Texter
Första läsningen
Rut 1:7-11, 14-18
Medan de var på väg mot Juda sade Noomi till sina sonhustrur: ”Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Herren visa trofasthet mot er, liksom ni har gjort mot våra döda och mot mig. Må han ge er båda ett liv i trygghet med hem och make.” Sedan kysste hon dem till avsked, men de började gråta högljutt och sade: ”Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!” Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er.”
Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. Noomi sade: ”Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.” Men Rut svarade:
”Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst –
endast döden skall skilja oss åt.”
Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken.
Andra läsningen
Rom. 13:8-10
Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.
Evangelium
Mark. 12:41-44
Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”
Predikan
För att rama in evangeliets budskap idag vill jag ta några steg bakåt från den händelse vi tar del i, men också från det helhetstema som söndagen har. Vi talar om “Vår nästa” och om vikten att leva kärleksfullt. I vårt möte med den fattiga änkan når vi en slags kulmination av Jesu undervisning om givandet och delandet av sina egna resurser. Detta framträder kanske tydligast hos evangelisten Lukas, som från det nittonde kapitlet ända fram till slutet av det tjugoförsta ger oss många liknelser och förmaningar på samma teman. De finns nog också hos Markus, men han utelämnar en del och är lite mera kortfattad.
Det första vi kan konstatera är att Jesu undervisning om den fattiga änkan äger rum i dagarna innan korsfästelsen och uppståndelsen. Det betyder att vi kan anta att de flesta som följt honom till templet denna dag har hört en hel del av hans undervisning. De är bekanta med motiven som han fört fram. Därför behöver han inte ge någon lång utläggning för att budskapet ska nå hem.
Vi behöver kanske påminna oss om några viktiga motiv i Jesu undervisning för att inte glömma bort vad som här talas om. Jag ger nu några plock, men inte i någon särskild ordning eller kronologi.
- Det första vi kan notera är att Jesus många gånger varnar för rikedom. Det verkar som att Jesus ser en inneboende risk med att man i sin rikedom förlorar kontakten med både sin omgivnings verklighet och Guds vilja för ens liv.
- För det andra är Jesus ofta kritisk mot dem som gör välgärningar i offentligheten. Han talar om dem som blåser i trumpet för att andra ska se deras goda gärningar. Han uppmanar oss att inte bli som dem. De har redan fått ut sin lön. Vi söker en annan lön.
- Sen är det liknelserna. Vi har både den om talenterna och den om vingårdsarbetarna som fick samma lön. Berättelser på liknande motiv, som hjälper oss förstå hur livet i Guds rike ser ut. I berättelsen om talenterna lär vi oss vikten av att använda det vi har, för bara då vi använder våra gåvor kommer de till nytta. I liknelsen om vingårdsarbetarna påminns vi om att Gud fördelar sina gåvor som han vill och att inbjudan till det himmelska livet, oberoende när man får den, innebär att man gör det arbete man kan under den tid man har – lönen är den samma.
- Jag vill också påminna oss om då Jesus kommer in i Jerusalem. Han stannar och gråter över allt som gått fel i staden. Sedan går han in i templet och driver ut köpmännen som gjort bönens hus till ett rövarnäste och en handelsplats. Jesus vill att allas böner ska nå Gud.
- Jesus talar också många gånger om förtröstan. Se på markens liljor och himlens fåglar. De är tecken på liv och skönhet som inte kommer av att visa upp sig själv, utan av Guds godhet mot dem. Denna godhet riktar Gud i rikliga mått mot hela skapelsen och också mot människan. Detta också då vi möter motgång i livet. Men om vår blick är fäst vid det som vi inte har, då är Guds försyn svår att erfara.
- Sen ska vi inte heller glömma sättet Jesus möter de rika. I mötet med tullindrivare och andra rika män ger Jesus alltid möjlighet till nåd. Han kallar dem alla in i sitt rike. Inte är riket stängt för dem, liksom det inte är stängt för oss. Då Jesus säger “Följ mig!” gäller det oss alla.
Det här kanske kan kännas som en lång inramning till dagens evangelium. Men jag tror också att dessa minnesbilder av vad Jesus gjort väcker den enkla lilla berättelsen till nytt liv. Kvinnan som ger vad hon har, istället för stora och präktiga summor, har förstått något av livet i Guds rike.
Hur kan vi förbereda oss för det liv som Jesus kallar oss in i? Jag lånar lite tankehjälp av Thomas av Aquino, som under 1200-talet var en av världens främsta teologer. Av den romersk-katolska kyrkan kallad den “änglalike och allmänne kyrkoläraren.” Hans mest kända verk “Summa theologica” är ett intressant exempel på hur vi kan behandla de svåra frågorna i tron. Han inleder nämligen varje kapitel med att redogöra tydligt och rättvist för sin motståndares ståndpunkt. Till skillnad från mycket av modern diskurs som försöker förvränga den andra partens utsagor.
Thomas talar om dygden och främst bland dem kärleken. Inget konstigt i detta såhär långt. Men han tar mycket inspiration från [[Aristoteles]] tal om dygderna. Med det menar jag att det finns en idé om att dygden är något relativt stabilt i vår person, men som formas genom våra val. Vi kan vara givmilda, men ändå ibland välja att inte ge. Det ändrar inte vår givmildhet. Men om vi aldrig ger förlorar vi givmildheten. Då har vi alltså förlorat givmildhetens dygd. Det är på samma sätt me de övriga dygderna. Om vi inte gör kärleksfulla saker, kommer vi att förlora kärlekens dygd. Och därmed också dess lön. Det betyder ju ändå inte att vi skulle förlora Guds nåd, som ges oss utan förtjänst varje dag. En viktig åtskillnad här.
