Första läsningen
1 Kung. 17:17-24
En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk. Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas. Då sade hon till Elia: ”Vad har du här att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son.” Han svarade henne: ”Ge mig din son!” Så tog han pojken ur hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade honom på sin säng. Han ropade till Herren: ”Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?” Och han sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt pojken få liv igen.” Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. Elia tog pojken och bar honom från takrummet ner i huset och lämnade honom till hans mor: ”Se”, sade han, ”din son lever!” Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att det verkligen är Herren som talar genom dig.”
Andra läsningen
Fil. 1:20-26
Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron. Och genom mig, genom att jag kommer till er igen, skall ni bli allt stoltare över att tillhöra Kristus Jesus.
Evangelium
Joh. 5:19-21
Jesus sade till judarna:
”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.”
Predikan
Sonen ger liv åt vem han vill. Då vi närmar oss dagens texter finns det säkerligen ett avstånd mellan det sätt att förstå bibelordet som vi har och det sätt att förstå vad som sägs som de som levde under Bibelns tid har. Vi lever ju i en tid där vi har ett arv av att starkt skilja åt kropp och själ, det materiella är en sak och det andliga är något annat. Utgångsläget för de flesta av oss, då vi tänker på våra liv, är säkert att det andliga och det materiella inte överlappar särskilt mycket.
Men för dem som låtit skriva ner dessa texter som vi läser är det inte så. Jag är säker på att när Elia sträckte sig tre gånger över den döde pojken i första läsningen, så uppfattade han att det fanns en logik i varför han gjorde det. Likaså är jag säker på att Paulus, då han skriver att han vill bryta upp och vara hos Kristus, helhjärtat tror att det för hela hans varelse: kropp, själ och ande, vore bättre att vara hos Gud. Och slutligen, ser vi ju i Jesus själv något av detta. Johannes inleder ju sitt evangelium med att säga att Ordet blev kött. I Jesus är det materiella och det andliga förenat helt och fullt.
I dagens predikan vill jag inledningsvis göra ett försök att överbygga det här gapet. Hur kan vi, moderna och upplysta människor, förstå vad som händer i texterna som vi nyss hört läsas?
Det första steget i mötet med ett annorlunda tänkande är ju alltid ödmjukheten. Det innebär inte att man godkänner allt som sägs eller att man inte får säga emot. Men det innebär en villighet att se och förstå varför någon uttrycker sig så som den gör. Detta är ju ett användbart tips i de flesta sammanhang vi rör. Så då vi nu tänker på de texter och teman som vi har idag, kan vi alltså som ett första steg öppna upp för möjligheten att vi har något att lära här. Det finns något som vi gemensamt kan utforska om livet i att samlas på detta sätt och ta del i allt från musik till bibelläsning.
Det andra steget är vad man kunde kalla att tolka positivt. I vardagen betyder det att utgå ifrån att de flesta människor inte sårar oss på flit, inte medvetet väljer att göra våra liv obekväma, inte vill riva ner och förstöra. I mötet med texten innebär det att vi försöker höra det som lästs som om den som skrivit det verkligen vet vad den pratar om. Vi kanske har svårt att ta till oss en text där ett barn uppväcks från det döda och vill bortförklara det, men tänk om den som skrivit ner det faktiskt är övertygad om att detta hänt och kan placera in det i en logisk världsbild? Tänk om det är vi som har gått miste om något i det att vi inte förstår hur ande och kropp hänger samman?
Det tredje steget sedan är tillämpning. Hur kommer jag att agera här i världen, nu då jag tagit emot något som kanske är nytt, något som utmanar mig att tänka annorlunda? Väljer jag att ignorera det, att förkasta det eller att förändras i enlighet med det jag nu tror om världen?
Så, “…liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.” Är det möjligt att Jesus med detta menar något konkret och påtagligt som händer i våra liv? Eller är tanken att vi ska separera detta från verkligheten och göra en liten fin bubbla vart vi kan sätta våra tankar om “det andliga”? Det första steget, ödmjukheten, bjuder in oss att i alla fall vara öppna för att detta kan betyda något för oss. Det andra steget, den positiva tolkningen, är att anta att Jesus vet vad han talar om. Det tredje steget är att begrunda vad vi vill göra i ljuset av det vi har hört.
