Första läsningen
Hos. 2:18-20
För mitt folk skall jag den dagen sluta
ett förbund
med de vilda djuren,
med himlens fåglar och markens kräldjur,
och båge och svärd och krig
skall jag utplåna i landet,
så att de får bo i trygghet.
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.
Andra läsningen
1 Petr. 1:13-17
Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.
Evangelium
Luk. 21:25-33 (34-36)
Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
(Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”)
Predikan
Slå gärna upp psalm nummer 8 igen, för den är en psalm som fungerar som en ypperlig kommentar på dagens evangelium!
Jag kommer inte att gå genom den rad för rad, men jag kommer i denna predikan att återkomma till de teman som den behandlar. Vi är ju framme vid andra söndagen i advent, söndagen då vi talar om Kristi ankomst i härlighet. Kyrkan har alltså en förväntan att den ödmjukhet som Kristus visat oss medan han vandrade bland oss ska fullkomnas i härlighet då han kommer åter vid den yttersta dagen. Det är glädjen över vad vi har sett och hoppet i vad vi väntar på som är orsaken till den sång som vi uppmanas stämma in i!
Jesus talar ju i dagens evangelium om att det ska komma en tid då de som är utan tro grips av ångest och rådlöshet. Är man vaken vid läsningen av denna text märker man att Jesus inte säger att hans lärjungar ska behöva gripas av skräck eller oro. Nej, det är hedningarna, de som inte känner till nåden, de som inte velat ta emot Faderns frälsningsgåva i Kristus, som kommer att vara rädda. Inte heller säger Jesus att de kommer att vara rädda på grund av honom, nej, de är rädda redan innan han visar sig i härlighet.
Ett klassiskt exempel på hur detta kan användas fel är ju att ta domen till ett slags tillhygge eller som en skrämseltaktik för att få människor att göra som vi tycker. Ibland när jag läser utläggningar om domen känner jag inte längre igen den bibliska bilden som Jesus ger. Visst, som vi konstaterat under de sista söndagarna i kyrkoåret, varnar oss Jesus och uppmanar oss att vara vakna. Men han varnar oss inte för Gud, i alla fall inte direkt, utan för något annat. Också i dagens evangelium talas om att förstå de tecken som är i tiden, bilden av fikonträdet handlar om detta: att vi har fått ta emot en avgörande kunskap om att Guds rike är nära och att vi gör gott i att omvända oss och leva i enlighet med det. Och som psalmen vi sjöng säger, så är det en orsak till glädje. När vi ser tecknen, svår ångest på jorden och rådlöshet vid vågornas dån – då vet vi att Herren är nära – då vet vi att vi ändå att vi som har lagt vårt liv i Guds händer inte har någon orsak att oroa oss.
Vers fem i psalmen beskriver sen det som vårt hopp handlar om. En ny himmel och en ny jord, direkta citat från Uppenbarelseboken. Guds agenda är att återskapa, eller återlösa, hela världen, så att den återfår den härlighet som den gått miste om! Bibeln talar inte om att Gud ska komma med ett uruselt morgonhumör och i sin ilska göra slut på alla dem han inte tycker om, utan Bibeln beskriver en värld som i sitt nuvarande tillstånd är på väg mot sin undergång, som Gud genom sin rättvisa dom ska frälsa. Paulus talar om att vi som lever i tron har fått Anden som en borgen för det och att vi lever i hoppet.
Det finns några rader i psalmen som beskriver detta särskilt tydligt. I vers två talas om att glädja sig då ens förlossning närmar sig och inte frukta vådan. (Våda betyder olycka.) Vers fyra talar om att Herren av nåd skonar de sina. Och vers fem beskriver den glädje som väntar då Gud utfört domen. Det intressanta i vers fem är ju också den antydan till nattvardsbordet som finns där. Gemenskapen vid nattvardsbordet fungerar som en förebild för den nya himmelens och jordens härlighet. Där, i mötet med Kristus i brödet och vinet, kan något anas av den eviga gemenskapen med Gud i den kommande tiden!
Det finns alltså två slags tecken här. Å ena sidan de tecken som antyder att världen är på väg mot sin undergång. Det är sådant som ger orsak att leva i rädsla eller ångest. Men det finns också hoppets tecken. Ljusen vi tänder i advent, knän böjda vid ett altare för att ta emot Herren Jesus själv. Och vilka är det som vi fäster vår uppmärksamhet vid? Vilka tecken är det som vår tro handlar om?
Är vår tro sådan att den ser hopp, ett ljus i världens mörker? Eller fäster vi vår uppmärksamhet på det som är skrämmande och ångestskapande? Jag tror att många har lämnat tron för att den inte har lyckats förmedla ett handgripligt hopp. Då församlingen börjar fokusera mera på allt som går fel än allt som är rätt, förlorar vi fort vår förmåga att övertyga någon om att det är värt att leva i det hopp som kommer av tron. Detta är alltså dagens uppmaning till självrannsakan: Till hur stor del talar vi så att vi ingjuter hopp framom rädsla? Går vi framåt i livet med Guds nådefyllda härlighet som riktmärke eller banar vi väg framåt genom att hota och skrämma? Lever vi i sanning, så att vi verkar till frälsning och helande, eller tar vi till överdrivna ord eller onödigt hårda ord för att tvinga fram beteende som tilltalar oss själva?
Och igen vill jag understryka att det finns ett allvar i vad vi har läst idag, men det allvaret ska inte förväxlas med hopplöshet eller ilska. Vår uppgift som kristna är att leva i ljuset, att vara dem som inser att det finns hopp bland alla de tecken som vi har runtomkring oss. Allvaret ligger i att vara vaken för hela sanningen.
Vi förbereder oss i advent att ta emot frälsaren själv. Vi har en tid av fasta, för att kunna ta tid för att tänka igenom vad det innebär att ta emot ljus i vårt mörker. Vårt kyrkoår erbjuder fyra veckor av stillhet där vi får ta ställning just till frågor som dessa. Må vi alla få erfara den frid som finns i att hoppfullt och ivrigt invänta den frälsare som kommer i härlighet!