Första läsningen
1 Mos. 15:1–6
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.” Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös.” Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.
Andra läsningen
Rom. 4:16–25
Tron är grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. Därför räknades han som rättfärdig. Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.
Evangelium
Mark. 2:1–12
Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”
Predikan
Jag inledde denna söndag med att medverka vid kyrkoherdeinstallationen i Nykarleby. Mats Edman blev där installerad i sin tjänst av biskop Bo-Göran Åstrand och det var en högtidlig mässa i Jeppo kyrka. Jag nämner detta därför att den predikan jag ämnar hålla friskt tagit inspiration av broder Mats predikan denna morgon, vilken var en god och uppbygglig sådan.
Texten om den lame mannen som bärs fram till Jesus av sina vänner är en känd och uppskattad text. Den visar oss Jesus i färd med att förverkliga det rike som han skulle instifta. Det handlar om nåd och helande.
Jesus har gått ut bland folket, för där ville han vara, och förkunnar för dem att Guds rike är nära. Han gör det i både ord och handling.
En av Guds rikes principer är att vi ska bära varandras bördor. Det kan vi göra både i en väldigt konkret betydelse eller i en mera abstrakt. Vi kan handgripligen bära det som någon annan inte kan. Alla behöver sådan hjälp någon gång. Men vi kan också bära varandras bördor mera bildligt talat, genom att se varandras bekymmer och motgångar och dela dem.
I dagens evangelium kommer en lam man till Jesus, buren av fyra andra män. Dessa fyra har tagit ett ansvar för sin vän, att föra honom inför Herren. Han blir buren, rent konkret, för på något annat sätt skulle han inte kunna ta sig fram förbi folkmassan. Själv skulle han aldrig ha kunnat komma in genom taket.
Vi behöver alla bli burna ibland. För annars orkar vi inte. Vi förmår inte allt som man borde kunna, orkar inte allt som man borde orka.
Men något som står fram genom sin frånvaro, i dagens evagelium, är den lame mannens egna tro. Han gör inget och säger inget. Och då Jesus ser vad som händer kommenterar han “deras” tro. Inte den enskildes. Den lame mannen kommer inom nådens räckhåll för att hans vänner hade tro att Jesus skulle hjälpa honom.
Vår tro formar våra beslut. Och dessa män hade hört om Jesus: om hans förkunnelse och hans verk. Det var för dem en naturlig sak att skrida till verket och bära fram sin vän inför honom. Deras tro inspirerade dem till handling. Det var inte så att den lame mannen hade en stor och stark tro genom vilken han förtjänade sitt helande. Nej, han var liten och svag i världens ögon, men i Kristi ögon älskad och värdefull. Någon som han ville nå ut till med sin nåd.
De fyra vännernas tro var inte något som de höll som en privatsak för sig själv. Istället lät de den personliga övertygelsen forma deras agerande. Och så bar de fram en som inte kunde bära sig själv till Gud. Tron är inte en prestation vi måste uppnå, utan en gåva vi vinner då vi förtröstar på Jesus. En sådan tro kan också föra andra in i det liv, den nåd och det helande Jesus erbjuder i vår tid.
Men det tar inte slut där. Berättelsen går vidare och mannen blir helad. Då vännerna fört honom till Jesus – då först börjar det för honom. Stig upp och gå. Dina synder är förlåtna. Nu är denna man, som tidigare var lam, buren av Guds kraft till förnyelse och frälsning. Nu bär Gud honom, så att han kan gå vidare. Mötet med Kristus förändrar allt. Guds rike är nära.
Så får vi också ta med oss dessa insikter. Om vårt behov att bli burna: av varandra och av Gud. Om vår förmåga att bära varandra och tro för varandra. Och om Jesu makt och kraft att bära oss genom denna tid och ända in i evigheten. Må vi får bära och bli burna, allt efter den nåd vi får var dag. Amen.