Första läsningen
Jer. 23:1-4
Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå vilse och skingras, säger Herren. Därför säger Herren, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: Det är ni som har skingrat mina får och drivit bort dem. Ni har inte tagit hand om dem, men nu skall jag ta hand om er och straffa era onda gärningar, säger Herren. Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får från alla de länder dit jag fördrivit dem och föra dem tillbaka till deras betesmarker. Där skall de bli fruktsamma och föröka sig. Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren.
Andra läsningen
1 Petr. 5:1-4
Till era äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste och kan vittna om Kristi lidanden, jag som också skall få dela den härlighet som kommer att uppenbaras: Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.
Evangelium
Joh. 21:15-19
När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”
Predikan
Det berättas om psalmförfattaren och prästen Paul Gerhardt en anekdot som skulle ha utspelat sig i hans barndom. Jag tror personligen inte att det verkligen hänt, men jag berättar den ändå, eftersom den är en tacksam illustration.
Gerhardts familj lär ha varit väldigt fattig (vilket är osannolikt eftersom hans far var borgmästare, men för berättelsens skull…) Han lär ha arbetat som herde som vaktade en flock med får och getter nära till en skog. En dag kom en jägare ur skogen och frågade honom om vägen till staden.
-Det är 10 kilometer, men det är bara en liten fårastig som är svår att följa om man inte känner den, sade han.
-Jag har tappat bort mig och är väldigt trött, svarade jägaren. Om du lämnar dina får och följer mig till staden ska jag betala dig väl!
-Nej, svarade Gerhardt, det kan jag inte göra. Då skulle fåren kunna vandra in i skogen och bli rivna av vargarna.
-Bry dig inte i det. Din herre skulle inte bry sig i ett eller två får och dessutom skulle jag betala så bra att det skulle täcka alla förluster.
-Men min mästare har anförtrott dessa får åt mig, svarade pojken, och jag har lovat att inte lämna dem.
-Nåväl, sade jägaren, låt då mig ta hand om fåren medan du hämtar mat från staden!
-Fåren känner inte din röst och skulle inte lyda dig vid fara!
-Litar du inte på mig, undrade jägaren, ser jag inte ut som en ärlig man?
-Herrn, sade Gerhardt, du har försökt få mig att bryta mina löften och lämna vad jag har ansvar för. Hur skall jag kunna lita på att du inte själv bryter dina löften?
Jägaren skrattade och sade: Jag ser att du är en ärlig pojke. Jag kommer inte att glömma dig. Säg nu var vägen går så ska jag göra mitt bästa för att hitta den.
Gerhardt kunde inte låta mannen gå iväg ensam och hungrig, så han erbjöd mannen av den mat han hade tagit med för sig själv.
Just i den stunden kom det ur skogen en grupp män som jublade av glädje då de såg dem.
Jägaren visade sig vara storhertigen! Männen som hade dykt upp var hans jaktfölje som hade blivit mycket oroliga då han försvann. Imponerad av Gerhardts ärlighet och integritet beslöt storhertigen att möjliggöra den bästa utbildningen för pojken. Där ska grunden för Gerhardts framgång ha blivit lagd.
Den här berättelsen illustrerar en slags omvänd situation till den som dagens evangelium handlar om. Petrus konfronteras av Jesu tre frågor om hans kärlek, som ekar Petrus tre förnekelser. En vanlig utläggning här, som jag själv också någon gång delat, är ju att lyfta fram de olika grekiska ordens betydelser. Jesus använder agape och Petrus philo. Men jag har själv kommit till att det antagligen inte ska läsas så mycket in i det. Varför? Jo, för att Johannes använder dem på motsvarande sätt genom hela evangeliet. Gud har både agape- och philo- kärlek för människan, beroende på var man läser Johannes. Den avgörande poängen tror jag är att Jesus ger tre frågor och tre “avlösningar” för Petrus tre förnekelser.
Herdeskapet fungerar som en dubbel bild i Bibeln. Å ena sidan beskrivs Gud som den gode herden, som tar hand om sin flock. Å andra sidan insätts Petrus, och tillsammans med honom alla kristna, i rollen som herde eller ledare. Liksom i anekdoten om Gerhardt uppmanas vi att bli visa lärjungar som står fasta vid mästarens instruktioner. Oss alla gäller uppmaningen som Jesus ger: “Följ mig!” Det är så vi vinner den vishet som Gud själv äger. Genom att lära känna herdens röst lär vi oss också att själva tala i hans anda.
De två första läsningarna handlar om församlingens ledare och äldste. Det är inte bara pastorer som talas om här, utan alla som äger inflytande. Vad menas med äldste? Jo, de som är äldre i tron. De som under en längre tid levt lärjungaskapets liv. Det är sådana som lärt sig höra herdens röst och följa den. Det är sådana som äger erfarenheten av Guds trofasthet genom livets olika skiften.
Vad ska dessa äldste göra? De ska vara föredömen. Inte av tvång, utan av kärlek. Hur ser en sådan föredömlighet ut? Jo, det handlar om att leva i visheten. Den vishet som säger att vi ska stå fasta vid våra löften, vid vår tro och övertygelse. Den vishet som lärt sig avväga livets beslut mot den kärlekens lag som Kristus undervisat oss om. Den vishet som vet att också då det går fel, så är Gud ändå kungars kung och herdars herde. Han är den som inte lämnar sina får. Han är den som inte låter sig luras att riskera de sinas öden. En sådan föredömlighet kallas de äldste och de som leder församlingen till.
Petrus kommer till denna uppgift genom nåden. Tre misslyckanden, tre svek. Det hade varit tillräckligt, i många sammanhang, för att diskvalificera honom helt och hållet. Men Jesus följer en nådens ordning och gör Petrus till en ledare för den tidiga kyrkan.
För någon kanske den här söndagens motiv bär med sig en klandrande stämma. Insikter om att man själv inte varit så föredömlig, insikter om att man inte ens velat vara det. Men evangeliet, det som är en del av gudstjänstens kärna, berättar idag om hur Jesus upprättar den som misslyckats. Han sänder oss att vara som herdar för hans får. Men främst är han själv en herde för oss.
Vi kanske har levt sådana liv där vi har låtit våra hjärtan bli hårda och kärlekslösa mot oss själva och mot andra. Men genom Skriften får vi veta att den gode herden söker alla som kommit bort från flockens trygghet och gemenskap. Han söker oss var och en i livets olika skeden. Låt oss inte vandra bort från honom, så att hans sökande blir i onödan. Han söker oss för att fylla våra hjärtan med kärlek och nåd. Han söker oss för att föra oss tillbaka till den goda gemenskapen. Han söker oss för att lära oss hur man vandrar genom livet (vare sig det är i dödsskuggans dal eller vid det levande vattnet) i vishet och nåd. Han lät ett tecken resas i världshistorien, ett kors som han själv lät sig hängas på, som demonstrerar hur långt han är beredd att gå för flockens väl.
Så fastän livet som Jesu lärjungar handlar om att växa i vishet och kärlek, så bygger det alltid i grund och botten på den nåd han själv har visat oss. Den gode herden har sin glädje i varje får som finner sin väg tillbaka till flocken. Det ligger en stor vishet i den insikt som också rabbinerna i tiderna kommit till: den som är förlåten är närmare det heliga än den som gjort sig rättfärdig. Den som blivit buren på herdens axlar är den enda som verkligen kan förstå den gode herdens kärlek för sin flock. Det är som dagens första läsning lovar: “jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren.”