Texter

Första läsningen
Jes. 38:17–20

Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.
Dödsriket prisar dig inte,
de döda sjunger inte ditt lov,
de som har lagts i graven
hoppas inte på din trofasthet.
De levande prisar dig, de levande,
så som jag gör i dag.
Fäder undervisar söner
om din trofasthet.
Herren kommer till min räddning,
låt oss slå an strängarna
och spela vid Herrens hus
i alla våra livsdagar.

Andra läsningen
Ef. 5:15–20

Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.

Evangelium
Luk. 17:11-19

Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Predikan

I dagens evangelium möter vi Jesus på vägen någonstans i trakterna kring Samarien. Den som firade gudstjänst förra söndagen vet att vi då fick höra om den barmhärtige samariern. Det som är anmärkningsvärt är hur samarierna ansågs vara orena, ovärdiga den judiska gemenskapen.

Att vi finner Jesus i deras trakter överraskar ändå inte oss. Vi har sedan länge konstaterat att Jesus inte verkar göra skillnad på folk – i alla fall inte på samma villkor som övriga judiska lärare i hans samtid. Eller, ska vi säga, i alla fall inte som många av de samtida lärarna. Många valde att gå runt Samarien då de gick den rutt som Jesus och lärjungarna nu går, för att undvika mötet med samarierna som inte ansågs pålitliga eller värdiga.

Ser vi noga på texten märker vi att det inte är helt klart huruvida de går igenom Samarien eller längs gränsen. Det är något som olika översättningar har löst på olika sätt. Som vanligt har vi i Folkbibeln och Bibel 2000 textvarianter som känns som att de inte går ihop. Folkbibeln säger att han tog vägen genom Samarien och Galileen, medan Bibel 2000 säger att han följde gränsen mellan Samarien och Galileen. Problemet uppkommer i många översättningar, för det är inte helt klart om det grekiska ordet (mésos) betyder att gå mitt i eller mitt emellan.

Men själva berättelsen ger oss oberoende orsak att reflektera kring samarierna. För vi hörde läsas att endast samariern vände om och tackade för sin nyvunna friskhet. Man tycker kanske att alla borde ha vänt om. Men vi kan kanske visa lite nåd här. För om de nio andra var judar, så var det bara prästerna som hade rätt att förklara dem rena. Förvisso, gällde samma lag samarierna, men de läste den på ett annat sätt. Man kan kanske anta att samariern inte heller hade varit helt bekväm med att gå till en judisk präst.

Vad finns här att lära? Dessa tio tycks för mig som så många av oss. Vi som har uppfostrat barn kan känna igen skeendet. Man hjälper med något som har varit barnet övermäktigt, varpå barnet rusar iväg för att fortsätta med sina lekar. Något tack hörs aldrig, men så klart anar man som vuxen tacksamheten och glädjen.

Jesus frågar: ”Blev inte alla tio rena?” och jag hör liksom min egen röst där hemma: ”Fick inte alla barn något gott vid kaffet”? Jesus vet nog att alla blev friska, men den retoriska frågan behöver ställas för vår skull. Kanske märker vi att något saknas? Det är inte oviktigt att uttrycka sin tacksamhet.

Tacksamheten i sig har ju visat sig vara ett mycket effektivt sätt att vårda sitt sinne. Den som övar sig i tacksamhet och i att uttrycka den mår bättre. Kanske finns något av den insikten hos Jesus då han riktar uppmärksamheten mot detta?

Jesu fråga stannar ändå inte bara inom det världsliga och sinnliga. Utan det blir också en fråga om det andliga. Är det bara främlingen som ger Gud ära? Vi ska akta oss för att dra slutsatsen att detta är en kritik mot de övriga nio, eftersom vi har sett i kyrkohistorien att det kan leda oss till en mycket olycklig polemik mot judarna. Men själva saken – oberoende av främlingskapet, att bara en av tio tackar Gud för det goda han fått ta emot – det är anmärkningsvärt.

Det är som att mannen inte bara kommer i tacksamhet, utan också i insikt om vem han mött. Han kastar sig till marken vid Jesu fötter. Som för att sörja sin egen brustenhet i mötet med den helige. Som Jesaja skriver, så räddar Herren från förintelsens avgrund och kastar synderna bakom sig. Som i Efesierbrevet ser denna man noga upp med hur han lever och kommer tillbaka inför Jesus.

Det är detta, att vända åter till honom som räddar, som blir den främsta förebilden för oss. Hur många av oss har inte bett böner om att bara Gud hjälper oss ur det ena eller det andra, ”så ska vi nog” framöver. Bara för att sedan glömma vårt löfte. Hur många av oss har inte blivit välsignade med vänner, familj, arbete eller pengar, och ändå låtit oss bli bittra och otacksamma.

