Första läsningen
5 Mos. 8:10–17
Mose sade till Israel:
Då du äter dig mätt, skall du prisa Herren, din Gud, för det rika land han har gett dig. Akta dig för att glömma Herren, din Gud, och försumma inte att hålla hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret, som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten, som lät vatten flöda ur den flinthårda klippan och lät dig äta manna i öknen, något som dina fäder inte kände till, allt för att tukta dig och sätta dig på prov och för att till slut visa dig sin godhet. Tro inte att du av egen kraft och förmåga har skaffat dig denna rikedom.
1938 Kirkkoraamattu
Kun sinä syöt ja tulet ravituksi, niin ylistä Herraa, sinun Jumalaasi, siitä hyvästä maasta, jonka hän on antanut sinulle. Varo, ettet unhota Herraa, sinun Jumalaasi, ja muista noudattaa hänen käskyjänsä, oikeuksiansa ja säädöksiänsä, jotka minä tänä päivänä sinulle annan. Kun sinä syöt ja tulet ravituksi, kun rakennat kauniita taloja ja asut niissä, kun karjasi ja lampaasi lisääntyvät ja kun hopeasi ja kultasi lisääntyy ja kaikki, mitä sinulla on, lisääntyy, niin älköön sydämesi ylpistykö, äläkä unhota Herraa, sinun Jumalaasi, joka vei sinut pois Egyptin maasta, orjuuden pesästä, kuljetti sinua suuressa ja hirmuisessa, myrkyllisten käärmeiden ja skorpionien ja kuivien, vedettömien maiden erämaassa, vuodatti sinulle vettä kovasta kalliosta ja antoi erämaassa sinulle mannaa syödä, jota sinun isäsi eivät tunteneet — nöyryyttääksensä ja koetellaksensa sinua ja lopuksi sinulle hyvää tehdäksensä. Älä ajattele sydämessäsi: ‘Oma voimani ja oman käteni väkevyys on hankkinut minulle tämän rikkauden’, vaan muista, että Herra, sinun Jumalasi, antaa sinulle voiman hankkia rikkautta pitääkseen liittonsa, jonka hän valalla vannoen teki sinun isiesi kanssa, niinkuin tähän päivään saakka on tapahtunut.
Andra läsningen
Jak. 3:13–18
Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.
1917 Svenska översättning
Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i visligt saktmod, genom sin goda vandel låta se de gärningar som hövas en sådan man. Om I åter i edra hjärtan hysen bitter avund och ären genstridiga, då mån I icke förhäva eder och ljuga, i strid mot sanningen. Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och tillhör de »själiska» människorna, ja, de onda andarna. Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt vad ont är. Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren, vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan. Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till del som hålla frid.
Evangelium
Matt. 20:25–28
Jesus kallade till sig lärjungarna och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”
Predikan
“Att ge sitt liv i lösen för många.” Det är en bild för frälsning som tyvärr kommer vårt folk och särskilt de äldre generationerna väldigt nära. Då vi närmat oss självständighetsdagen har media fyllts med allt fler intervjuer med veteraner och rapporter som beskriver vårt lands historia. Den bild som målas upp handlar om ett folk som övervunnit – och som gjort det genom att man osjälviskt satt sitt eget liv på spel för andras skull.
Det är klart att en sådan historiebeskrivning är allt för enkel för att fånga in de hundra år som vårt land funnits till. Men samtidigt är det en god grund att bygga ett land på. Att ge av sitt egna för att andra ska må väl, det är en dygd som också kyrkan gärna lyfter fram.
En av de intervjuer som jag hörde på radion var med ett barn till en man som blev evakuerad från Karelen. Det handlade just om hans far, om tiden efter kriget, då han försökte hitta tillbaka till livet. Det gjorde han på en ny ort, i ett sammanhang där han inte kunde språket. Det sista som sades i intervjun var en hälsning till oss i yngre generationer och till politiker idag: “Då gjorde vi tillsammans. Var och en satt åt sidan sina egna krav på bekvämligheter för att en annan skulle kunna leva. Det var så vi byggde upp Finland.”
Kanske har vi glömt hur man gör det i det samhälle som vi nu lever i. Så länge jag kan minnas har det gått ganska bra för Finland. Vi har levt i ett överflöd som möjliggjort att vi kan “förverkliga oss själva” – välja studier enligt intresse, inte enligt var det finns arbete – välja vår sysselsättning till stor del enligt vad vi vill göra, inte enligt vad som behövs. Och det, i sig själv, tror jag är gott. Men risken är väl att vi i ett sådant system glömmer vad som har gjort det möjligt, nämligen att hela generationer gett avkall på sitt eget för att vi ska ha det bättre.
“Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Det är inte i första hand ett politiskt ställningstagande som Jesus gör här, utan ett medmänskligt. “För att göra det som verkligen är stort behöver ni se er själva som tjänare till era medmänniskor.” Det är en sådan medmänsklighet som jag anar i den bild av det hundraåriga Finland, som vi nu försöker måla upp i vårt samhälle. Det är ett återtagande av den livsstil som byggde vårt land och som dessutom verkar vara i enlighet med Jesu undervisning om det goda livet.
För hur bygger man ett gott samhälle, om inte på medmänsklighet? Hur bygger man ett tryggt samhälle, om inte på det att man är beredd att tjäna andra? Hur bygger man ett framgångsrikt samhälle, om man inte är villig att se andra ha framgång?
En av de stora utmaningarna jag ser att vi står inför är just att ta tillbaka medmänskligheten i vårt samhälle. Digitalisering, individualisering och distansering beskriver på många sätt den kultur vi har byggt under den tid jag varit i arbetslivet. Och fastän jag själv ser att många av dessa verktyg är både effektiva och användbara, så oroar jag mig för det sätt att förstå livet och människan som kommer med det.
Då jag blir viktigare än vi och då vi definieras av helt andra principer än kärlek till nästan, då lägger vi inte en grund som håller att bygga på. Däremot, om vi hittar tillbaka till det gemensamma projektet att bygga upp vårt land, att vara varandras tjänare, då tror jag vi har en chans.
När vi bygger vår framtid på ett sätt som bygger på medmänsklighet, då har vi en chans också att bygga ett land som har verklig framgång. Det är klart att vi nu lever i tider då vi är tvungna att minska på service, men lösningar på de problemen får inte ske på bekostnad av vår kärlek till nästan. Kan vi hitta ett sätt att leva där vi samtidigt kan minska våra tjänster, som vi inte längre verkar ha råd med, och ändå närma oss varandra i den tjänande attityd, som Jesus talar om i dagens evangelium? Eller har vi kommit till en punkt där vi inte längre förmår se människan först?
Det är klart att om vi ska uppnå ett sådant liv i vår kommun, i vårt land, så kan ingen ha rätten att bete sig som furste och herre, utan var och måste ödmjuka sig. Vår självständighet fick vi genom ett dyrt pris, genom att några gav sitt liv för att flera skulle få frihet. Vår frälsning fick vi genom att Kristus gav sitt liv till lösen för många. Vår kallelse, som kristna i denna tid, är fortsättningsvis att vara varandras tjänare – är vi beredda att leva ett liv som ger uttryck för det, så att Finlands kommande hundra år kan gå till historien som en tid av framgång och medmänsklighet?