Första läsningen
Neh. 8:5-10
Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”
Andra läsningen
1 Thess. 5:16-24
Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.
Evangelium
Matt. 11:25-30
Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
Predikan
En söndag för en tid sedan bad jag en slarvigt formulerad bön. Det var på inget sätt en dålig bön, men den gav uttryck för en slags bön som är lätt för mig att be, som en man med mycket att vara tacksam för, till och med sett med världens ögon. Men hur är det med alla dem som inte har lika stor yttre orsak till tacksamhet? Min bön var skriven med ett perspektiv som skvallrade om att de människor jag tänkte på var i regel välfungerande, friska, unga män i arbetslivet, sådana som jag själv. Jag kom på mig själv i min reflektion över min bön att fundera hur en sådan bön lät för någon som aldrig kunnat arbeta eller för någon som haft mera typiska kvinnliga yrken under hela sin karriär, för att inte tala om någon mamma som stannat hemma med sina barn… Ens eget perspektiv blir så fort så väldigt snävt, om man inte påminns om andra sätt att se på saker, andra sätt att leva livet.
Tacksamhet är ju något som forskare visat att vi kan öva oss i och också något som vi gör gott att öva oss i. Den som inleder eller avslutar varje dag med att plocka fram de saker man är tacksam över rapporterar i regel mycket större tillfredsställelse med livet än de som inte gör motsvarande övningar. Den som söker efter det som är vackert, sant eller modigt i sin omgivning och som kan stanna upp för att glädjas över det, kommer snart att se att det finns mycket att glädja sig för runtomkring en. Likaså, om man fattar beslutet att inte vara tacksam för de små sakerna, så går det fort så att man inte heller kan vara tacksam för de större sakerna.
Då jag bad min förbön, så hade jag valt sådana saker att vara tacksam för som tilltalade mig. Men om man inte är vaken för det så blir det fort så att sådana böner eller tankar börjar prägla oss, och gör att vi inte kan glädjas med varandra om vi är tacksamma för olika saker. En kanske är tacksam för att få arbeta, medan en annan är tacksam för att inte behöva arbeta. Jag tror det är viktigt att vi kan vidga våra perspektiv, dela tacksamheten med varandra, rikta blicken bort från våra egna små synsätt och se att orsakerna vi har till att glädjas ofta är väldigt individuella. Därför tror jag också det är viktigt att var och en försöker rikta sin uppmärksamhet mot de orsaker till tacksamhet som man har i sitt eget liv.
Jesus talar om sitt ok, ett ok som är lätt att bära. Oket är ju ett verktyg som finns till för att göra våra bördor enklare. Och det liv som Jesus kallar oss in i dagens texter är ett liv där vi tar på oss hans ok, där vi tar på oss något som gör det lättare för oss att bära de bördor som livet i denna värld kommer med. Det oket är att lära av honom, “som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.”
Jag tror att dessa två egenskaper som framkommer här är avgörande för vår förmåga att leva i gemensam tacksamhet och glädje. Världen är full med sorger, det är inte fråga om det. Men då vi tillsammans strävar efter mildhet och ödmjukhet. Mildheten att se varandra, ödmjukheten att försöka förstå varandra, då kan vi hitta en gemensam tacksamhet i allt det goda som vi redan har. I mildhet och ödmjukhet finns sätt att byta perspektiv, att se verkligheten tydligare, att låta ens ögon bli öppnade för ett sådant ljus som vi tidigare inte anat. Motsatsen är hjärtats hårdhet, ett tillstånd där tacksamhet och glädje är väldigt svårt.
För att vi ska kunna vara tacksamma behöver vi alltså något som riktar vår uppmärksamhet bort från oss själva. Både Augustinus och Luther talade om att vara inkrökt i sig själv, att syndens konsekvens är att vi liksom drunknar i vår egen inre värld. Frälsningen innebär att vi befrias till att se Gud, våra medmänniskor och våra liv för vad de verkligen är. Och så kan vi märka, att något som kommer ur ryggmärgen, som kan te sig självklart, plötsligt visar sig för oss som något som är för litet, för enkelt, för småaktigt för att kunna vara hela sanningen. Då jag märkte mitt snäva perspektiv i min förbön hade jag två alternativ: antingen låter jag mitt hjärta bli hårt och börjar förklara varför mitt ursprungliga perspektiv nog är rätt, eller så kan jag närma mig den gnagande misstanken med mildhet och ödmjukhet, för att lära mig, för att ta på mig det ok som Jesus erbjuder. Genom att göra det senare blir insikten om min inkrökthet i mig själv en källa till tacksamhet, eftersom jag fått möjligheten att gå vidare från synden, in i större sanning.
Jag tror det är processor som dessa, då de görs dagligen, som gör det möjligt för oss att leva i tacksamhet. Vi får varje dag möta vår egen inkrökthet och vi får varje dag bjuda in Gud att lära oss leva i mildhet och ödmjukhet inför dessa insikter. Om vi väljer mildhetens väg framom hårdheten, kommer vi fort att märka att vi också i motgången börjar se vägar framåt. Mitt i det mörkaste av synd så ser vi också möjlighet till frälsning.
Det finns i de två andra läsningarna något av detta. I andra läsningen hörde vi “Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.” och i första läsningen var Esras råd till folket att ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.” Vi behöver inte stanna i vår bedrövelse över det onda, utan vi får välja att gå vidare från den, in i de möjligheter som frälsningen innebär. Vi får lära oss av Kristus hur hans ok ska bäras, hur verktyget som lättar våra bördor ska utnyttjas. Vi får lära oss att ta vara på det goda och avhålla oss från det onda.
Det är inte de yttre markörerna som avgör om vi kan vara tacksamma. Det är hjärtat. Den som har ett hårt hjärta kan inte vara tacksam på det sätt som dagens texter talar om. Det kan bara den som lär sig av Jesus i mildhet och ödmjukhet.
Hur lär man sig då? Jag föreslog redan inledningsvis en övning, som också många kristna genom tiderna använt, att nämna det man är tacksam för, antingen genom att skriva ner det eller genom att be det. Övningen kan också vara att be om mildhet och ödmjukhet, så att vi inte kröks in i oss själva och får hårda hjärtan.
Vi får sätta vårt hopp till frälsaren Jesus, så att hans verk inte bara blir något som hände på ett kors för två tusen år sedan, utan får fortsätta ännu idag. Ännu idag innebär frälsningen att vi kan lära av honom och ta på oss hans ok, så att våra själar kan få vila. I den lärdomen kan vi fyllas av tacksamhet inför det goda som vi dagligen får ta emot.