Första läsningen
Klag. 3:22-26
Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny –
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.
Herren är god mot den som kommer
till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.
Andra läsningen
1 Petr. 1:22-25
Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord, ty:
Människan är som gräset
och all hennes härlighet som blommorna
i gräset.
Gräset vissnar och blommorna faller av.
Men Herrens ord består i evighet.
Det är detta ord som har förkunnats för er.
Evangelium
Luk. 13:6-9
Jesus gav lärjungarna denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”
Predikan
Jag tänkte då jag läste dagens texter: att hur är det nu egentligen? Skall trädet huggas nästa år, eller är Guds nåd var dag ny? Det är så klart att tänja på en liknelse att försöka besvara en sådan fråga, men samtidigt kanske det finns en spänning värd att utforska här. Är det så att Guds tålamod tar slut en dag och ett träd som inte bär frukt kommer att kapas? Eller finns det nåd också för den dagen då trädet är bestämt att fällas?
Det är ju ingen ny tanke för kristenheten att vi väntar på en dag då Jesus kommer “för att döma levande och döda”. Vi upprepar det varje söndag i gudstjänsten i samband med trosbekännelsen. I det väntandet går vi kanske i samma tankar som dagens liknelse väcker i oss: om vi inte bär god frukt, så kanske vi riskerar att kapas på den dagen.
Jag tror att en viktig poäng i denna väntan på den yttersta dagen, är att inse vem det är vi väntar på. Då Jesus vandrade bland oss, på vilket sätt gjorde han sig då känd? Var han hård mot de små och de utstötta? Var han orättvis eller omedgörlig? Jag tänker att Jesus visar oss en mildhetens väg och att hans rättfärdighet inte består i att hårt angripa dem som gör fel, utan snarare söka en nådens väg till att upprätta dem. Visserligen är det sant att Jesus använder hårda ord mot fariséer och skriftlärda, men samtidigt är de orden hårda av en orsak. De har ett ledarskapsansvar, deras irrlära kan föra hela städer fel.
Vi väntar alltså på att Jesus ska komma åter, den samma Jesus som visat sig mild och god mot både synderskan vid brunnen och rövaren på korset. Vi har inget att oroa oss för. Vi får sätta vårt hopp till honom, till hans godhet och mildhet mot oss. Har han inte lovat att vara nådig mot var och en som vill ta emot hans nåd?
Då vi står inför årsskiftet är det inte ovanligt att vi tänker på det år som gått och det år som kommer. Sådana stunder för reflektion är behövliga i våra liv för att vi ska kunna bli sådana träd som bär frukt. Det är där som vi kan ställa oss frågor om på vilket sätt vi älskat Gud och vår nästa. Vi kan ställa frågor om hur vi skött vårt arbete eller våra relationer. Då vi talar om dagens liknelse och om träd som bär frukt, så är det viktigt att inse att liknelsen talar om våra liv, vår vardag. Det handlar inte om någon slags förandligad frukt som på ett mystiskt vis ska sprida sig runt oss, utan det handlar om konkreta gärningar, vardagliga beslut. Det handlar om vad vi strävar efter och vad vi vill uppnå.
Tron på Kristus innebär inte bara en tro att vi en dag ska bli frälsta, utan det innebär också tron att han förkunnar för oss ett liv värt att leva. Att följa honom in i det nya året innebär att lära av honom och vandra med honom. Det kan ske i stillhet eller genom studier, det kan ske i konkret tjänande eller i andliga gåvor. Men en tro som inte litar på att Kristus vet något om våra liv, är bara en halv kristen tro. Om tron inte är mera än hoppet om himlen, så saknar den en viktig bit, nämligen den bit som visar oss att det kan komma frukt. Varje kristen människas liv kan fyllas av den goda frukten, oberoende av omständighet.
Märk att jag säger oberoende av omständighet. Våra omständigheter kan ofta vara svåra, vi ser lidande och sorg, vi har motgång, vi förstår inte varför vissa saker händer. Men det är just där som frukten behövs som mest. Det är som att tända ett ljus i mörkret. Den frukt som vi får bära är trons och hoppets frukter också i dödsskuggans dal, också när saker känns meningslösa och motsträviga. För idag är Guds nåd ny, denna morgon finns hopp. Och det är hoppet att vi, tillsammans med Gud och med varandra, kan förändra omständigheter, och det är hoppet att rättvisan ska segra i slutet.
Och då ska det träd som inte bär frukt huggas ner. Men inte av illvilja eller hämndlystnad, utan i en helighetens och nådens ande. Den som lägger yxan till roten är Kristus själv och om han fattar det beslutet är det för att han ser det som en god och nådig lösning. Han har lovat att vara nådig mot var och en som vänder sig till honom, både i denna tid och i den kommande tiden. Han fattar inte ett sådant beslut av själviska orsaker, utan i rättfärdighet. Jag tror alltså att det träd som blir nedhugget i slutändan blir det, inte för att nåden inte skulle vara ny också den dagen, utan därför att det kan vara en följd av nåden att det går så.
Då vi till näst stämmer in i trosbekännelsen så får vi förtrösta på att den vi bekänner oss till är nådig och god, redan idag, så att vi får se mycket god frukt, men också i framtiden, då den yttersta dagen kommer. Vi reser oss.