Första läsningen
Jes. 33:5-6
Upphöjd är Herren som bor i himlen,
han fyller Sion med rätt och rättfärdighet.
En skatt som ger räddning är vishet
och insikt,
gudsfruktan är hans rikedom.
Andra läsningen
Rom. 8:31-39
Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Evangelium
Luk. 24:46-53
Jesus sade till sina lärjungar: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.
Predikan
Vad innebär det att Jesus blir upphöjd? Vi minns idag att Jesus far upp till himlarna och sitter på Guds högra sida. Trosbekännelsen säger vidare att vi väntar på att han ska komma åter för att döma levande och döda. Vi använder ju i kyrkligheten ofta detta språkbruk, att han stiger ned och att han for upp. Vad menar vi egentligen och vad har det för betydelse för oss idag? Vilka bilder väcker det i oss? Vart leder det våra tankar, då vi föreställer oss en Gud som stiger ner till oss? Hur uppfattar vi skeendet då Jesus stiger upp till himlarna?
Jag misstänker väl att det är frågor som vi tycker är svåra att bearbeta fullt ut. Vid Jesu födelse får vi helt enkelt budet att den Helige Ande avlar Jesus. Men ändå föds han, lika som vi alla har fötts. Han nedstiger. Vid himmelsfärden talas det i Apostlagärningarna om att lärjungarna såg hur han togs ifrån deras åsyn i ett moln. Redan kyrkofadern Johannes Chrysostomos skrev att det moln som Jesus togs upp i var Guds härlighet. Det är varken första eller sista gången som Guds närvaro i skapelsen beskrivs med hjälp av moln. Vår tendens att tänka att Jesus bara flög iväg blir alltså lite justerad, så att vi förstår att Jesus inte for upp för att sitta på ett moln och titta ner på oss, utan istället togs upp i det himmelska, varifrån han ursprungligen kommit. Något annat avslut på Jesu vandring på jorden är egentligen otänkbart. Om han var av Gud och om han ägde både Guds och människans gestalt, så kan vi inte tänka att han skulle dö en vanlig död, som vi andra, eftersom segern över synden och döden då inte skulle vara slutgiltig. Inte heller kan vi tänka oss att han blir kvar i skapelsen i en sådan fysisk gestalt som vi har, eftersom målet för den kristnes vandring är det himmelska, en plats där tid och rum inte är de primära dimensionerna (naturvetarna må ursäkta mitt slarv med begreppen här). Istället upptas han i något som är större än universum själv, han återgår, nog kroppsligt, till den himmelska tillvaron, till Guds boning.
Vilken är då den inbjudan som denna berättelse ger till oss? Oberoende av hur vi tänker oss att himmelsfärden gick till, rent konkret, så vill texten påminna oss om att det Jesus gjort bland oss, då han demonstrerat hurudan Faderns kärlek till oss är, är en ny början för mänskligheten. Vi sänds ut för att förkunna att vi befinner oss som en del av en himmelsk räddningsaktion som innebär att vi, genom den Helige Ande, som Jesus lovar sända: 1) får del i syndernas förlåtelse och försoning med Gud och 2) väntar på den slutliga domen, då det som en gång påbörjats ska nå sitt fullkomnande. Jag har ofta återkommit till att vi inte har någon orsak till oro inför detta fullkomnande, eftersom den som fullkomnar och dömer redan är känd för oss. Det är Jesus själv som ska komma åter för att döma levande och döda – och just därför kan vi vara frimodiga inför domen, vi vet att han har älskat oss och att han har förlåtit synder! Vi vet att han helar och upprättar alla som i ödmjukhet kommer till honom!
