Första läsningen
Mika 4:1-4
Den dag skall komma
då berget med Herrens tempel
står där orubbligt fast
som det högsta av bergen,
överst bland höjderna.
Folken skall strömma dit,
folkslag i mängd skall komma,
och de skall säga:
”Låt oss gå upp till Herrens berg,
till Jakobs Guds tempel.
Han skall lära oss sina vägar,
hans stigar vill vi följa.”
Ty från Sion skall lag förkunnas,
från Jerusalem Herrens ord.
Han skall döma mellan alla folk,
skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
Var och en skall sitta
under sin vinstock och sitt fikonträd,
och ingen skall hota honom.
Herren Sebaot har talat.
Andra läsningen
1 Tim. 3:16
Erkänt stor är vår religions hemlighet:
Han uppenbarades som
jordisk varelse,
rättfärdigades som andlig,
skådades av änglarna,
förkunnades bland hedningarna,
vann tro i världen
och togs upp i härligheten.
Evangelium
Matt. 2:1-12 (samma text som i första årgången)
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta, blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Predikan
De “tre vise männen” är bland de mest berömde bibliska karaktärerna som finns. Tanken är att istället för en klassisk predikan, idag ge er något att fundera på i förhållande till dessa visa män som vi så ofta talar om. Eftersom denna undervisning också hoppar runt en del så vill jag inleda med en uppmaning att ta fram om ni har anteckningsmaterial och bibel på er. Det är i överlag något jag brukar rekommendera, själv för jag anteckningar vid varje predikan jag hör. Ni som har biblar: slå upp evangelietexten som alltså var inledningen på Matt 2.
Det första vi ska konstatera är att detta är den enda bibliska texten vi har som nämner de visa männen. Jag följer nu Bibel 2000 eftersom det är kyrkans officiella översättning. Det är några saker som är anmärkningsvärda i texten. Det första är att det inte finns någon orsak att tala om “vise” män. Det talas om stjärntydare och ursprungsordet är “magi”, som snarast antyder att de är mystiker av något slag. Det som är problematiskt är att ordet magi framledes i evangelierna används som något negativt, som något som leder bort från Gud. Men talet om vise män är alltså att förbise en central aspekt av deras identitet, vilket är att de sysslar med stjärntydning och mysticism.
Det andra vi behöver konstatera om texten är att den egentligen berättar väldigt lite om omständigheterna som magina kommer från och lika lite om omständigheterna som möjliggör stjärnans mystiska beteende. Det ter ju sig som att stjärnan går upp lite enligt behov och “går före dem” tills den stannar över Betlehem. Under denna taltur kommer jag inte att fokusera på den delen av stjärnans beteende, även om det här säkerligen finns flera intressanta tolkningar.
Vidare kan vi konstatera att maginas ursprungsland inte nämns, inte heller deras mängd och egentligen inte heller något om deras positioner eller uppgifter. Talet om tre vise män eller tre kungar, som också är vanligt, är alltså väldigt spekulativt ifall vi ser till den bibliska texten.
Och spekulationer finns kring dessa magin. Bland de tidiga kristna, i apokryfer och gnostiska evangelier frodas teorier och idéer om dessa som kommit för att hylla Jesus. Mycket av legenden kring de tre vise har återberättats särskilt under medeltiden – och som mycket av vår “renläriga” kristna tro så har den tradition vi har idag formats kraftigt av kulturella tendenser och värderingar. Om ni någon gång reser till europeiska länder med medeltida kyrkor kan ni upptäcka att magina figurerar på oerhört många målningar. Jag själv spekulerar att det är möjligt att det varit ett sätt att få furstar och kungar att tänka sig själva som sådana som böjer sig inför Jesusbarnet – och kanske också därmed inför kyrkan.
Det finns en utombiblisk text som i väldigt tydliga ordalag förklarar maginas ursprung och tradition. Problemet med den, liksom med många gamla texter, är att det är lite oklart vem som skrivit den, och också när och varför. Vidare är den skriven på klassisk syriska, eller arameisk syriska, vilket är ett språk som förstås av enbart en handfull forskare över världen. Detta har gjort att det finns få som läser den och ännu förre som förskt översätta den. Texten kallas i sin enkelhet Maginas uppenbarelse och jag kommer till näst att ge er några av de centrala händelserna i den texten. Den är skriven som något mittemellan en historieskildring och en berättelse och har en del element som kan vara svåra för oss att greppa, på grund av våra förutfattade meningar om både den tidiga kyrkan och de antagningsvis tre, förmodligen vise, kanske, men högst antagligen – männen.
Maginas uppenbarelse beskriver i stora svepande gester en fantastisk berättelse om hur magina ända från Edens tid väntat på en uppenbarelse. De ska ha levt så långt österut som möjligt i världen i ett land som de kallar Shir, vid det stora havets gräns. Enligt berättaren kallas de magi för att de ber i tystnad. Detta redan skiljer denna berättelse från många andra, eftersom ordet magi ges en egen innebörd. Vidare säger texten att dessa magi är Seths avkomma, det vill säga Adam och Evas tredje barns släktingar. Det i sig är väldigt lämpligt, eftersom Seth har ansetts vara oerhört from. Magina ska vidare ha ärvt stjärnprofetian genom generationerna ända från Seth själv, som i sin tur av Adam hört om ett ljus som lyste upp hela Edens trädgård och som vilade över livets träd innan Adams synd fläckade den.
