Första läsningen
Jes. 9:2-7
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.
Andra läsningen
Rom. 1:2-4
Det evangelium som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga skrifterna är evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre.
Evangelium
Luk. 2:1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.
Predikan
Tillåt mig idag att inleda med ett påstående som kräver lite tankearbete:
Allt som vi uppfattar som nytt eller kreativt i denna värld är i slutändan kombinationer av gammalt som vi inte har kunnat förstå att hänger samman, men som ändå på ett djupare plan än gör det. Den kristna andlighetens mål är att föra människor till ett sådant djupare plan, där vi kan förstå koncept som enhet i mångfald, eller att älska sin fiende, eller att vara stark i sin svaghet. Det är ett faktum i den kristna teologin att ju närmare vi kommer till att beskriva Gud, desto flera paradoxer och utmanande koncept dyker upp.
Det som är nytt i världen idag, om vi ser till kyrkoåret, är att Gud och människa delar kropp. Ordet har blivit kött. Messias är född. Han är herre och frälsare. Han är fullständigt Gud och fullständigt människa.
Vi tänker att dessa två inte hör samman. Men Gud visar att de gör – och så blir Guds agenda för skapelsen tydlig. Där som vi känner det som om Gud är långt borta från oss, eller som att Gud inte bryr sig, där demonstrerar han sin närvaro i skapelsen genom att födas.
Det gamla är att säga att det finns en skiljemur mellan Gud och människan. Men denna morgon får vi budet att Gud låtit sig själv och mänskligheten mötas i Jesu födelse, i Jesu till-kropp-blivande. Och så finner vi oss själva i en djup reflektion över hur världen egentligen fungerar. Är Gud långt borta från oss? Nej, det kan han inte vara. Han är ju en av oss. Förstår Gud våra utmaningar? Visst gör han det, han har erfarit dem. Vet han inte att vi lider, sörjer, kämpar? Jo, visst gör han det.
Det gamla säger att Gud inte sysslar med lidande – att Gud är upphöjd i härlighet, att han sitter i sin himmel distanserad från alla våra problem. Men denna morgon får vi budet att Gud är så nära oss som möjligt. Han är en av oss. Det är inte bara det att han lånar en kropp eller blir människa som en liten parentes i hans regerande över skapelsen. Nej, det Gud gör är ett utflöde av vem han är. Då han blir människa är det för att hans kärlek till oss är så stor att han blir som vi, helt och hållet som vi, inte bara delvis.
Det gamla säger att Gud och människa inte kan vara på samma plats. Men det nya lär oss att Gud endast kan vara Gud om han också är människa. Det nya lär oss att Gud och människa hör samman. Jesus föds till oss och delar våra livsvillkor och genom det får vi ta del i den gemenskap som finns hos Gud.
Och så förändras vår syn på världen. Vi ser att det som på ytan är långt ifrån varandra på ett djupare plan alltid hängt ihop. Gud övergav aldrig sin skapelse, men han inväntade den rätta tiden att demonstrera den kärlek han har för oss. Och så får vi minnas julnattens händelse. Att tiden var inne för den djupa sanningen att bli synlig: att Gud älskar sin skapelse, att Gud vill vara nära människan.
Och det är när vi mognar in i den sanningen som vi kan förstå de bud som Jesus kommer att ge oss när han växer till i ålder och vishet. Älska din fiende – det som på ytan ser ut som att det inte hör samman gör nog det i verkligheten. Guds kraft fullbordas i vår svaghet – det är just där vår enhet med Gud behövs som mest.
Alla dessa bud utgår från samma djup. Där som vi spontant säger att vissa saker ska hållas skilt, där erbjuder Gud en enhetens väg. Och det är den enheten som Jesu födelse visar på. Det är den enheten som Herren sänder oss till då vi går vidare härifrån idag: att visa hur också sådant som ter sig vara åtskilt i grund och botten hänger samman.