Första läsningen
1 Mos. 3:1-7
Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
Andra läsningen
Hebr. 4:14-16
När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
Evangelium
Matt. 4:1-11
Jesus fördes av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.”
Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.”
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.
Predikan
Det händer sig att också tf kyrkoherden i Kronoby gör bort sig. I veckan var en sådan gång. I det stora hela gick situationen att lösa och alla verkar vara glada och nöjda efteråt, mycket nåd östes över mig och en del förståelse också. Det fick mig att tänka på denna söndags predikan och kring ett tema som rör den fasta som vi i veckan har inlett.
Om det är något som blir tydligt för oss dagens läsningar, så är det att synden är ett verkligt problem för oss människor, men också att Gud har gett oss en lösning på det problemet. I dagens texter hittar man som en gemensam knutpunkt ordet svaghet. De första människorna är inte starka nog att motstå frestelsen. Jesus beskrivs som stark, segrande över frestelserna… Och i Hebreerbrevet läser vi om att vi får vara frimodiga, eftersom vår överstepräst Jesus har förståelse för vår svaghet.
Mitt misstag i början av denna vecka var att jag greppade något för hårt. Jag ville forcera vissa saker och tog till medel som inte var i enlighet med den livsåskådning som här predikas och som jag själv strävar efter. Det var en följd av svaghet, av för lite vila och för många åtaganden på kort tid.
Vår svaghet är ett verkligt problem, för när vi människor hamnar i en position av svaghet börjar vi göra saker som vi inte gör då vi är utvilade, friska och starka. Det är den ena typen av svaghet. Sen finns den typen av svaghet som är inneboende i oss, det som vi kallar arvssynd, en sådan svaghet som bara finns där på grund av vår mänsklighet. Det är den andra typen av svaghet.
Då Jesus möter frestelserna i dagens evangelium så gör han det inte från en plats av svaghet, utan från en plats av stillhet och vila. Han har sökt avskildheten och fastan och har under 40 dagar och nätter samlat sig själv inför sitt kommande uppdrag. Fastän det sägs att han var hungrig, så var han sansad och samlad. Och det finns en lätthet i det sätt han möter frestarens fällor.
Det är en sådan lätthet i livet jag vill säga några ord om till näst. Jag nämnde att mitt misstag var att jag greppade något för hårt. Ni vet hur man ibland tar tag i något så att knogarna vitnar? Man bara klamrar sig fast i något man begär eller något man strävar efter och tar tag i det för allt vad man är värd. Jag tror våra texter och den fasta vi nu går in i bjuder oss till en livshållning som är väldigt annorlunda från det.
Jag menar inte att vi kallas in i ett liv utan strävan, men jag tror att vi kallas in till ett liv som sker från vila och stillhet. Jesus fann den stillheten i att vara ute i öknen. Vi kallas in i ett liv där vi inte krampaktigt greppar tag i allt runtomkring oss, utan där vi får leva med öppen hand. En hand som med lätthet tar emot de gåvor som skapelsen är full av, men som också är beredd att ge vika för sådant som inte är gott för den. En öppen hand kan visa för oss en väg framåt i livet där vi har frid med att vissa saker tar sin tid, vissa saker har vi helt enkelt inte makt över. Och vissa sådana saker orsakar skada både för oss själva och andra om vi försöker greppa.
Fastan handlar om avskildhet och stillhet. Den handlar om att vila från det myckna och ge sin tid åt att förbereda sig för det goda. Fastan lär oss att öppna våra knutna händer, att släppa taget om det som vi inte har makt över och att istället ta emot det som Gud ger med öppen hand. Här finns något gemensamt i fastan och i vilodagen – det handlar om att upphöra: för ens eget bästa och för att kunna ge tid åt det som är gott. Vi upphör med vissa vanor för att ge utrymme för kärleken till Gud och vår nästa. Vi upphör med vårt hårda arbete, så att vi kan ta oss an livet med ny lätthet. Fastan, vilan, avskildheten, tystnaden är viktiga verktyg för detta.
