Kroppen, Kroppen och Kroppen – Första söndagen i fastan – Högmässa i Nedervetil

Om det verkar som att temat för söndagen och temat för predikan lite går isär, så beror det på att jag drar mot ett tema som använts under en möteshelg i församlingen, nämligen “gåvor”.

Första läsningen
Jes. 1:16-20
Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda
och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa,
stöd den förtryckte.
För den faderlöses talan,
skaffa änkan rätt.
Låt oss gå till rätta med varandra,
säger Herren.
När era synder är scharlakansröda,
kan de då bli vita som snö?
När de är röda som purpur,
kan de då bli vita som ull?
Om ni villigt lyder mig
skall ni få njuta det goda i landet,
men om ni trotsar och vägrar
skall ni bli svärdets byte.
Herren har talat.

Andra läsningen
Hebr. 2:9, 17-18
Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att Jesus fick möta döden. Och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Evangelium
Mark. 1:12-13
Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Predikan
Den största gåva vi någonsin får ta emot är Guds egen nåd. Den nåden förstås av de gammaltestamentliga författarna ofta i termer av överflöd, som när en kopp fylls till gränsen och börjar flöda över. När Jesus föds till världen och lever bland oss visar han för oss vad ett liv med en överflödande bägare innebär. Då Herren fyller vår bägare med sin goda gåvor och vi låter den flöda över, så får också vår omgivning del i det goda vi fått. Och, som de som var med på lördagen i församlingshemmet redan hört, så handlar det inte i huvudsak om att vi ska börja predika i tid och otid, utan det handlar om att våra liv riktas mot att älska Gud över allt och vår nästa som oss själva. Predikan kommer ibland som en del av det.

Såhär långt kan det kännas som att ekvationen är enkel. Gud fyller på koppen, koppen flödar över, alla har det bra. Inte sant? Den Helige Ande önskar ge sin frukt åt oss var och en. Det är fråga om kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Och det är bara för oss att ta emot av denna gåva, låta det flöda över och bli handling, till välsignelse för våra medmänniskor.

Utmaningen däremot är hur vi ofta i verkligheten handskas med detta. Fast hur mycket frid Herren erbjuder oss, är det inte ovanligt att vi på något vis inte förmår att erfara och leva i den. Om ni tillåter mig att tänja på liknelsen lite, så är det som om vår kopp aldrig skulle fyllas. Just när den håller på att bli full, så kommer reklamen, begäret, avundet och tänjer ut den en aning. Och istället för att koppen skulle få flöda över, så står vi där med en känsla av att vår kopp är halvtom.

Det är inte det att vi inte skulle ha orsak att sörja eller klaga i våra liv. Det finns orsak till sådant. Men Guds gåvor: nåden, Andens frukt m.m. ger oss alltid orsak till en djup glädje, som inte beror på vår omständighet. Vi talar ofta i församlingen om friden och ett sätt att förstå den är att tala om en innerlig glädje och stillhet som inte låter sig rubbas av omständigheter. Det är alltså möjligt att ha sorg och frid samtidigt – och jag tror att många av oss erfarit just det. Något kan kännas tungt att bära, samtidigt som en känsla av att vara buren av Herren infinner sig. Ofta just i ordlösheten, i det som inte går att uttrycka.

Men om vi då står där med känslan att koppen är halvtom, att gåvorna inte flödar över, att friden inte fyller våra dagar – vad kan vi göra? Det är såklart svårt att ge ett svar som talar till oss allihopa, men kanske kan något skönjas i de texter vi idag fått höra? Läsningen ur Hebreerbrevet betonar hur Jesus blivit som en av oss, för att kunna försona våra synder. I insikten att Jesus har demonstrerat det mänskliga livets fullhet kanske vi kan finna frid i att själva bli nedbrutna. Kristus ges oss som gåva, i köttet, i församlingen och i nattvarden. Då Kristi kropp blir bruten och Kristi blod utgjuts påminns vi om att det hör till det mänskliga livets omständigheter att ibland bli bruten, att utgjuta sig för andras skull.