Vikten av att vända åter till Kristus är stor. För det är hos honom vi finner frid. Det är hos honom som våra bördor lättas. Det är hos honom som vi lär oss tacksamhet.

Jesus sade till mannen: ”Din tro har hjälpt dig”. Så skall det vara också för oss. Tron hjälper oss, inte bara att vinna en himmelsk skatt, utan också att se de gåvor Gud har gett oss. Inte bara att ha ett hopp för en okänd framtid, utan att få vända om till Jesus idag. Tron gör oss uppmärksamma.

I samma anda som i vår andra läsning talar många av kyrkans fäder om ”nepsis” – nykterhet eller vaksamhet. Det handlar, för dem, om att se det inre livet och vårt osynliga tillstånd. Det är den nykterheten som hindrar oss från att välja lasterna istället för Kristus. Poängen är att bli alert på sådant som leder oss bort från Herrens vilja. Istället skall man tillägna sig bön och eftertanke, så att Anden kan få väcka tacksamheten och tron. Utan nepsis nykterhet, är risken att vi blir som de nio andra. Att vi tar emot det goda, utan att vända tillbaka. Att vi mister tacksamheten och kanske till och med tron.

Jesus ger, så klart, sina goda gåvor oberoende av oss. Liksom de män som blev helade, så kommer också vi många gånger att vara ovaksamma på hur vi själva tar emot det goda. Jesus sträcker sig dagligen ut med sin nåd och sin frid. Vår vaksamhet handlar främst om att se på hur vi tar emot det. Blir den nåd Herren har strött över denna dag något vi förmår tacka för? Eller blir det en sådan självklarhet som vi glömmer att glädjas i?

Jag vill avslutningsvis i predikan bjuda in till en kort reflektion kring dessa ord som vi fått ta emot idag. Vi stillar oss en stund, efter att jag läst dem:

”Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda.”

”Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.”

”Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.”

Texter

Första läsningen
Neh. 8:5-10

Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Andra läsningen
1 Thess. 5:16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Evangelium
Matt. 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Predikan

Jag läste för gudstjänstgruppernas ledare ur [[Kyrillos av Jerusalem]] i torsdags. Kyrillos var en av de tidiga kyrkans stora teologer och också den som kom att spela en avgörande roll i att kyrkoårets gudstjänster utformades på det sätt som vi känner dem idag. Hans mest kända skrifter är hans katekeser, vilka egentligen är predikningar som han hållit i samband med dopundervisningen. Han är en av de fäder som vördas som helgon inom både den östliga och den västliga kyrkan.

I Kyrillos katekes över eukaristin, det vill säga nattvarden, hänvisar han till dagens andra läsning. Efter att ha utforskat nattvardens mysterier avslutar han sin katekes med att skriva (eller säga): ”Håll fast vid dessa traditioner oförvanskade och bevara er själva utan att falla. Håll er inte undan gemenskapen och beröva er inte dessa heliga och andliga mysterier genom att befläcka er med synder. ”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer” (1 Thess 5:23). Honom tillhör härligheten, äran och makten med Fadern och den heliga Anden nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.”

Varför jag vill lyfta fram detta ikväll är för att visa på dessa två aspekter som Kyrillos håller som centrala då han ger sin slutuppmaning till de nydöpta och nyundervisade katekumenerna. 1) Håll er inte undan gemenskapen och 2) beröva er själva inte dessa heliga och andliga mysterier genom att befläcka er med synder. Vad menas?

Med mysterierna menar han mässan och nattvarden. De traditioner som hör samman med dessa menar han ska hållas fast vid oförvanskade. Så menar också reformatorerna, då de påminner sina efterföljare om att mässan ska firas enligt traditionen. Med de korrekta liturgiska skrudarna och i enlighet med till exempel kyrkoåret. Det reformatoriska tillägget om vikten av förståelighet, att saker ska ske på folkets språk, är förmodligen helt i linje med vad många i den tidiga kyrkan också tänkte. Den kristna tron spred ju sig bland många olika folk och tungomål. Oberoende, menar alltså både Kyrillos och reformatorerna att det är viktigt att vi bevarar mässan som ett mysterium där vi möter Kristus själv i ordet och sakramentet. Kyrillos talar om nattvarden som det dagliga brödet, som helt genomtränger vår varelse, som något som på ett avgörande sätt är annorlunda än vardagens bröd.

