I hoppet och i väntan, be! – Trettonde söndagen efter pingst – Kronoby

Första läsningen
2 Kung. 5:1-15
Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

Andra läsningen
Apg. 3:1-10
Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Predikan
Mirakulösa helanden måste ju vara något av det som den moderna, kritiska, tänkande människan har svårast att ta till sig av det som Bibeln beskriver om och om igen. Följer vi helandets gåva genom kyrkohistorien finner vi flera kyrkofäder som talar om helanden i sina församlingar, vi finner också tydliga spår av helandets gåva i våra egna liturgier, där vi ganska ofta hänvisar till Gud som “helaren”. Det finns många berättelser om helanden under hela kyrkans historia, lika som det verkar finnas någon slags vågor av helanden, där gåvan kommer till uttryck oftare än annars. Vissa starka röster genom kyrkans historia talar om värdighet, att gåvan inte kommer i bruk för att församlingen inte är tillräckligt fasta i tron. I vissa sammanhang kopplas bön för helande ihop med andeutdrivningar och en allt genomgripande ondska som trons ljus fördriver.

För en teolog är det en verklig soppa av idéer och teorier som framförs om varför helanden ibland lyckas och ibland inte lyckas. Vad kan vi säga med säkerhet och vad ska vi akta oss för då det kommer till dessa tankar och idéer som rör texterna idag?

För det första vill jag se på begreppet synd. Det hänger samman med sjukdom, eftersom vi av skapelseberättelsen lär oss att döden och sjukdomen stiger in i världen i och med syndafallet. Synd är ett djupare begrepp än bara att göra fel. Ordet synd beskriver allt som är brustet här i världen, varje sak som skiljer oss från Gud, varje tillstånd som inte är i enlighet med Guds goda vilja. I syndens konsekvenser räknar vi alltså in allt som är ont, brustet eller smärtsamt på ett djupare plan. Om du har blivit sårad är det en konsekvens av synden, om du har blivit sjuk är det en konsekvens av synden, om du har lidit så är det en konsekvens av synden. Men det betyder inte att det är en konsekvens av din egen synd. Jesus svarar tydligt på den frågan i dagens evangelium. Det är inte någons fel i sig själv att mannen fötts blind, utan syndens konsekvenser finns inlagt i skapelsen, i människan, på ett plan som är djupare än vad vi har kontroll över. Talet om arvssynden är ett försök att beskriva detta – att det finns något så brustet i hela världen, att vi inte kan något åt det. Vi talar om en fallen natur eller om att allt skapat ligger under dödens välde.

Redan i de tidigaste liturgierna ser vi spår av att kyrkan har trott att Gud frälser från synd på ett fullständigt sätt: både till ande, själ och kropp. Man ber böner som hänvisar till att apostlarna blev sända att predika evangelium, lära hur man håller buden och hela från alla slags sjukdomar. Så vad gör vi av detta idag? Många av oss bär med sig erfarenheter av bön som misslyckats, där sjukdom inte lämnat en kropp i frälsarens namn. Andra av oss bär erfarenheter av att ha sett Gud svara på våra böner. Det verkar inte finnas några klara orsaker, mänskligt sett, varför vissa böner har framgång medan andra inte.

Ett perspektivskifte som kan vara oss till uppmuntran då vi behandlar denna fråga är att föra in Kristi eget liv som perspektiv på vad som händer. Han vandrade bland oss, och begick själv ingen synd. Men ändå fick han lida av syndens konsekvenser. Han sörjde, han grät. Han mötte döden och gick lidandets väg till korset. Han som var utan synd blev satt att lida på grund av ondskan, han som var utan synd fick möta döden på grund av den synd som världen är full av, som också vi på olika sätt är delaktiga i. Då någon av oss lider, så är det inte för att Gud bestraffar den som begår synder eller tror fel. Till och med Kristus som var utan synd fick lida på grund av den synd som finns i världen. Då någon av oss lider är det på grund av den brustenhet som finns i allt skapat, vi har gått miste om den härlighet som Gud tänkt för oss i början.

Jag tänker, att samma brustenhet, samma synd, som är så mycket djupare än vi kan rå för, gör att vi inte kan förstå konsekvenserna av det som händer här i världen. Paulus säger att allt samverkar till det bästa för den som älskar Gud. Det finns sådana som har väldigt svårt att ta till sig det löftet. Men vad menas egentligen? Aposteln ger detta löfte i en lång passage som hanterar frågor om liv och död, evangelium och lag, helighet och synd… Och det är tydligt att fastän Paulus tror på löftena om hela människans frälsning, så har han redan då han skriver Romarbrevet kommit till insikt om att det verkliga hoppet inte ligger i denna värld, så länge den ligger under synden. “[V]arken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” Det är dit som Paulus löfte pekar. Vi behöver inte vara rädda att vi är skilda från Guds kärlek, eftersom Gud låtit sin Son genomgå ett likadant lidande som vi får lida här.

Kristus uppstod efter sitt lidande. Då vi idag läser trosbekännelsen bekänner vi kyrkans tro att också vi en dag ska uppstå. Det är riktmärket för allt som Gud gör bland oss idag. Då våra liv sätts in i Gudsfolkets historia – så att vi ser att allt vi genomlever pekar mot domens dag, vår kropps uppståndelse och mötet med vår skapare – så kan vi få uppleva att motgången i denna tid förlorar sin udd. Inte så att vi inte skulle sörja dem som vi förlorat, eller så att vi inte skulle själva lida då vi möter motgång, men förhoppningsvis så att vi kan förtrösta på att sjukdom inte skiljer oss från Guds kärlek, eller att döden inte har det sista ordet.

Tillåt mig att citera ett lite längre stycke ur Romarbrevet 8 som ger uttryck för detta:
“Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt,  också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill.”

Skapelsen väntar ivrigt, den liksom står och gläntar på den härlighet som Gud lovat oss. Och vi får se något av det redan nu, men inte allt. Vi lever i det hopp som Paulus talar om, att vi en dag ska få se Guds barns härliga frihet, för just idag suckar och våndas hela skapelsen. Vi väntar ännu på vår kropps slutliga förlossning, vi lever i hoppets tid och vi hoppas på något vi ännu inte ser. Och i det så hjälper Anden oss i vår svaghet, då hoppet tryter, då tron känns svag, då vi inte förstår meningen med vad som händer. Så ber Anden för oss med suckar utan ord.

Paulus vet att det finns saker i våra liv som inte går som vi vill. Han beskriver i dessa bilder hur något av synden ännu har makt över våra liv, trots att Kristus dött för alla våra synder. Men skapelsen väntar ännu på domens dag, den väntar med hopp om att bli befriad från sin brustenhet. Det hoppet är riktmärket för all vår bön, då vi i denna tid får ett bönesvar eller får bevittna ett helande är det en försmak av vad som ska komma, hur Gud ska göra klart sin frälsningsplan. Men idag lever vi i hoppet på något som vi ännu inte sett, även om vi genom tron på Kristus kan vara förvissade om att det ska komma. Och det är i det hoppet som vi uppmanas be för den som är sjuk – hoppet att frälsningen ska nå oss, hoppet att den som lider ska få ta emot en försmak av den himmelska härligheten som vi får se fram emot. Men sedan handlar det inte längre om oss. Då vi har bett så är saken i Guds händer och han kommer att låta allt samverka till det bästa, ytterst sätt då vi får uppstå och ta emot det eviga livet.