En viktig insikt, som kan glädja oss, är att tänka på vem det är som ger liv åt vem han vill, nämligen Sonen. Så som vi har lärt känna Jesus genom evangelierna är det tydligt att han vill vara nära dem som har ett brustet hjärta, alla dem som kämpar i livet, alla dem som inte vet vad de ska ta sig till, alla dem som lider – Gud älskar syndaren och i Jesus ser vi att han är beredd att gå långt för att kunna ge sin kärlek åt dem som vill ta emot den. Det är denne Jesus, som går till Golgata och låter sig korsfästas som ger liv åt dem han vill. Det är alltså tryggt att få tro att var och som ber honom om liv ska få det.
Sen kan man fråga sig vad detta liv kan innebära. Det är här som skillnaderna i vår tids tänkande och Jesu tids tänkande kommer fram – och jag är inte säker på att vi är bättre tänkare idag. Som grundregel måste vi minnas att människorna i tidigare generationer inte var på något vis dummare än vi själva, snarare tvärtom. Deras sätt att närma sig livet kanske inte var lika vetenskapligt som vårt idag, men på många punkter kan vi konstatera att de hade mera fungerande perspektiv på livet som helhet. Ett exempel är just detta som jag redan lite vidrörde, att de förstod något om det andliga, som vi har lätt att glömma idag.
Vår tendens kanske är att ta till oss dagens text om att Gud ger liv i någon andlig bemärkelse, men det kan ju inte röra våra kroppar eller något annat konkret i vår vardag? Religion är ju något som vi bär inom oss, säkerligen är det då också så att det liv som kommer från Gud är något som vi håller för oss själva, något som kanske betyder något just för mig, men som inte nödvändigtvis syns utåt? Det är här som något av vårt moderna tänkande lätt leder oss in på spår som inte nödvändigtvis är i linje med vad dagens läsningar talar om.
Elia beskrivs göra något andligt, be, med fysiska resultat. Paulus är säker på att det materiella, hans kropp, skulle må bra hos Gud. Jesus talar om att göra det som Fadern gör och inget annat. Det finns en tydlig koppling mellan det andliga, det vi tänker och tror om de mera mystiska aspekterna av livet och det liv vi verkligen lever. Då vi tar emot liv av Gud är det inte bara något som vi kan sätta i vår lilla andliga bubbla, utan det är fråga om något som kan forma vårt tänkande så djupt att vi också kan säga som Paulus, att vi skulle njuta av att få vara hos Gud helt och fullt redan nu, men att det förvisso är bättre att vi lever ut det liv vi fått här bland varandra.
Så, rent konkret, bjuds vi in att leva det liv som Sonen vill ge oss. Det liv som kommer från Gud. Och att göra det med hela vår varelse. I skriftskolan lär vi oss att säga att “du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd … [och] din nästa som dig själv.” Det är ett sådant liv som Sonen ger oss. Ett liv som har siktet på evigheten, men som också, liksom Paulus, har insikten att vad vi gör här och nu är viktigt. Ett liv som inte låter våra djupa insikter om livet och det andliga leva för sig själv i en liten bubbla, utan som låter vardagen bli fylld med mening och skönhet i ljuset av den kärlek och nåd som vi får ta emot av Gud.
Varje liten insikt om Gud och denna värld kan – om vi är ödmjuka att ta emot den, villiga att förstå den och beredda att leva i enlighet med den – leda oss djupare in i det liv som Gud erbjuder oss. Det handlar om att vara öppen för vad Gud gör i våra liv, att vara öppen för att våra liv är betydelsefulla inför både Gud och varandra. Det handlar om att vi, då vi får ta emot det liv som Gud erbjuder oss får vara med och förändra både oss själva och världen.
Fadern ger oss sin nåd för intet. Sonen ger liv åt dem som kommer till honom. Anden styrker oss att leva det livet. Och vi får stiga in i det livet redan nu. Det är ett liv som bjuder in oss till förändring, till att vara Guds medarbetare här på jorden i att älska, i att förmedla det liv som kommer från Gud till en värld där död och elände allt för ofta har makten. Det börjar med oss: Är vi ödmjuka, villiga och beredda att låta något av det liv som Gud ger oss synas i våra egna liv?