Julbön – Kronoby kyrka

Textläsning
Luk. 2:1-14

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”

Predikan
Vad är väl ett bättre sätt att markera en dag som denna, än att samlas för att sjunga de gamla och kära sångerna och för en stund stilla sig till eftertanke. Vi får idag än en gång ta emot budskapet om Gud som blir människa, om ljus i vårt mörker, om en befrielse från ondskans förtryck.

Då det kommer till teologin kring juldagen är det ju något alldeles särskilt då kyrkan förkunnar att Gud blir människa. Gud inte bara lånar en kropp eller dimper ner från himlen för att vara bland oss, utan han föds. Guds helighet tar sig uttryck genom en begränsad människokropp.

Gud vill inte bara komma ner och demonstrera sin makt, utan han kommer för att erfara livet. Det sägs ju ofta att man ska njuta av resan lika mycket som målet, då det talas om olika skeden i livet. Det är något liknande som händer då Gud blir människa. Det är inte bara ett nödvändigt ont för att kunna frälsa oss, utan det är något som Gud väljer att göra för att visa oss hur viktig varje människa är i hans ögon.

En tacksam analogi är ett musikstycke. Poängen med ett stycke är ju inte att komma till slutet så fort som möjligt, då skulle den kompositör som skriver kortast vara den mest uppskattade, nej, ett stycke ska erfaras. Den duktiga musikern ger uttryck för alla olika nyanser i stycket som spelas. Spänningar, pauser, överraskningar som får lyssnaren att haja till – allt sådant hör till bra musik. Då Gud blir människa är det som att han vill ta del i den musik som det mänskliga livet är. Han väljer att stiga in i den symfoni som han lagt igång i skapelsen och själv spela ett av instrumenten.

Vi förstår att Jesu liv för in en ton i världen som fortsättningsvis ljuder. Trots årtusenden, trots många som försökt påstå att hans liv kanske inte är så betydelsefullt, trots tider av stor motgång – så sjungs ännu de sånger som han lade på våra hjärtan. Sådan är kraften i julnattens budskap. Gud blir som oss, fastän han är fullkomlig Gud så är han också samtidigt fullkomlig människa. Och i det ges alla de som vandrar i mörkret ett ljus. En ton ljuder som ändrar riktningen för hela mänsklighetens gemensamma liv.

Det är i detta delande av erfarenhet, i det gemensamma musicerandet, bildligt talat, som människan får ta emot ljus i sitt mörker. Gud kommer med sin helighet till det mänskliga som tyngs av syndens och dödens börda. I Jesus möts det hela och det brustna. Och i det mötet erbjuds vi hopp, hopp om att också vi ska kunna stiga in i ljuset, hopp om att vi får spela vår egen del i världsalltets symfoni och att vi får dela den mänskliga erfarenheten med Gud själv. Och inte bara det, vi får också ta emot löftet att det går båda vägarna. Då Gud i en mänsklig kropp besegrar döden, får vi tro att det gäller oss. Då Gud i en mänsklig kropp förmedlar ljus i mörker, kärlek där som hat råder, medkänsla där människor är ensamma – då får vi tro att det gäller oss!

Gud delar vår erfarenhet. Inte som en himmelsk dirigent, utan som en medmusiker. Han stannar inte på avstånd, utan kommer oss nära. Han utsätter sig för hela den mänskliga erfarenheten för att slutligen fullkomna den. Det är i det fullkomnandets arbete som vi lever idag. Ännu finns mycket som tynger oss i våra liv, mycket mörker i vår värld. Men så länge sångerna ljuder och frälsningens budskap förkunnas finns det hopp för oss alla.

Må Gud välsigna vårt julfirande!