Första läsningen
Jes. 52:8-10
Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de
hur Herren vänder åter till Sion.
Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,
Herren tröstar sitt folk
och friköper Jerusalem.
Herren visar sin makt och helighet
inför alla folk,
hela jorden skall se
hur vår Gud räddar oss.
Andra läsningen
2 Kor. 3:18-4:6
Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.
När jag genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, ger jag alltså inte upp. Jag avhåller mig från allt skamligt smussel, jag använder inga knep och förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och överlåter i Guds åsyn åt varje människa att själv bedöma mig. Om mitt evangelium är dolt är det dolt för dem som går förlorade. Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull. Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.
Evangelium
Luk. 2:22-33
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid,
som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.
Predikan
Bibeln är full med olika bilder som försöker beskriva frälsningen. En del av dem leder våra tankar till något statiskt, något stillastående och konstant. Hit hör tankar om att Gud är god och nådig i alla tider. Hit hör bilden av att allt är fullbordat på Golgata. Hit hör mycket av det som har betonats väldigt starkt i vår tradition. Men liksom alla djupa sanningar så går de inte att fånga in med ett allt för enkelt språk. Bibeln lär oss också att frälsning är något dynamiskt. Något som bär med sig liv och rörelse. Hit hör talet om att ivrigt kämpa den goda kampen, om att iklä sig kärlek och barmhärtighet, om att älska, liksom Gud har älskat oss. Vår tro bygger i grunden på ett både och. Det finns vissa saker som är konstanta, eviga, utflöden av Guds nåd mot oss som vi bara är i mottagande ändan av. Men det finns också rörliga delar av trons liv, sådant som vi utmanas ta till oss och leva i och av.
Dagens nyckelord för vår mässa är ljus. Ljuset fungerar ju som en ypperlig bild för att föra samman dessa två aspekter, till och med så långt att vi i fysiken beskriver ljuset med två olika naturer: både vågor och partiklar. Jag ska inte gå längre ner i det träsket, men det är en intressant modern vändning av ett gammalt och rikt bildspråk.
Det vi kan konstatera om ljuset är ändå att vi enkelt uppfattar det som en konstant sak. Solens ljus träffar vår planet varje dag och vi lever i ett fullständigt beroende av det ljuset. Det är antagligen den erfarenhet som åsyftas då man talar om Gud som det eviga ljuset. Vi vet också att våra kroppar är fullständigt beroende av ljus för att fungera. Det är i mötet med solljuset som vi producerar D-vitamin, i mötet med solljuset som vi känner hur humöret blir lite bättre igen och så vidare. Men för att få den fulla nyttan av solljuset behöver vi gå ut i det.
Vi har väldigt liten glädje av att veta att solen skiner där ute om vi inte själva har möjlighet att gå ut eller i alla fall sätta oss vid fönstret och beundra det vackra ljuset. Tron har en liknande spänning i sig. Vår tradition har en tendens att göra tron till något man tänker på, där alla handlingar i tro riskerar bli gärningslära och förtjänst. Men livet i ljuset handlar inte främst om att veta om ljuset, utan om att gå ut och glädjas i den värme som solen ger. Livet i tron handlar inte främst om att veta vad man borde tänka, utan om att leva ett liv där vi är del i det ständiga utflödet av nåd och kärlek som Gud erbjuder.
Den glädje och nytta vi på sommaren har av att få vara ute i solens ljus kommer ju inte av vår egen prestation. Det är ju solen som är källan till det goda. Likaså är omvändelsens liv, livet där vi agerar i enlighet med trons bud, inte ett liv där vi försöker förtjäna vår nåd, utan ett liv där vi får erfara vad det innebär att leva i kärlek.
Inom Lutherdomen finns det flera olika bruk av lagen och i teorin är dessa tillräckliga och nyttiga. Det som däremot är en tendens vi kan konstatera i många av våra systerkyrkor, liksom vår egen, är att lagen görs till en så stor stötesten att omvändelsens liv blir omöjligt. Vi hamnar in i ett tänkande där vi inte vill gå ut i solen, eftersom vi är rädda att vi då på något sätt skulle ta åt oss äran för ljuset. Gärningarna är en central del av varje liv, därför gör vi också gott i att planera våra gärningar så att de är i enlighet med den nåd och kärlek som Gud erbjuder oss. Nåden motsätter sig inte våra gärningar.
Hos vissa kyrkofäder betonas en förståelse av nåd som inte främst handlar om att vår syndighet byts ut mot Jesu rättfärdighet, utan som mera handlar om att vi har nåden att få leva i Guds ljus och härlighet. Tyngdpunkten här ligger på det dynamiska, det levande och rörliga. Här handlar trons liv om att dagligen fatta beslutet att gå ut i solen. Att dagligen göra sådana beslut som för oss närmare Gud, beslut som leder till kärlek och frid. Inom detta synsätt renas vi av ljuset, vi blir mera lika Gud (för man blir som man umgås) och tyngdpunkten ligger inte vid att Gud skulle ändra sig i förhållande till oss. Det är vi som ändras, vi som blir mera mottagliga för Guds kärlek.
Det här kan vara befriande för oss. En sådan syn på nåd ger oss möjligheten att leva ut vår tro, utan att vara rädda för gärningsläror. Vi får sträva till att själva bli mera nådiga och kärleksfulla människor, försäkrade om att alla sådana försök har potentialen att leda oss närmare Gud.
Gud ger oss bud att följa, inte för att visa att vi är syndare, utan för att lära oss något om det mänskliga livet. Likaså ger ju inte en god förälder sina barn regler för att försöka få fast dem med att bryta dem, utan för att hålla dem trygga och säkra. Och inte bara det – om barnen håller reglerna och följer dem så kommer de att vara mycket gladare själva. Också detta är nåd. Vi får lära oss att följa Gud, att göra som han säger, inte för att han kräver det i sin stränghet, utan för att han älskar oss och ger oss riktlinjer för hur livet ska levas.
Då vi väljer att leva i mörkret så gör vi oss själva skada. Gud däremot erbjuder ett ständigt ljus, ett ständigt utflöde av kärlek och nåd. Vi får fatta beslutet att inte bara veta om den nåden, utan också medvetet stiga ut ur mörkret och in i ljuset. Vi har fått nåden att ha en Gud som inte bara förlåter oss på avstånd, utan som kommer oss nära och lär oss, likt en god fader, hur vi ska leva för att få det mesta ut av vår tid här på jorden.