För Thomas är kärlekens dygd det yttersta samspelet mellan Gud och människan. Då vi lever i kärlek förverkligas Guds vilja i oss och vi erfar gemenskapen med Gud. Men märk denna dubbelhet i Thomas teologi: Gud älskar oss helt och fullt. Men om vi inte lever i den kärleken kan vi inte erfara den helt och fullt. Det finns alltså ett mått i denna teologi som kallar oss att leva kristet, för att kunna förstå vad det är att vara kristen. Han menar att då vi strävar på ett sådant sätt fullkomnas vår frihet som människor i att vi får vara Guds medarbetare. Han ser det som att allt det goda vi gör flödar ur Guds nåd, men att vår medvetna strävan att leva i nåden bekräftar nådens verklighet. Gud är alltså suverän i sin nåd, men vi erfar den nåden mest då vi bär ansvar för att förverkliga den.
Det betyder alltså att då vi lever i nådens dygd, är det Guds nåd som lever i oss, men våra liv formas på ett avgörande sätt så att vi erfar och delar nåd med varandra. Då vi lever i kärlekens dygd, är det Guds kärlek som är grunden för allt. Men en sann kärlek formas i oss då vi gör en ansträngning för att leva i den. Allt detta händer i oss, utan att pruta på det faktum att Gud är kärlekens och nådens upphovsman – också då vi misslyckas i vad vi tagit oss an.
Vi kommer då, efter denna djupdykning, till det mera praktiska. Hur formas det liv i oss som är byggt på Guds kärlek, som stärker dygden i oss och som är till välsignelse för vår nästa? Våra texter idag uppmanar oss att stå i skuld till varandra i kärlek. Och vi har två exempel på det bland läsningarna: Ruts löfte till Noomi och den fattiga änkans gåva i templet.
Ruts dygd i dagens text är troheten. Hon överger inte sin svärmor vid denna svåra tidpunkt i hennes liv. En sådan trohet mot en annan människa är ett fantastiskt exempel på de dygder vi talar om. Men vi ska inte heller idealisera och romantisera saken. Trohet är till exempel en kärnfråga i äktenskapet, men det kommer fall då troheten missbrukas till den grad att man måste säga ifrån. Att man då står för vad som är rätt, betyder inte att man förlorar trohetens dygd. För dygden är något som är hårt förankrat i oss, också om verkligheten ibland tvingar oss på andra vägar. Man kan öva sig i trohet och fördjupas i trohet, utan att förlora sig själv. Som Thomas sade fullkomnas dygderna i vår frihet att leva i dem och i Guds vilja, inte genom att vi binder oss till dem som lagar.
Några sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över de löften man ger. “Är detta ett löfte jag kan leva upp till?” Det är inte ovanligt i arbetslivet att man möter människor som lovar mycket, men sedan inte förverkligar vad de sagt. Frustrationen sprider sig som ringar på vattnet. Vi kan inte rå för vad andra gör, men vi kan se till oss själva. Dygden stärks i övningar som vi har kontroll över. Om vi märker att vi inte står vid våra löften behöver vi kanske ha en påminnelse om att reflektera över vår trohet till vårt eget ord. Konkreta handlingar kan hjälpa, för att göra oss medvetna om vad vi lovar. Man kan till exempel ha ett armband som man flyttar från den ena armen till den andra varje gång man ger ett löfte. Eller varje gång man märker att man brutit ett löfte. Medvetenheten formar dygden i oss.
Ett annat sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över ens sätt att ta motgångar. Söker vi Guds vilja i motgången eller går vi direkt till att försöka lösa situationen enligt vår egen förmåga? Rent praktiskt kan det vara bra att memorera några bibelord att ta fram vid svåra stunder. “Herren är min herde, ingenting skall fattas mig” är ett bra exempel på ord som rotar oss i trons förtröstan också i motgången.
Ser vi på den fattiga änkans exempel märker vi att där finns just den förtröstan. Gud tar hand om mig. Han ser till mitt bästa. Jag litar på honom. Hennes dygder är förtröstan och givmildhet. Förtröstan kommer ofta av erfarenhet av Guds nåd. Så övningen är att våga tro och leva enligt det.
Givmildhetens dygd är, som Jesus också säger, en som man bäst övar i hemlighet. Gör något gott för en annan utan att berätta det för någon. Donera medel, men anonymt. Ordna med hjälp åt någon som behöver det, men låt ingen veta det. Det kan leda till att någon konfronterar dig och säger att du borde ha gjort något (vilket du gjort i hemlighet) men det gör inget. Det viktiga är inte att få ära och berömmelse för ens goda gärningar, utan att Guds kärlek fått förverkligas.
Avslutningsvis, vill jag igen påminna att inga av dessa strävanden är ett sätt att förtjäna Guds kärlek. Guds nåd över oss kommer först. Vårt val att leva i den kommer därefter. Genom nåden träder vi in Guds rike, det beror inte på oss, utan på Kristus som har gett sitt liv för oss. Övningarna, reflektionen, förändringen kommer då vi försöker se den nåden förverkligad i oss själva. Och då vi låter Guds nåd gripa oss på djupet kommer vi också att se den förändring som den möjliggör.