk följd av ditt arbete”, frågar hon, “att också vi som inte är din primära målgrupp kommer att ta del i det goda?” Då hon konfronterar honom med det, så kan han inget annat än att bejaka hennes tro. “Ja, du har rätt. Det jag har kommit för att göra kommer att gälla alla folk, genom alla tider. Det ska bli som du vill!”

Och från den stunden var hennes dotter frisk. Det är lätt att läsa dagens berättelse som att Jesus käbblar med kvinnan i fråga, men jag tror här sker ett andligt utbyte av ett slag som vi inte på ytan registrerar. Då vi ser att kvinnan vet vem hon konfronterar och med vilka motiveringar, så blir samtalet som förs mycket tydligare. De till synes nedvärderande orden, som att tala om henne och hennes folk som hundar, blir mera förståeliga då de sätts i sin kontext.

Guds egendomsfolk har alltid varit utvalda till att vara ett ljus för omkringvarande folk. De olika förbundstecknen och de olika lagarnas funktion var att signalera att detta folk var utvalt och avskilt för att göra Guds vilja på jorden. Till att verka för skönhet, sanning och godhet i världen. Israels folk hade som uppgift att bjuda in hedningarna i detta liv, att bli en del av det utvalda folket och på så sätt vara en helighetens och rättfärdighetens fotfolk och utsända i skapelsen. Det är därför Gud är så mån om att sända profeter och budbärare för att undervisa dem och hålla dem på den rätta vägen. Deras uppdrag handlade om att representera Gud, men också om att bjuda in andra folk i Gudsgemenskapen.

Så, om den kanaaneiska kvinnan visste om detta, om vi utgår ifrån att hon var införstådd i judarnas självförståelse och att hon trodde att Jesus var den messias som judarna väntade på, då är denna konversation helt förståelig. Det börjar från att de båda markerar att de förstår i vilken position de står inför varandra. Kvinnan bekänner Jesus som den kommande frälsaren och Jesus understryker att frälsningen inte gäller henne. Men hon förstår att om Jesus verkligen är judarnas frälsare, då kommer också den frälsningen att erbjudas åt folken runtomkring. Så har ju judarna alltid blivit befallna att göra! Så hon pressar honom. Om du verkligen är den du säger att du är – kommer då inte ditt arbete att flöda ut i välsignelse för alla folk? Kommer inte det bröd du lägger fram för barnen att vara så rikligt att också hundarna kommer att bli mätta? Hennes tro liksom lockar fram Jesus till att ge henne en försmak av det som är på kommande.

Så vad ska vi göra med detta? Jag har egentligen två reflektioner att dela kring det idag.

Den första är att också vi delar in oss i grupper, folk och åsiktsgemenskaper av olika slag. Men trots att Jesus i dagens evangelium vid första anblick verkar understryka detta, så når evangeliet slutsatsen att alla folk ska inkluderas i Gudsgemenskapen, alla folk ska ta del i det bröd som Jesus erbjuder. Det är också så som vi har kommit att ta emot evangeliet i dessa trakter. Ingen av oss har genom egen bedrift eller genom att tillhöra rätt folk fått ta emot Guds kärlek, utan den har givits oss som ett utflöde av vem Gud är. Gud sänder alltid sitt folk till att bjuda in dem som är utanför, till att älska dem som ingen annan älskar. Vi är alla som kvinnan som Jesus möter i dagens evangelium. Vi har alla fått del i Guds kärlek som en följd av att Gud hade ett förbund och ett löfte till Abraham och det folk som följde i hans fotspår.

Det andra är att vi också har rätten till en tro som är fylld med hopp och förväntan. I denna berättelse läser vi om ett mirakel, ett under som kvinnan fick som en försmak av vad som skall komma då Guds rike når oss i sin fullhet. Och vi får förvänta oss likadana ting av Gud, några av oss har också sådana erfarenheter, men det bör också sägas att det finns fall där vi alla har bett utan att det önskade miraklet hände.

