Första läsningen
1 Sam. 16:1-13
Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.” Men Herren sade: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.”
Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: ”Vad för dig hit? Är allt väl?” – ”Ja”, svarade han. ”Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.” Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu hans smorde.” Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt någon av dessa.” Sedan frågade han: ”Är detta alla dina söner?” – ”Nej”, svarade Jishaj, ”den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.” Då sade Samuel: ”Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.” Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: ”Han är det, honom skall du smörja.” Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.
Andra läsningen
Rom. 9:11-23
Innan Rebeckas barn var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?
Evangelium
Luk. 17:7-10
Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”
Predikan
I psalmbokens psalm 266 hittas ett ypperlig svar på dagens läsningar, särskilt till de två första läsningarna. Johann Andreas Rothe, som skrivit psalmen, levde på 1700-talet och var son till en pastor i det dåvarande Lissa, som idag är Leszno i Polen. Han blev magister i teologi från Leipzig och ordinerad som predikant 1712. Han var en uppskattad predikant och blev erbjuden en tjänst vid Berthelsdorf var han bekantade sig med ett hernnhutisk kollektiv. Genom det råkade han ut för en del friktion med sina överordnade och sökte sig vidare från tjänsten. Till sist fick han en tjänst i Thommendorf, var han så vitt jag kan förstå stannade under resten av sin tjänstetid.
Psalmen han skrivit finns i åtminstone tre olika versioner, var och en med ett tiotal verser. I alla versioner finns starkt det tema som dagens texter också lyfter fram: Guds nåd är oss given, den är en klippa att stå på, en säker grund, ett fast ankare. Han producerade en hel del texter i samma stil och skrev också en psalm efter att ha förlorat en dotter.
På många sätt är dagens läsningar en slags försmak av det som vi sjunger om i psalm 266. Talet om att Gud utväljer och om att det är Guds sak att göra sin härlighet känd blir förtydligat i Kristi verk. Då Jesus kommer till världen visar Gud att ytterst är hans val varje människas frälsning. Gåvan är given till alla människor, grunden är lagd. Faderns ömhet är större än vi kan ana, Guds famn är öppen. Kristi blod förkunnar Guds kärlek i evighet, för alla folk. Det är ett budskap som talar tydligare än något bud som Herren gett tidigare.
Det gäller oss var och en som är samlade här. Det gäller varje människa som finns och som funnits. Vi måste akta oss från att dra skarpa gränser mellan vem det gäller och vem det inte gäller, för framförallt lär vi oss i dagens texter, och också genom psalmen i fråga, att Guds nåd är förvånansvärt stor. Och då vill jag understryka ordet förvånansvärt, det är inte en vardaglig användning som jag tänker på nu, utan jag talar om en verklig förvåning, som tvingar oss ut ur våra egna bekvämlighetszoner. För Guds barmhärtighet sträcks oss, igen med psalmens ord, när våra synder anklagar oss, när vi inga vänner har och allt i världen undanryckes. Oberoende av vad världen kommer med, så är Guds barmhärtighet större och starkare.
Vi människor har ju en tendens att se till det yttre, till att göra förhastade beslut och slutsatser. Jishaj skulle aldrig ha väntat att den yngste sonen skulle bli kung. Rebecka hade inte mänskligt sett kunnat veta vad som låg framför för hennes barn. Men i lyhördhet till Herren kunde Guds planer gå framåt. För när Herren talar sitt beslut, som han till exempel gör då han väljer Jakob framom Esau, är det inte ett beslut fattat med mänsklig vishet. Gud uttalar inte sitt val med så begränsad kunskap som vi har, utan han talar från sitt eget perspektiv. Han är utanför tiden, han ser vad som ska komma och vad som varit. Han gör de beslut som behöver göras för att mänskligheten ska ha chans att komma dit han önskar.
Och så kommer vi till Kristus. Den som vår tro kretsar kring. Han gör allt vad Herren kallar oss till och visar för oss vad livet i Guds rike innebär. Han möter en mångfald olika människor, han förhastar sig inte i sina ord, även om han kan vara fast i sitt tal vid behov. Men framförallt är han mild mot dem som insett att deras liv är tyngda av synd, han kommer med nåd till människor som önskar att saker vore annorlunda. Han ger oss en väg framåt där som det tidigare enbart funnits hinder. Och det kvarstår att något sådant hinder inte är lagt i skapelsen, som inte Guds nåd kunde röja åt sidan.
För oss idag gäller fortsättningsvis denna enkla sanning. Att oberoende av var vi är i våra liv, vare sig vi står i ungdomens styrka eller ålderdomens vishet, vare sig vi är fyllda av energisk inspiration eller sorgens förlamning, så finns inget hinder för gemenskap med Gud. Kristus har tagit på sig våra synder, han har öppnat vägen till Gud och gjort gemenskap med Fadern möjligt för oss alla. Herren har sänt oss sin Ande, så att vi kan vandra i hans ledning och kraft. Och vi har också fått varandra, att påminna och stöda varandra under livsvandringen.
Så får vi dra oss till minnes det utrop som finns i psalm 266 sjunde vers, om den grund på vilken vi får förbli, om det djup av barmhärtighet som finns hos Gud. Och vi får resa oss för att bekänna den tro som legat som en trygg grund i århundraden.