Första läsningen
5 Mos. 30:19-20
Mose sade till Israel:
Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.
Andra läsningen
Hebr. 11:2, 13-19
För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.
Evangelium
Joh. 14:1-7
Jesus sade till lärjungarna:
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”
Predikan
Jag talade igår kväll, allt för sent för en arbetande pastor, vid en kvinnohelg, utgående från samma evangelium som vi nyss hört läsas. Det är ju ett väldigt berömt ord i slutet av dagens läsning, då Jesus talar om att han är vägen, sanningen och livet. Idag vill jag stanna upp inför vårt bruk av detta uttryck, för tyvärr möter jag ibland sätt att använda det som ter sig som allt annat än evangelium. Ibland verkar det som att vi som kristna i första hand använder detta bibelord som ett slags slagträ, som ett sätt att skrämma folk till tro och omvändelse. Jesus är vägen betonar vi, den enda vägen. Ingen annan väg leder till frälsning. Och visserligen är det detta som kyrkan bekänt enda sedan de första lärjungarnas tid, men kan vi inte hitta ett mera uppbyggligt sätt att närma oss detta ord än att bara använda den som ett tillhygge för att övertyga människor? Jag hävdar att det finns utrymme för att fråga sig vilket som verkligen är evangelium i detta att Jesus är vägen, sanningen och livet.
Då Jesus vandrade bland människorna gjorde han som bekant många förunderliga ting. Han botade sjuka, genomförde mirakel och till och med uppväckte döda. Men trots alla hans mäktiga gärningar, var det en sak som verkligen irriterade de skriftlärda, nämligen då han förlät synder. Allt annat kunde de leva med, men budskapet att Gud skulle vara nådig var för långt borta från dem för att de skulle kunna tro på nåden. Varför skulle Gud förlåta? Har dessa gjort sig förtjänta av förlåtelse? Vem är du att förlåta synder? Det är något i den nåd som Gud visar genom Jesus som ständigt undflyr oss människor, nu lika som då.
Jesus visade sig bland oss som mild och ödmjuk. De få gånger han höjer rösten eller går åt någon så är det sådana som medvetet vilseleder eller manipulerar folket – det är skriftlärda eller sådana som handlar på tempelområdet. Det rike Jesus kommer med, den tro som han representerar, handlar inte om världslig makt och framgång, utan om himmelsk frid. “Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig.” Det finns ingen orsak att oroa sig, ytterst sätt, vi får istället tro. Jag vet inte med er, men jag uppfattar det inte som en befallning att tro, i detta fall. Det är snarare en möjlighet som ges oss. Formuleringen är inte att “bara ni tror så ska jag ta bort er oro” utan snarare “i ljuset av vem jag är och vad jag gjort kan ni nu lägga åt sidan rädslan, jag är med er, sätt ert hopp till mig”. Det är en inbjudan till att tro det som Johannes (1 Joh 4) senare beskriver genom att säga att den fullkomliga kärleken hos Gud fördriver rädslan.
Och likaså, ska vi tänka, att då Jesus säger sig vara vägen, sanningen och livet, så gör han det inte för att sätta upp ännu en skiljemur mellan syndare och Fadern, utan tvärtom är det en inbjudan. Om vi alls har lärt känna Kristus i evangelierna så möter vi en Gud som erbjuder oss något stort och viktigt, vi tar del i liknelser där tron jämförs med en skatt i en åker eller en vacker pärla som en samlare längtat efter. Vi tar del i bilder av Fadern som en som söker oss då vi går bort och som när vi slösat bort släktens pengar kommer löpande emot oss då vi kommer tillbaka till vår hemby. Denna Gud sänder inte sin son till världen för att döma den, utan för att världen ska bli frälst genom honom! Och vad betyder det? Jo, att då Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet, så borde vi inte fyllas med oro över huruvida vi har den rätta tron, utan snarare fyllas av glädje över att vägen till Gud ser ut så som Jesus har visat oss!
Om vi som kristna skulle kunna få detta rett ut för oss själva, att Guds löften till oss fullbordas genom Jesus. Och att den man som säger sig vara vägen till Gud har visat sig för oss som en mild och god medvandrare och tjänare, så skulle vi längta efter att få gå den vägen. Om vi skulle förstå hur stort det är att vägen till Fadern går genom nådens förkroppsligande, det ord som blev kött, Jesus, Kristus, så skulle vi inte komma oss för att slå någon i huvudet med en bibelvers som denna. Jesus är vägen – vägen är full med nåd och sanning, den innebär ett upplyftande av den nedslagna, den innebär ett uppsökande av den vilsna, den innebär ett omfamnande av den brustna. Jesus är sanningen – sanningen är att Gud älskar sin skapelse så att han är beredd att lida korsdöden för den, sanningen är att Fadern från början önskade oss nåd och frid, sanningen är att i den helige Ande får vi ta emot tron som en gåva att fröjdas i. Jesus är livet – och livet levs bäst i nåd, livet levs bäst i Andens kraft och frid, livet levs bäst i frimodighet inför vår Fader som älskar oss.
För vi har ingen orsak att oroa oss. Det finns många rum i Faderns hus. Och vägen dit ser ut som Jesus. Och visst utmanar det oss till att själva försöka leva i kärlek. Visst utmanar det oss till att göra vårt bästa för att denna värld skulle vara lite bättre som en följd av vårt arbete. Men framförallt så får vi minnas, att Jesus gick före oss. Han var före oss i skapelsen, han älskade före oss och han gav nåden som gåva redan innan vi var till. Och det för att han är sådan som det är ett evangelium att han är vägen, sanningen och livet. Det är för att han är sådan som vi får tro, utan att oroa oss.
Vi ska ta en stunds tystnad för att reflektera över detta. Vart har dina tankar brukat gå, då Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet? Fylls du av oro för om du vandrar på vägen, om du har sanningen eller om du lever livet? Eller fylls du av glädje över att Gud, i sin nåd, visat oss att vi inte har orsak till oro? Och vidare, låt det sjunka in, att Gud har älskat oss först och att den väg, den sanning och det liv som Jesus talar om är fyllt av nåd och frid. Det finns, ytterst sett, ingen orsak för oro – vägen till Fadern är genom Kristus, han som är mild och ödmjuk, vår allas broder och vän. Vi stillar oss för en stund av reflektion.
[paus]
Så, kära vänner, hoppas jag att vi idag har kunnat ana något mer av hur stor Guds nåd mot oss är. Jesus säger i slutet av dagens läsning att lärjungarna redan känner Fadern, för att de har sett honom. Idag får vi genom bibelordet ta emot något av det som lärjungarna då hade sett, nämligen Jesus själv och det liv han levde. Sådan är Gud. Då vi ser till Kristus, hoppas jag att vi kan se en Gud som det är en fröjd att följa och tro på. Den glädjen ber jag om för oss alla.