Den oförtjänta nåden – Tredje söndagen före fastan – Kronoby

Första läsningen
Jer. 9:23-24
Så säger Herren:
Den vise skall inte vara stolt
över sin vishet,
den starke inte över sin styrka,
den rike inte över sin rikedom.
Den som vill vara stolt skall vara stolt
över detta:
att han har insikt och kunskap om mig,
om att jag, Herren, verkar i kärlek,
i rätt och rättfärdighet på jorden,
ty däri har jag min glädje,
säger Herren.

Andra läsningen
1 Kor. 9:24-27
Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.

Evangelium
Matt. 20:1-16
Jesus sade:
”Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning på en denar och sände i väg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: ’Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt betalt.’ Och de gav sig dit. Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen, och när han såg några andra stå där sade han: ’Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?’ De svarade: ’Därför att ingen har lejt oss.’ Då sade han: ’Gå bort till vingården, ni också.’ På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: ’Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.’ De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: ’De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan.’ Då sade han till en av dem: ’Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.”

Predikan
Gud andas in liv, Gud blir en av oss, Gud andas in tro i vår värld, har vi just sjungit. Just livet själv, med allt vad det innebär är den första gåvan Gud erbjuder oss alla. I det livet ingår att vila, att arbeta, att tro och hoppas, att be och att sträva… Ett liv är inte något som bara händer åt oss, utan det är något som vi själva spelar en avgörande roll i.

Dagens texter hjälper oss tänka kring det liv som Gud gett oss. Första läsningen betonar att en god och uppbygglig stolthet bara kommer av att känna Gud. Att lyfta fram sina egna bedrifter är ett farligt spel, som ofta kan leda en vilse. Den andra läsningen understryker ändå att ett liv handlar om strävanden, men det goda livet handlar inte om strävanden för ens egen skull. Och evangeliet beskriver våra strävanden i förhållande till Guds godhet. Oberoende av vår strävan så är Gud god mot oss alla. Det är sådan han är.

Vi uppmuntras alltså att förvalta det liv som Gud har gett oss på bästa vis. Gud lär oss genom texterna att det är gott för oss att arbeta och sträva i enlighet med vår förmåga. De av oss som är starka ska använda sin styrka, de av oss som är kloka ska använda sin klokhet… Men inte för att upphöja oss själva, utan för att vinna ett pris av ett helt annat slag.

Vilket är det priset? Inte uppmanas vi väl att löpa ett lopp eller arbeta i en vingård för att få samma lön oberoende av vår strävan? Är det inte då lika bra att bara lägga sig ner och vänta på att få ta emot en denar fast vi inget gjort? Jag tänker att strecket för var liknelsen börjar halta går just här. Om vi drar liknelsen så långt så missar vi något av det som skrifterna som helhet försöker beskriva.

Nåden ges åt alla jämnt, oberoende av arbetsinsats. Det blir tydligt i dagens liknelse. Men vad ska vi då göra av uppmaningen att löpa loppet för att vinna? Jag tror en viss själviskhet kan vara oss till nytta här. Vad vinner vi på att i våra liv försöka göra de bästa valen, sätta energi på att göra det som är gott? Är det vägen till vår frälsning? Nej. Men det är vägen till att se något av det himmelska redan i denna tid.

Vår styrka eller vår klokhet kan inte föra oss till Gud. Vi bekänner en tro där Gud har kommit till oss. Inte heller kan vi genom vår styrka eller klokhet nå frälsningen. Vi bekänner en tro där frälsningen givits oss som gåva i Jesu död och uppståndelse.

Det vi däremot kan göra med vår styrka är att ordna vår omgivning så att den mera återspeglar den kunskap om Gud som vi har. Vi kan vara stolta i att få vara med och forma vår vardag så att den förmedlar hopp och tro till en brusten värld. Vi får se nåden bli till som en konkret och påtaglig verklighet. Då Gud i Kristus har visat att ett liv i nåd är det bästa livet, varför skulle inte vi då sträva till att själva ordna våra liv på det sättet? Med vår klokhet kan vi planera och ordna så att de som är under vårt inflytande får så bra omständigheter som möjligt. Så kan vår stolthet vara i att vi redan nu får en liten inblick i vad den himmelska härligheten innebär. Varför skulle den som är klok göra något annat än att försöka tänka i samma banor som den Allsmäktige? Varför skulle den som är klok försöka skapa något som helst annat i sin omgivning än ett sådant liv som Gud har erbjudit oss?

Blir man frälst på det sättet? Nej. Men man får erfara, man får känna, en liten bit av vad frälsning innebär. Man får se vad det innebär att Herren verkar i rätt och rättfärdighet. Man får förstå varför Paulus så ivrigt löper mot att vinna en evig segerkrans. Varje steg han tar förverkligar allt mera Guds godhet i hans omgivning, bland hans nära och kära och bland dem han möter i sitt arbete som Guds utsände.

Då vi i det kristna livet uppmanas följa bud och arbeta för vissa ändamål, så är det inte en serie oordnade lagar och bud som vi får ta emot. Den kristna trons bud flödar direkt från vem Gud själv är. Vi uppmuntras leva som barn som lär sig av sin Fader. Vi får lära oss hur det ser ut då vårt arbete och vår strävan är något gott, i motsats till att arbeta under rädsla och ångest. Vi får lära oss att organisera våra familjeangelägenheter enligt Guds vilja, istället för baserat på våra egna, ofta flyktiga, övertygelser. Och denna lärdom kommer av att Gud själv är sådan som han försöker lära oss att vara. Då vi uppmuntras älska vår nästa, så är det för att Gud älskar vår nästa. Då vi uppmuntras vara barmhärtiga, så är det för att Gud är barmhärtig. Då vi uppmuntras att sträva och arbeta, så är det för att Gud strävar och arbetar…. Och Guds strävan är för varje människas frälsning, vår räddning från ondskans välde och syndens konsekvenser. Om Gud själv har valt att göra det – vem är jag att välja något annat?

Och visst, vi kanske inte når målet… Men poängen med denna strävan är ju inte att vinna frälsningen. Den ger Gud i sin godhet, oberoende om vårt arbete är stort eller litet. Men för varje steg vi löper mot målet, så är vi ett steg närmare. För varje gång vi använder vår styrka och vår vishet på samma sätt som Gud skulle ha gjort, så är vårt eget och vår nästas liv en aning bättre. Vi kanske inte lär oss allt som finns att veta, men vi får ändå ha barnets förtröstan på vår Fader: att han stöder och leder, att han visar den bästa vägen fram och att han är god mot oss alla.