På ett mera vardagligt plan, får vi också inbjudan att stiga in i trons liv. Vi får leva i kärlek till varandra, i nåd och tålamod mot varandra. Paulus talar om att vi har fått Anden som ett förskott på vad som ska komma. Kvinnan i dagens evangelium fick ett enskilt under, ett stordåd som Jesus verkade. Vi får något bättre, nämligen löftet att den Helige Ande är med oss varje dag. Löftet att samma kraft som uppväckte Kristus från det döda bor i oss, som Paulus uttrycker det. Och i den tron får vi också begära, lika som kvinnan i dagens berättelse. Vi får förvänta oss att Gud möter oss och att den välsignelse som korset handlar om får bli en verklighet för oss.

Då vi sätter in berättelsen i sin en större teologisk helhet kan vi också reflektera över hurudana de löften är som Gud har gett oss. Jag tänker att det i hur denna berättelse blivit nedskriven för oss också kan finnas en underton av att försöka beskriva vad det innebär att Guds rike är nära, men att vi ändå inte ännu sett alla Guds löften uppfyllda. Om vi tolkar texten på ett ytligt plan kanske vi tänker att bara vi frågar på rätt sätt så ger Gud oss det vi ber om… Tänker vi så uppdagas många problem och utmaningar direkt. Har någon av oss någonsin kunnat prestera fram Guds godhet? Nej. Gud är god och verkar för vår allas räddning oberoende av våra prestationer.

Kanske kan utbytet i dagens evangelium hellre leda oss till en reflektion kring vad det innebär att begära av Gud. Vi utgår ifrån att han är god och från att önskar vårt allas bästa. Men samtidigt demonstrerar Jesus att det finns begränsningar för vad han kan göra. Riket är nu men ännu inte, helandet är nu men ännu inte… Och det är många faktorer som spelar in, flera än vi kan föreställa oss, då Gud verkar i denna värld. I dagens text lyfter Jesus fram frågan om det förbund som Gud hade med Israels folk. I våra liv kan vi beakta syndens konsekvenser i dess olika former, vår fria vilja och i allmänhet den komplexitet som livet är.

Personligen tror jag, men jag kan ännu ändra mig på denna punkt, att Gud låtit sig begränsas i denna fråga. Han har låtit oss veta att vi är hans händer och fötter. Han har bjudit in oss att samarbeta med honom för att det goda ska bli verklighet här i världen. Paulus skriver ju också om detta i Romarbrevet, då han når det berömda stället i slutet av det åttonde kapitlet:

“Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår.
Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”

Här skymtar, lika som i dagens evangelium, vår verklighets faktum. Paulus kommer inte till denna text i någon slags illusion om att allt är bra i världen. Hans förvissning är att inget kan skilja oss från Guds kärlek. Efter att ha tampats med spänningen mellan det himmelska rike som lovats oss, men som ändå ännu inte helt är närvarande, konstaterat han att vi har fått många skymtar av vad som ska komma och fått se mycket av Guds godhet på oväntade sätt – men i denna tid torkas inte alla tårar, det är något som ännu ska komma. Nu får vi vila i Guds kärlek till oss och vara säkra på att vad än som kommer emot oss i denna tid, så kan det inte skilja oss från Gud.

Och kanske skymtar detta redan i dagens evangelium. Kanske ser vi i den dialog som Jesus för med kvinnan en av de begränsningar som Gud tagit på sig själv, samtidigt som ett mirakel utförs för att bekräfta och styrka hennes tro. Kanske är syftena med sättet som denna berättelse ges oss att visa just på detta. Det finns motgångar i denna tid. Men samtidigt finns också möjligheten för Gud att gripa in mirakulöst. Det viktiga är ändå vart det hela är på väg. Det mirakel som denna text låter oss ta del i är en försmak av den kommande himmelska härligheten. Texten som helhet beskriver hur frälsningen en dag ska nå alla folk! Det är den tron, tron på det som ska komma, som vi också bekänner i trosbekännelsens ord. Till näst ska vi resa oss för att bekänna!