Första läsningen
2. Kung. 4:1–7
Hustrun till en av profeterna kom till Elisha och klagade: ”Min man, din tjänare, är död. Du vet att han var en gudfruktig man. Nu kommer en fordringsägare och vill ta mina båda söner till slavar.” Elisha frågade: ”Vad kan jag göra för dig? Säg mig vad du har i huset.” – ”Herre”, svarade kvinnan, ”det enda jag har är en kruka olja.” Elisha sade: ”Gå runt till alla dina grannar och låna ihop kärl, så många tomma kärl du kan få tag i. Gå sedan in och stäng dörren om dig och dina söner och häll upp i alla kärlen och ställ undan dem efter hand som de fylls.” Kvinnan lämnade honom.
Hon stängde igen dörren om sig och sina söner, de räckte henne kärlen och hon hällde i. Då kärlen var fulla sade hon till en av sönerna: ”Ta hit ett kärl till”, men han svarade: ”Det finns inga fler.” Då slutade oljan att rinna. Kvinnan sökte upp gudsmannen och berättade för honom vad som hänt. ”Gå och sälj oljan”, sade han till henne, ”och betala din skuld. Det som blir över skall du och dina söner ha att leva på.”
Andra läsningen
Rom. 12:6–16
Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.
Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka.
Evangelium
Joh. 2:1–11
På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.” Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.” Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.
Predikan
Dagens texter, om än ingen av dem direkt talar om nattvardens sakrament, ger en god grund för att tala om nattvarden och dess symbolik. Vi har, inledningsvis, psaltarpsalmen som talar om hur Gud ger sitt folk bröd och vatten på mirakulösa sätt. Sedan har vi första läsningen som talar om det överflödande oljan. Andra läsningen uppmanar oss till tjänst och kärlek, medkänsla och jämställdhet, att bemöta alla lika och inte vara självgoda. Och sedan kommer vi till den bekanta evangelietexten, där Jesu ord över vattnet förvandlar det till ett vin av exceptionell kvalitet.
Måltiden symboliserar ju, som många av oss vet, en nära gemenskap och vänskap. Genom skrifterna möter vi om och om igen Gud i arbetet med att upprätta sådana måltidsgemenskaper. Han ger mat åt Israels folk och instruktioner för hur man ska äta den tillsammans. Vid instruktionerna för brännoffer finns uppmaningar att äta, dricka och glädja sig inför Herren. Vid bröllopet i Kana går Jesus längre än vad någon väntar sig och erbjuder dem ett vin vars kvalitet överträffar allas förväntningar. Den här bilden av gemenskap över god mat är alltså återkommande i hela Bibeln och innebörden av den lägger också grunden för den uppmaning vi får ta emot i Romarbrevet, att leva ut våra gåvor i förhållande till varandra. Ingen av oss, varken kyrkoherde eller lekman, äger i ensamhet en sådan välsignelse som Gud önskar ge Kronobybor eller människor överlag. Men då vi alla samlas kring samma bord, för att ta emot samma nåd, för att möta samma Gud, då blir det som ofta predikas också synligt och påtagligt i våra liv.
Nattvarden är en överflödets måltid. Man kan nå denna slutsats på åtminstone ett par olika sätt. Vi kan börja med att konstatera, i linje med dagens texter, att Gud ger oss gåvor. Ofta är det vardagliga sådana, som, om vi riktar vår uppmärksamhet mot dem kan ge orsak till stor tacksamhet. Brödet och vinet som på matbordet hemma gläder oss en liten stund kan då det tas emot i Jesu namn plötsligt bli en gåva, som bär med sig en stor välsignelse. Det andra sättet att beskriva överflödet är att gå till grundspråken – hebreiskans Hesed beskriver ett överflöd. Vanligtvis då vi översätter det ordet använder vi ord som nåd eller kärlek. Det beskriver hur Guds trofasthet mot oss inte bara är tillräcklig, utan överflödande. Det finns inbyggt i förståelsen av Guds nåd att den är mer än nog, vi behöver inte vara rädda för att den tar slut.
