Hjälp, Tjugofjärde söndagen efter pingst, Kronoby

Dan. 2:31-41, 44

Profeten Daniel sade:

Konung, du såg i din syn en väldig staty. Den stod där framför dig, mäktig och starkt glänsande, en förfärande anblick. Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn, fötterna delvis av järn, delvis av lera.

Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. Detta var drömmen. Nu vill vi tyda den för konungen.

Du, konung, konungarnas konung, åt vilken himlens Gud har givit riket och makten, styrkan och äran och i vars hand han har lagt alla varelser: människorna, djuren på marken och fåglarna under himlen, var de än vistas, och som han har satt till herre över dem alla – du är det gyllene huvudet. Efter dig uppstår ett annat rike, ringare än ditt, och sedan ett tredje rike av koppar, vars makt omfattar hela jorden. Det fjärde riket skall vara starkt som järn: liksom järnet krossar och slår sönder allt skall det riket krossa och bryta sönder alla de andra. Fötterna som du såg, delvis av krukmakarlera, delvis av järn, betecknar ett söndrat rike, med bara något av järnets fasthet; du såg ju att järnet var blandat med lera.

Under dessa kungars tid skall himlens Gud låta ett rike uppstå som aldrig någonsin skall gå under. Inget annat folk skall få makten över detta rike. Det skall krossa och tillintetgöra alla de andra rikena, men självt skall det bestå för evigt.

Rom. 13:1-7

Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.

Matt. 17:24-27

När de hade återvänt till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt?” – ”Jo”, svarade han. När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: ”Vad tror du, Simon, av vilka kräver de jordiska kungarna tull och skatt, av sina söner eller av andra?” Då Petrus svarade: ”Av andra”, sade Jesus: ”Sönerna går alltså fria. Men för att ingen skall stöta sig på oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok och dra upp första fisk som nappar. Öppna gapet på den, så hittar du ett silvermynt. Ta det och lämna det för dig och mig.”

Jag vill i dagens predikan dra några slutsatser angående dagens läsningar som talar om överheten och om det övergripande temat för söndagen “Medborgare i två riken”. De två riken som här åsyftas är Guds rike och det världsliga samhället. Jag vill ta oss genom tre steg, som kanske förtydligar vad dagens tema egentligen handlar om i den kristnas liv.

Det första steget jag vill tala om är de vardagliga händelserna och hur de påverkar oss. Jag tänker mig att det i vår vardag finns saker som vi bedömer vara rätt, gott och bra och också saker som vi bedömer att är problematiska, felaktiga, osanna på något sätt. Det är ju i regel det här med synden, det som skiljer oss från Gud och varandra, som ligger i botten för den senare kategorin. Vi blir frestade att göra något som vi vet att är fel. Eller kanske möter vi i det goda vi gör utmaningar som gör det svårt att fortsätta göra det som är gott. Den passage från Romarbrevet som vi läst är på väg till en av Paulus många höjdpunkter i hans undervisning, i vers 14 säger han: “Iklä er Herren Jesus Kristus”. Det är dit som uppmaningarna att respektera och hålla sig till överheten pekar. Gör vad som är gott i överhetens ögon, men framförallt, iklä er Kristus.

Ibland då vi försöker leva i kärlek till nästan går det så att våra ansträngningar inte leder till sådant resultat som vi önskar. Kanske gör vi bort oss eller kanske uppskattas inte vårt engagemang. Vad ska vi då göra? Det andra steget jag vill resonera kring är bönen. I bön förmår vi samla våra tankar och också möta Guds tankar. Många gånger har jag själv fått erfara att bönens primära syfte har varit att förändra mig, inte att få Gud att göra vissa saker. Jag har kommit inför Gud med mina ärenden och istället har jag blivit iklädd Kristus, så som Paulus också uppmanar mig att bli. Vad menas då med detta teologiska uttryck? Jo, att bönen har en tendens att ändra hur vi ser på de vardagliga skeendena. Inte så att vi kan godkänna allt som vi genomlever, men nog så att vi kan få nya perspektiv på de saker vi går igenom. Bara några rader innan dagens andra läsning har Paulus uppmanat församlingen att låta sig förnyas till sinnet, så att vi ska kunna avgöra vad som är Guds vilja.

Vi kallas alltså att iklä oss Kristus, att låta våra sinnen, alltså våra tankar och känslor, förnyas. Vilket leder oss till det tredje steget, vilket är målmedvetet arbete för att agera i enlighet med den förnyelsen. Vi har alltså å ena sidan en ständig erfarenhet av vardagliga händelser, vi är rotade i Anden genom bönen och vi lever lärjungens liv, som handlar om att med vishet och eftertanke planera för att leva väl i förhållande till Gud och människor.

