Första läsningen
5 Mos. 18:15-19
Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. Det var om detta du bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid Horeb. Du sade: ”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.” Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag utkräva vedergällning av den mannen.”
Andra läsningen
Rom. 16:25-27
Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus – där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron – honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen.
Evangelium
Joh. 3:26–30
Ett par av Johannes lärjungar gick till Johannes och sade: ”Rabbi, han som var tillsammans med dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper nu själv, och alla kommer till honom.” Johannes svarade: ”Ingen får något som inte ges honom från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: ’Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom.’ Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.”
Predikan
Johannes är satt att vara en som banar väg för Jesus. Han säger om sig själv att han helt och fullt har fått glädjen att se det som Jesus gör och ska göra. Och han har den glädjen i sin roll som Jesu tjänare.
Jag har fastnat för detta i texten, att det inte verkar finnas någon bitterhet hos Johannes över att hans uppgift blev mindre central än Jesu uppdrag. Han gläder sig åt att få spela den roll som är given åt honom. Han är en rabbi, en lärare, för en skara lärjungar, men då Jesus kommer ger han gladeligen honom det utrymme som är hans. Tidigare var det Johannes som döpte, men nu döper Jesus.
Knappast tänker heller många av oss att vi hade velat ha en uppgift i världen som var lika stor som den Jesus fick bära. Men i ljuset av Johannes tankar i dagens text kan vi ändå fråga oss om vi har känner någon glädje över att Jesus ska bli större och vi får bli mindre. Är detta ett ord som vi kan förstå på ett sätt som ger oss en känsla av mening och glädje i livet? Eller känner vi att det budet trycker ner oss och tar ifrån oss något som vi egentligen vill ha? Jesus ska bli större och jag bli mindre.
Första läsningens text handlar om då Gud ger ett löfte att det ska finnas sådana som för hans talan bland folket. I detta fall särskilt en som ska föra Guds talan. Men här finns också ett budskap till oss i allmänhet. Var och en som har del i Guds Ande har rätten att föra Guds talan. För, som andra läsningen säger, så uppenbaras i Jesus något som varit outtalat från tidernas början. Och det uppenbaras för oss!
Vad är det då som blir uppenbarat? Jo Guds vilja för mänskligheten, Guds längtan för oss var och en. Ytterst är det det som Johannes talar om då han säger att ”Ingen får något som inte ges honom från himlen.” Det är också därför som han kan hitta glädje i att han ska bli mindre och Jesus större. Han ser något av det stora perspektivet – att var och en har en roll att spela och att den rollen är viktig oberoende av de andras roller. Johannes glädje är helt och fullt en glädje i att Jesus gör det som han är menad att göra. Det betyder också att Johannes får göra helt och fullt det som han är menad att göra.
Hur är det då med oss? Har vi en sådan glädje inför varandra och inför Herren? Eller slits vi av avundsjuka och jämförelser? Kanske tycker vi Gud borde ha gett oss mera av det ena eller mindre av det andra? Det är inte lätt att finna frid i denna tid, särskilt för den som är besviken på sin lott i livet. Men samtidigt får vi tro att varje människa, oberoende av omständighet, ska få ha den glädje som är att Kristus blir större och vi blir mindre.
Då vi idag, på tredje advent, träder in i det sista av väntan på Kristi födelse, har vi ännu en vecka av fasta kvar. Fastan är ju en tid då vi lägger åt sidan det som är gott i sig för att söka något ännu bättre. Mitt förslag till fasteövning under dessa sista dagar innan jul är att alltid då du ser ett ljus stanna upp och begrunda den här frågan: “Är jag beredd att bli mindre för att andra ska bli större? Är jag beredd att bli mindre, för att Kristus ska bli större?”
För om det finns en allmängiltig princip dolt i dagens evangelium är det denna ödmjukhet inför den andra. Att vara beredd att bli mindre själv för att någon annan ska kunna bli större. Och jag tror att det är en princip som gäller både i förhållande till andra människor och till Gud. Vi ska vara varandras tjänare, lärde vi oss i en av de andra texterna denna advent. Vi ska vara beredda att ge andra det utrymme de behöver för att kunna vara sig själva helt och fullt. Vi ska vara beredda att ge Gud den plats han behöver i våra liv.
När vi gör det kommer vi att märka att den egna lotten, att själv bli mindre, är en enklare väg. Inte nödvändigtvis enklare i bemärkelsen att vi kommer enklare undan, men en enklare väg i bemärkelsen att vi inte behöver vara något vi inte är menade att vara, göra något vi inte är menade att göra. Och i det att var och en hittar sin plats tror jag att Guds frid kommer att vara enklare att erfara än om vi bara strävar i egen kraft. För ytterst är det väl så att först när kärleken till medmänniskan och till Kristus blir större bland oss så har vi funnit trons verkliga centrum.