Vidare sägs det att det bland magina var tradition att samlas för tyst bön vid ett berg med en grottöppning för att vänta på stjärnans uppenbarelse. Och genom generationerna uppfyller de denna tradition, så att då en magi dör så stiger hans son in istället. Nåja, nu kommer vi då till saken: en gång vid denna ritual så dyker stjärnan upp och den kan endast ses av de äkta magina. De följer den in i grottan där ljuset tar form som ett litet barn. Men i Maginas uppenbarelse ges detta barn inget namn och inte heller någon uppgift. Men en instruktion ges: Följ stjärnan.
Sedan påbörjas resan och stjärnan går före dem och fyller på deras lager och styrker deras ben, så att resan går mycket snabbare än väntat. Det känns för magina som att resan skulle ha gått på ett ögonblick. Under resan hinner de ändå tala med varandra och de märker att de har alla sett olika uppenbarelser i ljuset. Var och en har sett olika skeden i Kristi liv. Då de kommer till Jerusalem, skriver författaren, så antar folket att de är stjärntydare eftersom de ser upp mot himlen. Men orsaken att de ser upp mot himlen är ju att de följer ett ljus som ingen annan kan se.
I detta skede går evangelierna och Maginas uppenbarelse för första gången ihop. Beskrivningen av mötet med Herodes är så gott som identisk i båda texterna. Men sen igen går berättelsen om magina sin egen väg. Då de första gången får höra om det judiska folkets profetior leder stjärnan dem till en avskild plats utanför Betlehem där de får motta en missionsbefallning av ett nyfött barn som står i en änglaskara. När de sedan går vidare är det för att möta Josef och Maria och Jesusbarnet. Här utspelar sig en skum scen där Maria anklagar magina för att vara ute för att kidnappa Jesus, men de övertygar henne att missförståndet som uppstått beror på att barnet är världens frälsare och kan vara på flera ställen samtidigt.
Efter detta leder stjärnan dem hem igen, lika mirakulöst som tidigare. Men det finns ännu ett tillägg till berättelsen, som antagligen är senare. Plötsligt dyker aposteln Thomas upp i maginas hemland, förmodligen på missionsresa. Han får höra om hur magina mött Kristus och hur de levt i hans ljus under alla år och så berättar han om vad Kristus gjort som vuxen i Israel. När magina får höra evangeliet låter de ännu döpa sig, för att kunna bli del av Kristi kyrka. I slutet av berättelsen får vi ta del i hur nu också magina predikar Kristus och hur tecken och under sker vid deras händer.
Vad ska vi då göra med denna information, annat än anteckna för vårt höga nöje? Personligen tänker jag följande: Det är tydligt att mycket som sker i denna berättelse inte passar ihop med vårt sätt att förstå Guds agerande i världen. Det finns två sätt vi kan reagera på detta: vi kan bli upprörda och skjuta det ifrån oss, eller så kan vi stanna upp och reflektera över vilka delar som utmanar oss och varför. Denna berättelse har format mycket av trettondagstraditionerna, särskilt i den tidiga kyrkan, men ändå har den inte ansetts vara kanon, dvs den har inte ansetts vara tillförlitlig nog att bli en del av våra heliga skrifter. Det betyder inte att vi inte kan använda den för att utmana vårt tänkande.
Vidare tänker jag att det för många är viktigt med berättelser som när vår nyfikenhet på hur Gud agerar i världen. Det finns många böcker om människor som varit till himlen och tillbaka som säljer väldigt bra. Många sådana har senare kommit fram att vara fabrikationer. Det hindrar ändå inte dessa berättelser från att ge hopp och tröst. Jag tror också att det är viktigt att det finns en subjektiv aspekt i vår tro, något mystiskt, kanske något som aldrig är tänkt att delas med andra. Det är inte vår renlärighet som vi döms efter, utan vi döms på basen av vårt hjärtas tro.
Vidare, då vi nu kan se att en såhär fantastisk berättelse har fått spridning i den tidiga kyrkan, kanske vi kan få en ödmjukhet inför de berättelser vi berättar för oss själva och för varandra. Är allt vi påstår om Gud, om hans vilja, om våra bröder och systrar sant? På vilket sätt formar det sätt vi tänker, de berättelser vi berättar, människorna i vår omgivning? Är det till större ödmjukhet, kärlek till nästan, kärlek till Gud? Eller berättar vi berättelser som leder till hårdhet och bitterhet?
Vidare, som jag också läste ur handboken i början, så visar denna berättelse ändå att Kristus är ett ljus för alla världens folk. Gud själv är större än vad vårt förnuft kan fånga. Vem är vi att säga att han inte får uppenbara sig för ett folk långt i öster på helt andra sätt än för oss? Jag menar inte med detta att alla religioner leder till frälsning, eller något sådant, men jag tänker att då Gud uppenbarar sig för ett folk som väntar på en profetias uppfyllelse genom att sitta vid en grottöppning i tyst bön, så kanske han ibland väljer att göra det i den förväntade formen. Ingen av oss vet exakt vad Gud kommer att göra, så att låsa oss vid just vår förväntan på Gud och tänka att alla andra har missuppfattat kan lätt leda oss fel.
Till sist, för att få ett klart och tydligt evangelium i slutet, så bör det konstateras att också denna berättelse leder oss till Jesusbarnets krubba och till att följa det ljus som kommer från Fadern. Andra läsningen sade ju idag att
“erkänt stor är vår religions hemlighet:
Han uppenbarades som
jordisk varelse,
rättfärdigades som andlig,
skådades av änglarna,
förkunnades bland hedningarna,
vann tro i världen
och togs upp i härligheten.”
Förhoppningsvis kan denna utsvävning i Maginas uppenbarelse bekräfta detta ord. Att Kristus uppenbarar för oss Guds rättfärdighet och att hans namn fortsättningsvis förkunnas bland folken och att han fortsättningsvis vinner tro i världen. Vi ska resa oss för att bekänna den tron.