Kanske kan vi se, vid nattvardsbordet, hur brytandet av Kristi kropp, den som föddes av Maria och den som bryts då vi bryter brödet, också är ett brytande och utgjutande av Kristi kropp, som är församlingen. Kanske kan vi se hur vår sorg, vår egen otillfredställdhet, visar på just den synd som Kristus kom för att bli bruten för, kanske kan vi finna i Kristus en Gud som känner vad det är att sörja och att lida. Och kanske kan vi finna tro, att lika som Kristus lät sig brytas och lät sitt blod utgjutas för andras skull, så kan vår kamp vara ett steg framåt mot den dag då Herren upprättar allt. Kristus låter sin kropp bli bruten och sitt blod bli utgjutet, så att vi ska kunna låta bryta och utgjuta oss för varandra.

Kanske kan vi se, att i brytandet och utgjutandet, så erbjuds oss en annan slags bägare än den som vi lärt oss att sträva efter i världen. Om vi strävar efter att ha en kopp som ser ut som världen beskriver den, så riskerar vi att aldrig nå friden. Om vi tanklöst jagar efter det som reklamer och kampanjer försöker få oss att jaga efter, så kanske vi lever ett liv där vi aldrig når tillfredställelse. Däremot, om vi lever ett liv som Kristi kropp, som församling, som bryts och utgjuts för vår medmänniskas skull, så kanske vi finner en frid som övergår det mänskliga förståndet.

I nattvarden erbjuds oss en bruten kropp, en bägare som flödar över. Då vi deltar i nattvarden får vi tro att det gäller oss. Vi får ta emot Kristi kropp, för att kunna bli Kristi kropp. Vi får ta del i själva brytandet och utgjutandet av Guds kärlek till världen och vi får förbereda oss att själva bli sådana som låter oss bli brutna för våra bröder och systrar, vi får bli sådana som gjuter ut oss för vår medmänniska.

Och så, genom att ta del i måltiden, kan vi finna vägar till den frukt, som Gud lovat oss, om vi lever i gemenskap med Honom. För måltiden inte bara symboliserar något, den förmedlar något. I det att vi samlas till nattvard får vi både bekänna vår längtan efter frid och samtidigt ta emot den friden. Vi får knäböja vid ett bord som överflödar av nådens gåvor och som styrker oss att leva i den nåden.

Igen pekar den gammaltestamentliga läsningen mot det som Gud längtar efter att våra liv ska få vara. Att vi lär oss att göra det goda. Strävar efter rättvisa, stöder den förtryckte. För den faderlöses talan och skaffar änkan rätt. Det är där vi kan låta oss bli utgjutna. Det är där de gåvor och frukter som Anden bjuder oss kan komma till rätta. Det är ett sådant liv som följer av att låta sig brytas och utgjutas.

Det är så lätt att frestas och falla. Det är lätt att låta sig dras med i samhällets olika krav och förväntningar. Men vad är egentligen centralt i våra liv? Har vi en strävan efter kärlek till Gud och medmänniskan eller dras vi hit och dit? Har vi kunnat greppa hur stor Guds gåva är till oss? Har vi låtit vårt tänkande formas så att vi kan ta emot alla goda gåvor som Herren erbjuder? Ser vi det goda i att bli varandras tjänare, i att bli brutna och utgjutna för varandra? Eller strävar vi efter vårt egna?

För faktum kvarstår, att enligt skrifterna, så finns frid som övergår vårt förstånd, samverkan till det bästa, överflödande nåd, för var och en som längtar efter det. Men det ser inte ut som världen förväntar sig att det ska se ut. Det ser ut som bröd och vin, det ser ut som en kyrka som söker vägen, det ser ut som en kropp som blev lagd i graven, men som inte längre är där. Det ser ut som den största av brustenhet, men det döljer den största av segrar. Och oberoende av vår erfarenhet av det, oberoende om vi tror det eller känner det, så finns det orsak till den innerliga glädje som vi kallar frid. För Kristi kropp är bruten och utgiven för dig och för mig, den är det i köttet, i brödet och i kyrkan.