Här kommer vi in på detta med överheten som Paulus talar om i dagens andra läsning. Den överhet vi har att underordna oss är ju en god sådan, som Ville sade i inledningen, till mycket formad av kristna värderingar. Visst, den består av människor och det för med sig vissa problem, men vår överhet bär ändå sitt svärd till att beskydda och försvara, inte bara döma och begränsa. För att göra det möjligt för oss att göra det goda, hörde vi läsas. Tänk på vilka möjligheter vårt samhälle erbjuder oss: utbildning, vård, terapier, tjänster, omvårdnad… Inte är det problemfritt, det vet vi alla, men det kunde vara betydligt värre.

Vi är som kristna sända till att i vår vardag sträva efter kärlek till Gud och alla människor. Men ofta går det ju så att vi tröttnar i vårt engagemang för vår nästa, ibland också med god orsak. I dagens predikan rekommenderar jag alltså följande steg: händelsen i vår vardag tas upp i bön, och sedan görs kloka och genomtänkta planer för att det goda ska förverkligas. Låt oss säga att jag i mitt arbete med en broder håller på att förlora nerverna, om jag då inte i bönen finner frid i att fortsätta arbeta är kanske det goda att låta någon annan ta över det hjälparbete jag sysslat med hittills. Eller låt oss säga att jag tröttnar under alla bekymmer jag får ta del i, kanske kan bönen ge mig kraft att orka vidare, eller kanske är det dags att låta bröder och systrar, eller kanske till och med våra professionella hjälpare i samhället ta vid. Här kan den överhet som Gud har gett oss befria mig som enskild kristen till ett liv i frid.

Det viktiga då man genomgår dessa steg är att ha sinnet fäst vid Kristus. Av honom har vi lärt oss ödmjukheten att be om hjälp när vi behöver det, av honom har vi lärt oss att söka avskildheten och stillheten då vi behöver klargöra våra tankar. Han har lovat ta emot var och en som kommer till honom och vi har sett att han är beredd att lida korsdöden för att kunna återställa syndens konsekvenser och återupprätta vår gemenskap med Gud.

Vi behöver alltså inte ha dåligt samvete om vi inte orkar hjälpa själva, Herren har gett oss en överhet som kan beskydda oss genom de olika tjänster som vårt samhälle erbjuder. Herren har också gett oss Kristus själv som ett yttersta tecken på hans eget beskydd. Men för att se detta beskydd förverkligas krävs ibland några trons gärningar, inte alltså gärningar för att förtjäna gemenskapen med Gud, utan gärningar som kommer ur de tre steg jag just lyft fram: Då vi möter en utmaning i vardagen, tar vi det i bön till Gud och gör sedan planer för att det goda ska bli verklighet. Ibland beskrivs ju trons gärningar som om de vore blinda, men jag tror att de flesta av trons gärningar erbjuds oss genom att medvetet fatta beslut som är i enlighet med Kristi sinnelag.

Vi får leva i två riken, under Guds beskydd och under vårt samhälles… Och en vis kristen låter det ena informera det andra. Det vi har sett hos Kristus är en god grund att bygga på också inom det världsliga samhället. Vi kan inte leva i bara det ena eller det andra, vi är som kristna alltid medlemmar i båda riken. Därför är det också en del av att göra goda planer att beakta de möjligheter som det världsliga samhället erbjuder oss. Vi är inte begränsade till det ena eller det andra, utan får använda oss av de tillgångar som finns i båda.

Samtidigt är dessa steg jag presenterat också sådana som kan få oss att ifrågasätta sådant som händer i samhället. Framförallt, iklä er Kristus. Vi ska alltså i vishet underordna oss överheten, men också i samma vishet främst hålla oss till Kristus. Låt oss ännu stilla oss i bön:

Fader, vi ber om vishet och ledning i våra liv att kunna utföra de kärleksgärningar som du sänder oss att göra. Påminn oss om att komma till dig i bön då vi tyngs av varandras och våra egna bördor. Ge oss öppna ögon för att se de många olika sätt du förser för oss, ge oss vishet och klokhet att göra upp medvetna planer och strategier för att din goda vilja ska kunna ske.

Vi ber nu för oss själva och de människor som vi på olika sätt bryr oss om och hjälper:

Herre, gör oss medvetna om var vår hjälp behövs.

Herre, arbeta du med oss, klargör för oss din vilja.

Herre, hjälp oss vara medvetna om vilken väg vi ska gå för att din vilja ska kunna ske.

 Vi ber i Jesu namn. Amen.