Och det är nåd! Gud har genom årtusendena genom profeterna försökt undervisa sitt folk om vikten av vilodagen. Tänk på vilodagen så att du helgar den! Gud har försökt lära oss vad en rätt fasta är, en fasta som flödar ut i barmhärtighet och medmänsklighet. För det är sådana liv vi lever då vi möter Gud, liv som är fyllda med en sådan frid som kommer av att ha mött Gud själv i ödemarken, i avskildheten, i vilan. Då vi lever av vilan så förmår också vi mycket bättre att möta de frestelser som kommer vår väg.
Vi lever ju ut det som vi bär inom oss. Cory Booker, som är en amerikansk senator, illustrerar detta då han beskriver hur vi speglar omvärlden i vår inre människa. Om vi ser med bitterhet på vår omgivning, så är det för att vi bär det inom oss själva. Likaså om vi ser att andras liv är hopplösa, så är det vi som bär hopplösheten inom oss. Fastans och sabbatens uppgift i våra liv är att skapa tillräcklig distans till detta, så att vi kan skapa ordning i vårt eget tänkande, så att vi kan bjuda in den frid som Herren lovat dem som frimodigt söker hans ansikte.
Själv har jag valt en annorlunda fasta i år, jag har nämligen blockerat alla medier av olika slag både från min telefon och från min dator. Det enda jag har tillgång till är det som jag behöver för arbetet, men på telefonen har jag blockerat det också då jag är hemma. Jag har valt att skapa en tvingad vila, en vila som kräver av mig att jag startar datorn och plockar fram arbetet eller nyheterna där. Detta har jag inte gjort för att jag tidigare tyckt att det gått åt orimligt mycket tid på dessa saker, utan för att testa och se vilken effekt det har på mitt psyke. Fem dagars testande visar att jag vunnit mycket mera än bara några minuter här och där, jag har vunnit större koncentrationsförmåga. Det ständiga flödet av information som jag tagit del av till vardags har inte i sig själv varit skadligt, men det har fört mig i tanken till flera olika ställen under dagen. Fastän det bara har varit några minuter att läsa en intressant artikel så har det gjort mig disträ under en halvtimme efteråt.
Det är något av detta som jag tror att fastan kallar oss till. Att märka att det är gott för oss att inte vara splittrade, att inte låta vår svaghet diktera vart vår begränsade styrka ska gå.
Vi känner alla vår egen svaghet i dess olika former. Det är inget nytt för någon av oss att vi har svagheter. Men har vi tagit på allvar den stora möjlighet som erbjuds oss nu under fastan, att upphöra med något för att låta det goda, det vackra och det sanna i våra liv få lite mera rum? …att låta Gud få lite mera rum?
Då vi finner stillheten och vilan blir nådens verklighet påtagligare för oss. Då vi lever i stress och krampaktigt håller fast vid våra egna planer kommer vi ofta till en punkt där vi inte längre kan använda vår styrka till det som är gott. Varken till det goda för oss själva eller för andra. Då Jesus möter frestelserna i dagens evangelium gör han det med en stor klarhet i vad som är gott, vackert och sant i livet. Han vet att då frestaren erbjuder en enkel väg framåt, så har Gud fortsättningsvis en bättre väg i förvar.
Då vi i tron öppnar våra händer för att ta emot nåden och det goda Gud vill erbjuda oss, så handlar det till stor del om att leva från samma plats, samma sinnelag, som Jesus gör i dagens läsning. Vi får frimodigt sträva efter just det. Vi blir befriade från att hålla i vårt eget så knogarna vitnar och får förtrösta på att Gud bevarar dem som överlämnar sitt liv åt honom. Vi får istället, med öppna händer, med öppna sinnen och hjärtan, förtrösta på Guds godhet. I avskildheten och stillheten, då vi inte störs av vardagens jäkt och kamp, kan vi ana den nåd som hela skapelsen genomsyras av efter den seger som vi nu ser fram emot under fastans fyrtio dagar.