Döpt till kraft och frid – Första söndagen efter trettondagen – Gudstjänst i Kronoby

Första läsningen
1 Mos. 9:12–16
Gud sade: ”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden.”

Andra läsningen
Gal. 3:23–29
Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.

Evangelium
Luk. 3:15–18, 21–22
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem.
När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Predikan
Dopet är som bekant en viktig ceremoni och ett centralt sakrament i den kristna kyrkan. Vad allt dopet döljer och uppenbarar är svårt att ens skissa upp i korthet. Symbolspråket är så rikt, det verkliga skeendet så djupt. Men centralt står det som vi hört läsas om i dagens texter: det är ett förbundstecken mellan Gud och oss, det är ett iklädande av Kristus så att vi inte längre är det ena eller det andra, utan framförallt ett i Kristus Jesus. Dopet är Guds förkunnelse också över våra liv, lika som han i evangeliet förkunnade över Jesus, att vi är hans älskade, utvalda av honom till frälsning, utvalda till att ta emot hans nåd och kärlek, utvalda till att leva i helighet.

Och vad är det som allt detta betyder? Genom skrifterna används vattnet i många olika symboliska syften. Det är till rening, det är för att beskriva hur Guds rike sprider sig, det är i dopet. I alla nämnda fall används det som en symbol för att föra samman Gud och människa. Lika är det med vår dopceremoni idag. Vi döper genom ett renande bad till gemenskap med Gud och församlingen. Det är ett dop som sker i samma kraft som en gång lyfte marken ur havet, ett dop som sker i hans namn, som skapade oss alla och gav oss denna skapelse.

Dopets reningssymbolik kan tänkas gå tillbaka ända till Noa och det löfte vi hörde läsas idag. Att vattnet aldrig mer på Guds agerande ska bli en flod som utplånar alla varelser. Vattnet har istället blivit ett tecken för rening och gemenskap med Gud.

Ändå påminner oss syndafloden och allt vi vet om vattnet i naturen idag om den stora kraft som vattnet bär också rent konkret. Vatten kan förstöra hela samhällen, riva ner vad människan byggt upp men samtidigt kan vatten kan ge ström åt hela städer och hålla oss vid liv. Denna kraft som vattnet representerar är väldigt lämplig som en bild för den kraft som Gud erbjuder oss i dopet.

Vi kan välja att leva i vårt dop i stillhet och enkelhet, som att leva vid ett stilla vatten. Men vi kan också att välja att leva i vårt dop i kraft och iver, som då vattnet visar sin verkliga styrka. Jag tror att församlingen behöver båda typer av liv. Det stilla och fridfulla, liv där dopets nåd bjuds oss som en vila vid stranden. Men vi behöver också liv som visar på dopets inneboende kraft till förändring och framgång. Båda livsstilar har ju sina utmaningar. Lever vi i stillheten finns alltid risken att vi blir bekväma, men om vi lever i det forsande vattnet så är risken stor att vi river ner något som kunde ha stått kvar.

Kanske är detta att tänja på den här vattensymboliken en aning, men jag tänker att det öppnar upp för oss en bild av vad dopet kan vara. Dopet behöver inte vara något vi utsätts för som barn och sedan glömmer bort. Dopet kan vara för oss en väg in i Guds kärlek antingen genom en sådan stillhet som finns vid en strand eller så genom en sådan kraft som en forsande flod ger uttryck för.

Rent konkret menar jag att dopet för oss alla är en väg in i gemenskapen med Gud, ett sätt att ta emot hans nåd. Men det kommer att betyda olika saker för var och en. För vissa är dopet en trygghet som består i att vi får vila i Guds händer, renade genom dopets vatten till gemenskap med Gud själv. För andra är dopet en källa till kraft, ett utflöde av Guds helighet in i vår värld, genom våra liv. För många är dopet säkert något av båda.

Den som är döpt får lita på att den hör till Guds familj, får tro att Gud vandrar med en, får med frimodighet komma inför Herren. Då vi påminner oss själva om vårt dop, vilket vi gör bland annat i vår regelbundna syndabekännelse i kyrkan, får vi lita på att vi också börjar se vårt liv i ljuset av det dopet. Gud kommer till oss med sin nåd, som en stilla sjö, som en forsande flod. Det är en skatt vi kan ösa ur i både medgång och motgång.

I förberedelserna för denna predikan såg jag framför mig en bild av den döpte som en som i livets alla skeden får söka sig till vattnet. I livets olika skeden får vi komma inför Herren med våra böner och Herren svarar oss med antingen friden, trösten och vilan vid det stilla vattnet eller kraften och modet i det rinnande vattnet. Beroende på tiden, platsen och behovet, finns det alltid i dopet något att hämta som kan leda oss vidare.

Och detta binder oss samman. Dopet är en kraft för många olika slags liv, men det är också en enande kraft. Vi är döpta i samma vatten. Vi är ett i Kristus. Och trots våra olikheter och våra diverse utmaningar i livet, så är vi döpta till samma tro, som vi till näst ska bekänna: