Texter
Första läsningen
Neh. 8:5-10
Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”
Andra läsningen
1 Thess. 5:16-24
Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.
Evangelium
Matt. 11:25-30
Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
Predikan
Jag läste för gudstjänstgruppernas ledare ur [[Kyrillos av Jerusalem]] i torsdags. Kyrillos var en av de tidiga kyrkans stora teologer och också den som kom att spela en avgörande roll i att kyrkoårets gudstjänster utformades på det sätt som vi känner dem idag. Hans mest kända skrifter är hans katekeser, vilka egentligen är predikningar som han hållit i samband med dopundervisningen. Han är en av de fäder som vördas som helgon inom både den östliga och den västliga kyrkan.
I Kyrillos katekes över eukaristin, det vill säga nattvarden, hänvisar han till dagens andra läsning. Efter att ha utforskat nattvardens mysterier avslutar han sin katekes med att skriva (eller säga): “Håll fast vid dessa traditioner oförvanskade och bevara er själva utan att falla. Håll er inte undan gemenskapen och beröva er inte dessa heliga och andliga mysterier genom att befläcka er med synder. “Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer” (1 Thess 5:23). Honom tillhör härligheten, äran och makten med Fadern och den heliga Anden nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.”
Varför jag vill lyfta fram detta ikväll är för att visa på dessa två aspekter som Kyrillos håller som centrala då han ger sin slutuppmaning till de nydöpta och nyundervisade katekumenerna. 1) Håll er inte undan gemenskapen och 2) beröva er själva inte dessa heliga och andliga mysterier genom att befläcka er med synder. Vad menas?
Med mysterierna menar han mässan och nattvarden. De traditioner som hör samman med dessa menar han ska hållas fast vid oförvanskade. Så menar också reformatorerna, då de påminner sina efterföljare om att mässan ska firas enligt traditionen. Med de korrekta liturgiska skrudarna och i enlighet med till exempel kyrkoåret. Det reformatoriska tillägget om vikten av förståelighet, att saker ska ske på folkets språk, är förmodligen helt i linje med vad många i den tidiga kyrkan också tänkte. Den kristna tron spred ju sig bland många olika folk och tungomål. Oberoende, menar alltså både Kyrillos och reformatorerna att det är viktigt att vi bevarar mässan som ett mysterium där vi möter Kristus själv i ordet och sakramentet. Kyrillos talar om nattvarden som det dagliga brödet, som helt genomtränger vår varelse, som något som på ett avgörande sätt är annorlunda än vardagens bröd.
Sen talar han om gemenskapen. Den tidiga kyrkan samlades trots svåra omständigheter. Gemenskapen bar dem. Som vi ser redan i apostlagärningarna är brödsbrytelsen och brödralaget viktiga delar av den kristna trons vardag. Det är också i gemenskapen som vår tacksamhet kan stärkas, våra frågor dryftas och sorgens bördor lättas. Reformatorerna hade också sitt att säga om gemenskapen. Ett tydligt tecken var att reformationen förde in mera psalmer, svar för församlingen i bönerna och delaktighet i både brödet och vinet i nattvarden. Det sist nämnda i skillnad från den katolska kyrkan där brukat blivit att församlingen endast tog del i brödet, medan enbart de vigda ämbetsbärarna tog del av vinet. Samtidigt vet vi ju att både Luther och hans studerande ofta verkar ha suttit långt in på kvällarna med ett stop och diskuterat de stora frågorna i livet.
Dessa två saker: 1) mässan med sin form, sina böner och sånger och 2) den kristna gemenskapen, rotar oss i vår erfarenhet av Guds nåd. Gemenskapen ger oss det vardagliga, där vi kan diskutera och fundera. Mässan bjuder in oss att reflektera och dyka djupt i trons hemligheter. Då vi växer i insikten om Guds nåd, både på djupet och på bredden, kan vi också finna orsak till tacksamhet. Det är klart att dessa två, djupet och bredden, liturgin och gemenskapen, flätas in i varandra på många olika sätt.
Kyrillos talar om att erkänna Guds verk i sitt liv. Den kristne vet att det är Gud som är alla goda gåvors givare. Vi vet att det är av nåd vi tar del i livet på jorden, liksom också det eviga livets gåva. Vi vet att det är av nåd som Gud förbarmar sig över både onda och goda, över svaga som starka, över fattiga som rika. Då vi förmår erkänna att det är av nåd som vi har allt vårt goda, då förmår vi också vara tacksamma.
Att vara tacksam är eftersträvansvärt. Forskning visar att tacksamheten förknippas med bättre hälsa, starkare relationer och i allmänhet ett bättre liv. Så vi gör gott i att söka tacksamheten.
Rent konkret handlar det om att söka ens egna orsaker att prisa Herren. Det är som Jesu liknelser om de olika skatterna som människor hittar. En hittar något dyrbart i en åker och är beredd att köpa hela åkern för att få den. En annan kan ge sitt allt för att få en vacker pärla. För en av oss är budskapet om frälsningen den största källan av tacksamhet, medan en annan gläds i kampen att få leva ett helgat liv. Båda är skatter, givna oss av Guds nåd.
Då jag talar om detta gör jag säkert bort mig om jag inte för oss till vad den kristna kyrkan alltid hållit som den största skatten av alla. Nämligen Herren Kristus själv. Hans död och uppståndelse för vår skull. Den kärlek som övervinner dödens makt, som inte ryggar tillbaka för något ont. Mötet med honom är vad som förändrar och förvandlar våra liv.
Vår tacksamhet över det mötet – både den första gången vi kände hur han lät oss stiga under hans ok och den fortsatta vandringen med honom – öppnar vägen till det skonsamma och lätta livet som han talar om. Då han axlar oket med oss kan vi se både glädje och prövning som ett sätt att komma närmare honom. Vi växer i tro och i förtröstan genom att upprepat söka honom. Här är tacksamhetens källa, Kristus själv och det han gör för oss.
Rent konkret handlar detta mycket om att bli medveten. Kanske gör det gott att föra dagbok över det man har att vara tacksam över? Kanske behöver man nu och då stanna upp och ge Gud äran för det goda man har i sitt liv? Kanske någon behöver bönens stillhet för att låta bekymren bytas i glädje över de möjligheter man har? Och kanske den som kämpar i verkligt svåra omständigheter behöver minnas korsets budskap, att Kristus delar vår lott ända från födelsen till dödsriket? Det finns ingen tid eller plats eller omständighet i våra liv där vi inte kan ta emot Guds nåd. Men det som väcker vår tacksamhet, det som är den skatt vi ivrar över, kommer säkerligen att vara annorlunda för en och var.
Vi firar idag nattvard. Där möter oss Herren själv i brödet och vinet. Här tar vi emot nådens Herre, fridsfursten, vår broder Jesus Kristus. Vi delar gemenskapen med alla kristna genom tiderna och kallas in till mysteriets djupaste centrum. För dig utgiven och utgjutet. Så låt oss vara tacksamma, för att vår Gud uppenbarar detta för oss. Denna dag är helgad för Herren, låt oss ta del av god mat, dricka det söta vinet och dela med oss av det goda. Låt oss minnas hans trofasthet, som har kallat oss. Och låt oss i tacksamhet gå till honom som säger: “Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
Vi reser oss för att bekänna hans namn med trosbekännelsens ord.