Vid nattvarden får vi alltså ta emot av detta överflöd, i en andlig bemärkelse. Och kanske ligger det en Guds vishet i den form som har växt fram. Vi kommer tillsammans inför Gud, tar emot Honom själv i brödet och vinet, Jesu kropp och blod. Jesu kropp, den som är likadan som våra kroppar, Jesu blod, det som innehåller det liv som Jesus levde. Moseböckerna lär ju oss att blodet anses innehålla livet. Och vi får del i det – vi blir ett med honom som har kommit för att rädda oss. Guds trofasthet blir påtaglig, i bröd och vin, och i gemenskap kring bordet, och vi får tro att gåvan aldrig kan förlora sin kraft. Varje gång vi kommer till nattvarden är den verksam, till att skapa gemenskap mellan Gud och oss.
Nattvarden kallar oss till gemenskap med varandra. Vi går till den tillsammans, vi ger fridshälsningar på vägen dit. Det är annars en praxis som jag anser att vi gärna kunde införa med störe regelbundenhet i det praktiska kring nattvarden. Det är en viktig sak att buga och niga då man kommer fram till altaret. Men det är också en central del av vår tro att vi önskar varandra frid och nåd. Det finns bra med tid för en fridshälsning eller två medan man köar fram till koret – också då liturgen inte skilt uppmanar till det!
Det överflöd vi får ta emot handlar nämligen om något som vi har nytta av i våra liv. Det är inte en andlig princip som är långt borta, utan det är en gåva som är tänkt att utrusta oss i tro och hopp. Vår gren av kyrkan har ju lätt för att vara trogna bekännelsen och buden, i alla fall till vårt tänkande och talande. Men hur handskas vi med uppmaningen att verkligen leva i tro? Lika som vi ofta utmanas att tänka om behöver vi utmanas att leva om, att leva i omvändelse. Mässans liturgi ger uttryck för något av det. Fridshälsningen på väg till nattvardsbordet kanske känns obekväm eller meningslös för någon av oss. Men den handlar om att önska Guds trofasthet och överflöd åt varandra. Och jag tror att det är en bra plats att börja, då vi tänker på hur vi ska förverkliga den uppriktiga kärleken till varandra som dagens andra läsning talade om. En enkel fridshälsning här i kyrkan lägger grunden för det som Paulus uppmanar oss till i vardagen: “Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka.”
Väl framme vid bordet är vi inför Gud och vi kan se det som att vi är där både ensamma och i gemenskap. För någon av oss är det viktigt att få vara ensam med Gud en stund vid altaret. Men nattvarden firas också tillsammans. Någon gång kanske man kommer fram och upplever tvivel och oro. Då bär gemenskapen. För en stund får man bekänna, inte genom att tänka rätt och ha allt på klart, utan genom att bli buren inför Gud av den skara som firar måltid tillsammans. Så blir tron utlevd också i tvivlets stund.
Som ett sista perspektiv på nattvardens överflöd kan konstateras att nattvardens budskap är till för att spränga kyrkorummets fysiska begränsningar. Vi tar emot ett överflöd som hör hemma utanför kyrkans väggar, som har en riktning och ett mål. Att varje människa ska få nåden att leva i Guds kärleks överflöd. Det är därför talet om gåvor och tjänster är så viktigt i de senare delarna av Nya testamentet. Vi uppmanas leva ut det som nattvarden lär oss, att leva i den kärlek och nåd vi får ta emot vid altaret. För mig personligen har följande tanke kommit att inspirera min reflektion kring detta: Jesu kropp bryts och hans blod utgjuts för oss och det är för oss en uppmaning att ta emot det som ett faktum och som en gåva. Att ta emot den gåvan innebär också att vi inser att det meningsfulla, det goda, livet handlar om att vi också låter oss brytas och utgjutas för de människor vi älskar och lever med.
Jag har alltså i denna predikan konstaterat tre saker i stort om nattvarden och dess syften: 1) Måltiden kallar oss till gemenskap med både Gud och varandra. 2) Nattvarden är en överflödets fest, som vi får komma till både då vi känner oss starka och svaga i tron. 3) Den frid, nåd och kärlek som nattvarden förmedlar oss ska inte stanna vid ritualen, utan ska bli en del av vårt liv också utanför dessa väggar.