Första läsningen
Ps. 73:23-28
Men nu är jag alltid hos dig,
du håller mig vid handen.
Du leder mig efter din vilja,
du för mig på härlighetens väg.
Äger jag dig i himlen
önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa
för evigt.
De som är fjärran från dig går under,
du förintar alla som är otrogna mot dig.
Men jag har min lycka i att nalkas Gud,
jag tar min tillflykt till Herren, min Gud,
och skall vittna om allt du har gjort.
Andra läsningen
1 Petr. 1:18-23
Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror. Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och förhärligat honom, så att ni i er tro också kan hoppas på Gud.
Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord.
Evangelium
Matt. 28:8-15
Kvinnorna lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.”
Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: ”Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.” Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag.
Predikan
Det är riktigt saftiga texter att predika över som vi får ta oss an idag. Jag vill bjuda in er i en liten reflektion över alla tre texters små betoningar, som i slutändan kommer att visa sig vara avgörande för vår rätta förståelse av vem Gud är och vad han önskar för oss människor.
Den första läsningen betonar att Gud är med oss, han håller oss vid handen och är vårt hopp och vår klippa. Det är en kärleksfull Gud, som vill oss väl, som beskrivs i denna text. Den andra läsningen talar om hur Kristi dyrbara blod friköper oss från ett meningslöst liv. Vi läser att Jesus var utsedd redan före världens skapelse och att vi genom honom får hopp till den som redan innan skapelsen utvalde Jesus, det vill säga Fadern. Det lär oss, att redan innan vi blev syndare, så önskade Gud gemenskap med oss. Redan innan vi blev skapade hade Gud valt att sända Jesus till världen. Evangeliet ger oss Jesu ord: “Var inte rädda!” Vi har ingen orsak att vara rädda för Jesus, han är nådig och mild, och han önskar att vi ska få se honom.
Med dessa till synes små och enkla konstateranden i bakhuvudet ska vi nu då rikta vår uppmärksamhet mot våra liv och vårt förhållande till Gud. Lever vi med en gudsbild som får oss att längta efter gemenskap med Gud eller har vi en bild av Gud som ger oss orsak att frukta honom och söka oss undan honom? Det är sant att Gud är helig och att helighet innebär rättvisa och renhet, men allt för ofta tänker vi människor att rättvisa innebär en sådan vrede som vi själva upptänds av när något går fel. Det är lätt hänt att vi tänker att Guds vrede riktar sig mot oss, eftersom vi är syndare, eftersom vi själva har svårt att skilja mellan sak och person. Guds vrede är alltid för oss, aldrig mot oss. Då Gud hatar synden, så hatar han ändå inte syndaren. Gud är den som vandrar med oss och håller oss vid handen. Om vi någon gång tror oss vara vid mottagande ändan av Guds vrede, måste vi förstå att Gud inte låter sin vrede flamma mot oss, utan att Guds vrede riktas mot synden i våra liv, för vår skull, för hans barns bästa.
För Gud sände inte sin son till världen som en B-plan, Jesus kom inte till oss för att vi hade syndat och någon måste reda ut spektaklet. Jesus var förutbestämd att komma till oss redan innan skapelsen, Jesus blev sänd till oss för att Fadern älskar oss och önskar gemenskap med oss. Om Gud hatade människan, så skulle Gud också hata Jesus, eftersom han är människa. Men eftersom Gud hatar synden och inte människan, så kan vi vara säkra på att vi inte har något att frukta. Jesus var Guds plan A direkt från början, för att oberoende om vi syndade eller inte så önskade han få vandra med oss och hålla oss vid handen. Guds längtan för oss är att vi inte ska behöva vara rädda i denna värld, utan att vi ska få se honom och se livet ur hans perspektiv.
Detta bekräftas också av händelserna kring korsfästelsen. Jag tror personligen att oberoende av hur Jesus hade dött så skulle Guds frälsningsplan ha kunnat gå i uppfyllelse, men den lösning vi fick, nämligen korsfästelsen, gör ett par saker väldigt tydliga. För det första: Det är inte Guds ondska som korsfäster Jesus, utan det är människornas. Det är inte Fadern som önskar Jesu lidande, utan det är vi människor som väljer att göra oss av med det goda Gud erbjuder oss. För det andra: Då Jesus bär bördan av våra synder så uppfylls just det ordet som vi hörde i första läsningen, att Gud går med oss och håller oss vid handen, att han är vår klippa. För här visar Gud hur långt han är beredd att gå för att ha gemenskap med oss. Inte ens korset räds han, utan istället ger han oss uppståndelsen glädje och den tomma gravens glädje, fastän mänskligheten just gjort det otänkbara och dödat kärleken själv.
Har ni någon gång tänkt på det ur detta perspektiv? Om Guds vrede var som vår vrede, om Guds helighet tog sig uttryck så som vi inbillar oss att Guds helighet skulle ta sig uttryck, då hade korset varit droppen. Hur mycket tydligare kan man ta avstånd från allt det goda Gud erbjuder oss än genom att ha livet av Gud själv? Men Guds helighet, Guds förståelse av rättvisa, är inte sådan. Gud möter oss istället efter mänsklighetens mörkaste stund, genom att säga “Var inte rädda!” Jesus stiger ur graven, inte med ett dåligt morgonhumör eller med årtusendets största vredesutbrott, utan i Guds fulla, nåderika, kärleksfulla, rättvisa och heliga härlighet. Det är en härlighet som rentav strålar omkring honom och den kommer med budet: “Var inte rädda!”
Andra läsningen säger oss att genom att vi tar del i uppståndelsen så får vi i vår tro hoppas på Gud. Det är just vad det är frågan om, att Jesus visar hur nådig Gud är, att Jesus visar att trots Guds vrede mot synden så älskar han syndaren, att Jesus visar att varje människas hopp borde vara i Gud. För när vi sätter vårt hopp till oss själva, så är risken stor att vi begår sådana misstag som syndare gör. Paulus beskriver syndens konsekvenser som sådant som vi skäms för och helst skulle vilja glömma. Men den som sätter sitt hopp till Gud vet att det finns nåd, att Gud önskar vara med människan. Den som sätter sitt hopp till Gud kan hitta sätt att se på livet och skapelsen som mera liknar det sätt som Gud ser på livet och skapelsen.
Så… Hurudan är din gudsbild? Är den gud du lärt dig tro på en vredens gud som bara längtar efter att få sätta stopp på alla människor som gör fel? Eller är den Gud du lagt ditt hopp till en nådens Gud, som till och med efter att ha blivit utsatt för korsfästelse stiger upp och försäkrar oss att vi inte behöver vara rädda för honom?
Hur vi uppfattar Gud formar så mycket av våra liv. Vi har inte råd med en gudsbild som skevar, vi måste kunna finna en nådig Gud i vårt tänkande. För först när vi uppfattar att Gud är nådig mot oss, så kan vi vara verkligt nådiga mot varandra. Den som fått mycket förlåtet kan själv ge vidare av samma förlåtelse. Det är allt för ofta vi hör om hur dömande eller hur hårda vi kristna kan vara mot våra medmänniskor. Jag menar att lösningen på det problemet delvis har att göra med att återerövra en bild av Gud som en nådens Gud. En Gud som kallar oss ur synden in i nåden. En Gud vars första budskap efter att vi syndat mot honom är: “Var inte rädda!”