Fram tills den dagen, säger Jesus, att han genom Anden ger oss kraft att vittna om allt detta. Det är det som Paulus också gör i dagens andra läsning och om man läser helheten så förstår man att Paulus håller på att nå ett klimax för sin utläggning om innebörden av Jesu liv. Eftersom Jesus är del av treenigheten, eftersom han visat hurudan Guds kärlek är, eftersom han på så många sätt förmedlat oss nåd och eftersom han genom korset och i uppståndelsen gett oss en frigivande dom – vad skulle då kunna skilja oss från Guds kärlek? Om Guds bud till oss till och med efter korsfästelsen är nåd, vad mera har vi att frukta? Då mänskligheten gjort sig av med Gud själv, då vi drev honom till korset och lät döda honom, kan vi fela mera än så? Vilken synd kan vara större än att döda kärleken, att döda Gud själv?
Trots våra misstag, så stiger Kristus fram i härlighet på påskdagen och han säger: “Var inte rädda!” Till och med efter korsfästelsen erbjuder han oss nåd! Och den nåden fullkomnas och bestyrks i himmelsfärden, i det att Jesus går tillbaka till det himmelska och sänder oss den Helige Ande. Vad kan då mera skilja oss från Guds kärlek? Om inte korset skiljer oss från Gud, utan istället öppnar en ny väg till Honom – vad kan då skilja oss från Guds kärlek? .
Så kan vi för en stund rikta uppmärksamheten mot vår vardag och de konkreta uppmaningar som kan följa av dessa insikter. Jesus lovar ge oss Anden, så att vi kan vittna om innebörden i hans liv. Vi får inte Anden för att slå vakt om våra egna intressen, utan för att värna om Guds intressen. Rent konkret menar jag att vi inte får Anden för att slå vakt om någon viss politik eller någon särskild intressegrupp som vi hör till, inte heller får vi Anden för att lägga upp hinder för människor att tro eller för att dra linjer för vem som är innanför eller utanför Guds kärleks inflytande. Det finns inget i skapelsen som skiljer den som längtar efter nåd från Herren. Gränsen mellan det himmelska och det jordiska har suddats ut, Kristus, som var människa, har gått till det himmelska och Anden som var i det himmelska har kommit för att styrka och leda oss. Vi får Anden för att förkunna detta, att oberoende av din historia, oberoende av din brist, oberoende av din synd, så finns det nåd – den nåden förtjänas inte, utan ges oss som en himmelsk gåva.
Det innebär för oss en kallelse till en fördjupad tro som går vidare från de jordiska perspektiven till de himmelska. Det innebär att sätta åt sidan våra skillnader för något större. Det innebär att på djupet förstå att nåden är till för var och en som vill tro. Det innebär att inte försöka avgränsa oss och skapa klubbar som avgör vem som har rätt och vem som har fel, utan att inse att vi alla är syndare och att Gud är nådig mot oss alla. Då det kommer till nåden är det ingen skillnad mellan mig och den som enligt mig gör något fel, för Gud erbjuder nåd åt alla. Det är vad Jesu liv handlade om och det är det som Anden ger oss kraft att gå ut och förkunna. Som kyrka måste vi slå vakt om detta. Vi får inte bli sådana som riktar våra blickar mot de jordiska sätten att bevara vårt eget, utan vi måste förstå att vi i den Helige Ande, först och främst, får kraft att förkunna och förmedla nåd åt alla människor! Det är ett sådant budskap som får lärjungarna att ständigt prisa Herren i templet, det är ett sådant budskap som får Paulus att låta skriva ner den text vi hörde idag, det är ett sådant budskap som upprättat generation efter generation ända till våra dagar.
Jesu himmelsfärd lär oss alltså att Kristus gått tillbaka till det himmelska och att han därifrån sänder oss Anden för att styrka oss. Anden lär oss att tro och leva det som Jesus trodde och levde. Vi ser att Fadern önskade ta upp Jesus till himlarna och det befäster vad vi lärt oss att tro om honom. Det befäster alltså också det han lärt oss, att Gud är nådig och att han önskar frälsa mänskligheten från syndens börda. Och vi ser att det är möjlig också för oss att leva i väntan på det himmelska, så att vi idag lever ut den nåd vi själva får ta emot och så att vi väntar på fullkomnandet av frälsningen på domens dag, då vi alla får ta del i den himmelska härlighet som Kristus vittnade om och blev upptagen till.