Sen talar han om gemenskapen. Den tidiga kyrkan samlades trots svåra omständigheter. Gemenskapen bar dem. Som vi ser redan i apostlagärningarna är brödsbrytelsen och brödralaget viktiga delar av den kristna trons vardag. Det är också i gemenskapen som vår tacksamhet kan stärkas, våra frågor dryftas och sorgens bördor lättas. Reformatorerna hade också sitt att säga om gemenskapen. Ett tydligt tecken var att reformationen förde in mera psalmer, svar för församlingen i bönerna och delaktighet i både brödet och vinet i nattvarden. Det sist nämnda i skillnad från den katolska kyrkan där brukat blivit att församlingen endast tog del i brödet, medan enbart de vigda ämbetsbärarna tog del av vinet. Samtidigt vet vi ju att både Luther och hans studerande ofta verkar ha suttit långt in på kvällarna med ett stop och diskuterat de stora frågorna i livet.

Dessa två saker: 1) mässan med sin form, sina böner och sånger och 2) den kristna gemenskapen, rotar oss i vår erfarenhet av Guds nåd. Gemenskapen ger oss det vardagliga, där vi kan diskutera och fundera. Mässan bjuder in oss att reflektera och dyka djupt i trons hemligheter. Då vi växer i insikten om Guds nåd, både på djupet och på bredden, kan vi också finna orsak till tacksamhet. Det är klart att dessa två, djupet och bredden, liturgin och gemenskapen, flätas in i varandra på många olika sätt.

Kyrillos talar om att erkänna Guds verk i sitt liv. Den kristne vet att det är Gud som är alla goda gåvors givare. Vi vet att det är av nåd vi tar del i livet på jorden, liksom också det eviga livets gåva. Vi vet att det är av nåd som Gud förbarmar sig över både onda och goda, över svaga som starka, över fattiga som rika. Då vi förmår erkänna att det är av nåd som vi har allt vårt goda, då förmår vi också vara tacksamma.

Att vara tacksam är eftersträvansvärt. Forskning visar att tacksamheten förknippas med bättre hälsa, starkare relationer och i allmänhet ett bättre liv. Så vi gör gott i att söka tacksamheten.

Rent konkret handlar det om att söka ens egna orsaker att prisa Herren. Det är som Jesu liknelser om de olika skatterna som människor hittar. En hittar något dyrbart i en åker och är beredd att köpa hela åkern för att få den. En annan kan ge sitt allt för att få en vacker pärla. För en av oss är budskapet om frälsningen den största källan av tacksamhet, medan en annan gläds i kampen att få leva ett helgat liv. Båda är skatter, givna oss av Guds nåd.

Då jag talar om detta gör jag säkert bort mig om jag inte för oss till vad den kristna kyrkan alltid hållit som den största skatten av alla. Nämligen Herren Kristus själv. Hans död och uppståndelse för vår skull. Den kärlek som övervinner dödens makt, som inte ryggar tillbaka för något ont. Mötet med honom är vad som förändrar och förvandlar våra liv.

Vår tacksamhet över det mötet – både den första gången vi kände hur han lät oss stiga under hans ok och den fortsatta vandringen med honom – öppnar vägen till det skonsamma och lätta livet som han talar om. Då han axlar oket med oss kan vi se både glädje och prövning som ett sätt att komma närmare honom. Vi växer i tro och i förtröstan genom att upprepat söka honom. Här är tacksamhetens källa, Kristus själv och det han gör för oss.

Rent konkret handlar detta mycket om att bli medveten. Kanske gör det gott att föra dagbok över det man har att vara tacksam över? Kanske behöver man nu och då stanna upp och ge Gud äran för det goda man har i sitt liv? Kanske någon behöver bönens stillhet för att låta bekymren bytas i glädje över de möjligheter man har? Och kanske den som kämpar i verkligt svåra omständigheter behöver minnas korsets budskap, att Kristus delar vår lott ända från födelsen till dödsriket? Det finns ingen tid eller plats eller omständighet i våra liv där vi inte kan ta emot Guds nåd. Men det som väcker vår tacksamhet, det som är den skatt vi ivrar över, kommer säkerligen att vara annorlunda för en och var.

Vi firar idag nattvard. Där möter oss Herren själv i brödet och vinet. Här tar vi emot nådens Herre, fridsfursten, vår broder Jesus Kristus. Vi delar gemenskapen med alla kristna genom tiderna och kallas in till mysteriets djupaste centrum. För dig utgiven och utgjutet. Så låt oss vara tacksamma, för att vår Gud uppenbarar detta för oss. Denna dag är helgad för Herren, låt oss ta del av god mat, dricka det söta vinet och dela med oss av det goda. Låt oss minnas hans trofasthet, som har kallat oss. Och låt oss i tacksamhet gå till honom som säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Vi reser oss för att bekänna hans namn med trosbekännelsens ord.