Första läsningen
4 Mos. 21:4–9
De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.
Andra läsningen
Kol. 1:19–23
Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.
Evangelium
Joh. 7:40–52
Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”
Predikan
Liksom översteprästerna och fariseerna i dagens evangelium visar, så hittar människans sinne alltid motiveringar till att inte tro det som den inte vill. Det är också bekant från psykologin att vi i vårt tänkande har tiotals olika funktioner som bevarar oss i våra tidigare föreställningar. Det hänger samman med att det är viktigt att vi kan förstå vår omgivning på ett sammanhängande sätt och om varje liten faktabit som ifrågasätter våra tidigare övertygelser skulle väga lika tungt, skulle vi inte kunna navigera vår vardag. Det är som då man ser på en skicklig trollkonstnär. Då vi ser en kvinna hänga i luften, till synes utan något stöd, och trollkonstnären dra en ring runt hela henne för att fullborda illusionen, så ifrågasätter vi ändå inte gravitationen. Vår erfarenhet av att våra fötter dras ner mot jorden står kvar också fast vi med våra ögon har sett något som kunde ifrågasätta en avgörande del av vår världsbild. Psykologerna vet också att informera oss om att det kräver en stor mängd fakta för att vi ska ändra oss. Det räcker inte med att vi en gång ser en leviterande kvinna för att vi ska tro att det är möjligt, men om vi dagligen skulle möta svävande människor, så skulle vi kanske snart börja tänka att det är möjligt att sätta en parentes kring tyngdlagen. Om vi inte får tillräckligt med fakta för att ändra oss, så fungerar våra hjärnor så att vi i bästa fall förblir skeptiska till det vi ser och i värsta fall förkastar både det vi ser och den som visat oss det.
Jag tror det är mitt i en sådan process vi möter de skriftlärda i dagens evangelium. De har fått lite kunskap om någon som kallas Jesus, som folket kallar “Profeten” och “Messias”, men de är inte övertygade. De hittar alla slags motiveringar till varför det inte kan vara så: “Tror någon i rådet?” Psykologerna skulle tala om hänvisning till formell auktoritet. “De som inte kan lagen är förtappade.” Man angriper människorna som vittnar om Jesus, istället för hans gärningar. “Ingen profet är från Galileen, kanske du är från Galileen?” Man understryker igen ens egen tolkning av skriften och ifrågasätter Nikodemos, för att han försöker få dem att besinna sig. Men de ifrågasätter inte hans argument, utan hans ursprung. Igen handlar det inte om Jesu liv och gärning utan om att – genom att anklaga människorna som försöker göra det rationella – bevara sin egen övertygelse, bevara sin egen världsbild.
Det är på plats också för oss att tänka igenom det sätt på vilken vi tolkar och förstår världen. Den kristna tron bygger på nåd och sanning, helighet och barmhärtighet. På tron på en Gud som är närvarande hos sitt folk, som förser oss med det vi behöver, som vill leda och utrusta oss i livet, så att vi kan leva i kärlek till honom och varandra. Är vår världsbild i enlighet med detta? När vi lever våra liv och agerar i vår vardag, gör vi det i förvissningen om att Gud vandrar med oss? Har vi den frid som kommer av att veta att Gud förser oss med det vi behöver? Eller låter vi oss bindas till sådana tankar som får oss att ifrågasätta livets och livgivarens godhet?
Våra liv kommer med många motgångar och bedrövelser. Det är syndens makt över oss. Men vi måste vara vaksamma på att vi inte gör synden till den grund vi bygger våra liv på. Jag har läst Martin Modéus bok om gudstjänsten under de senaste månaderna och bland de många insikter som han lyfter fram står en central teologisk tanke fram. Han talar om “syndens parentes”. Synden steg in i världen vid fallet och fråntogs sin makt vid uppståndelsen. Synden är inte den berättelse vi lever i, utan den är en parentes i det stora narrativet. Visst faller vi och visst lider vi, men i Kristus är syndens makt besegrad. Vad innebär det för oss?
Låt oss anta att det är lätt att vi inte betraktar synden som en parentes, utan snarare som en del av den grundläggande berättelsen. Då skulle det vara lätt att tro att Gud älskar någon annan, att han förlåter dem som är förtjänta eller att han nog har en liten utvald skara som han månar om på ett särskilt sätt. Och låt oss, rent hypotetiskt säga att det är lätt att vi binder oss vid en världsbild där synden regerar. Då skulle det vara lätt att tänka att Gud nog övergivit oss, att han inte bryr sig eller att han inte vill tala till sitt folk. Låt oss också, så klart enbart för illustrationens skull, anta att det är väldigt lätt hänt att vi låter pessimism och cyniskhet diktera hur vi ser på världen. Då skulle det vara lätt att bli bitter, att tänka att det är lönlöst att försöka eller att det hela är meningslöst ändå. Detta är ett sätt att beskriva syndens konsekvens i vårt tänkande och kännande.
Hur skulle det då se ut om vi placerar synden in i den parentes som Modéus talar om, istället för att låta den vara en bärande ton i berättelsen? Vi kunde frimodigt tro att Gud älskar alla människor (men att vi ibland inte förmår ta emot det), vi kunde förtrösta på att Gud är nådig och god mot oss (också då vi misslyckas), vi kunde tro att Gud önskar alla människors frälsning (och att det är vi som delar in oss i grupper). Vi kunde tro att Gud är bland oss och talar till oss (även om vi ibland inte tar oss tid att lyssna). Vi kunde få vara förvissade om att han förser oss och ger oss nya möjligheter varje dag (även om döden och eländet ibland saktar ner oss på vägen).
Det kanske känns för någon som att pastorn bara vänder och vrider på orden, men jag tror att det finns en viktig insikt att hämta här, i mötet mellan dagens tema: “Tro och otro” och det beteende som vi ser hos de skriftlärda i dagens evangelium. Jesus kommer till dem med ett nådens och kärlekens budskap. Det sägs att ingen har talat som han. Han förmedlar Guds helighet och demonstrerar hur det heliga fullkomnas i nåden. Men de skriftlärda vill inte höra det. De är fast i sin världsbild som kretsar kring lagar och bestämmelser, krav och måsten. Jesu budskap räcker inte för att bryta dem ut ur den världsåskådning de har bundit sig till under många år. Kanske skulle någon av dem tro om de skulle möta honom och se honom leva det liv som han gjorde. Bevisen som de har hört om räcker inte till för att de ska omvända sig.
Under senaste tid har jag ofta i predikningar lyft fram vikten av ödmjukheten i förhållande till de budskap vi hör. Det finns i hur våra sinnen fungerar något gott som gör vardagen möjlig för oss, så att vi kan förvänta oss vissa saker och leva i någon slags ordning. Men det behöver också finnas en vakenhet för att lyssna in Guds tilltal, till att låta våra sinnen förnyas, som Paulus säger, så att vi kan se världen som den ses i tron. Och i tron får vi skåda en värld som är friköpt, där parentesen lagts runt synden, där berättelsen om Guds folk handlar om att det var gott i början och det ska bli gott i slutet. En berättelse där grundtonen är hopp, helighet och nåd och där synden endast bryter in i parentes. Då vi låter vårt sinne omformas till att se världen på det sättet får vi märka att det finns mycket gott i vår omgivning, att vi har orsak till tacksamhet. Men vi får också kraft att utstå motgångarna, vi får ta emot den frid som kommer av att se världen i tro, att se världen som om Gud är med oss och förser för oss både i liv och död. Det är en värld där vi, i mötet med synden, då vi ofta frestas till att tvivla, får vara förvissade om att det vi skådat i tron, Guds helighet och nåd, är det grundläggande motivet för världsalltets berättelse och att vi får vara trygga hos Herren också då vi lever genom en av parenteserna.