Texter

Första läsningen
Mika 6:6-8

Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
Människa, du har fått veta
vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.

Andra läsningen
1 Joh. 4:7-12

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Evangelium
Luk. 10:25-37

En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan

Denna liknelses innebörd kan på ytan te sig mycket klar. Alla förstår vilket moraliska krav Jesus sätter på den laglärde och på oss genom sina ord. Märk, att han inte säger emot då den skriftlärde svarar med lagens ord: ”Du skall älska Herren [av allt du är] och din nästa som dig själv.” Det är något i det dubbla kärleksbudet som fångar en så grundläggande sanning om vad tron handlar om, att Jesus bekräftar mannens ord istället för att korrigera dem.

Men liknelsen Jesus ger, för att förklara vem den medmänskliga kärleken skall riktas mot, går att läsa i dubbla meningar. Vi har, å ena sidan det krav som lagen ställer på oss – vilket är ett gott krav och en god livsregel. Att älska Gud och vår nästa. Men, å andra sidan har vi möjligheten att läsa detta som en bild av Guds frälsningsplan i Kristus.

Vi har alltså den slagne mannen, som kan vara vem som helst av oss. Så många gånger är vi modlösa, trötta eller utan framtidshopp. Ibland råkar vi ut för olyckor längs livets väg. Mera sällan rent ut våld. Men både i det konkreta och i det andliga, kan vi se oss själva som slagna. Synden, som ännu har ett mått av makt i vår värld, sätter hinder för vår livsvandring.

Så kommer prästen och leviten – båda lärda i lagen. Dessa två går förbi oss i vår nöd. Vi hör det ofta förkunnas som att det har att göra med lagens och tempeltjänstens krav på renhet. På ett sätt ger det prästerskapet en ursäkt. Men jag är själv inte helt övertygad. Det som däremot stiger fram tydligt är att lagen i sig inte nödvändigtvis väcker medkänsla i oss. Lagens makt att föra oss till det goda livet är begränsad. Det antyds ju också i den laglärdes undran i början av dagens evangelium. Han, som kan allt som finns att kunna om lagen, kommer ändå med sin fråga till Jesus. ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Vad än han vunnit av sina studier i lagen, har inte gett honom den trygghet eller frid som han hoppades. Han söker ännu säkerhet i frågan om det eviga livet. ”Har jag det?”

Sen kommer då denna samarier. En man, utstött ur de renlärigas gemenskap, på grund av hans fäders brott. Vilka brott? Jo, de höll sig inte till hela den judiska traditionen, utan enbart till de första fem Moseböckerna. Och dessutom hade tidigare generationer gift sig med de hedniska folken omkring dem. På grund av detta gick de rena judarna inte genom deras städer, utan korsade istället Jordan för att undvika dem.

Det är intressant att vår första läsning är just den ur Mika. Hur skall man nalkas Herren – vad begär han av oss? Enligt Mika begär han inte i första hand brännoffer och ändlösa flöden av olja (som ett tecken på något dyrbart), utan att vi gör det rätta, lever i kärlek och håller oss till honom. Det verkar som att redan här antyds något av det problem som judarna hade med samarierna.

Nå, denna samarier förbarmar sig över den fallna. Liksom Kristus förbarmar sig över oss. Det är här Kristusbilden börjar förtydligas. Denne man, som inte fyller de yttre förväntningarna på helighet, visar ändå större barmhärtighet än de som till det yttre signalerade sin förträfflighet. Prästen och leviten, dessa bilder av lagen och den judiska historien, ger i sig inte det som behövs. Då vi nu ligger där slagna, tyngda av livets bördor, är det inte vår tillhörighet eller vårt yttre som förmår rädda oss. Istället kommer Kristus till oss då vi är som mest hjälplösa. En räddare av oväntat slag. Inte en världslig furste eller överstepräst, med dyrbara kläder och värdefulla smycken, utan en medvandrare.

Sedan häller han olja och vin på såren. Olja, som ett tecken på vårt värde. Den dyrbara oljan, som både renar och är en bild av att vara utvald. Vinet, som är gemenskapens dryck och som i sin alkoholhaltighet beskyddar från infektioner. Den påminner oss också om gemenskapen vid nattvardsbordet.

Jesus förbinder våra sår, lyfter oss upp på sin åsna, går själv vid vår sida till ett värdshus, där han sköter om oss. Fäderna har tolkat värdshuset som en bild av kyrkan. Här finns andra som stannat upp en stund. Här kan vi bli omhändertagna. Här möter vi Jesus varje gång han kommer förbi med ännu en sårad broder eller syster.

Värdshusets personal har tolkats vara de som är i kyrkans tjänst. Det är så klart vi som är i ämbeten, som ges en uppgift i att ta hand om dem som Herren anförtror oss. Men jag tror inte det är hela bilden. Det handlar också om det som kallas det allmänna prästadömet. I Kristus är vi alla kungar och präster, satta att tjäna och be för dem vi möter på livets väg. Därför är gudstjänstens gemenskap och den allmänna förbönen inte något som får döljas bakom vackra men ytliga ord, orden ska främst vara i medmänsklighetens tjänst.

Så har Herren fört oss till denna skara av sårade, brustna och syndiga medmänniskor, för att vi här ska kunna bära varandras bördor och hela varandras sår. Alla har han kallat till sig, ja lyft oss upp ur vår hjälplöshet, och fört till detta värdshus. Liksom liknelsen i stort uppmuntrar oss att vara goda medmänniskor, skärps budet ännu en gång. ”Sköt om honom.” Den som Kristus fört till vår gemenskap uppmanas vi att sköta om. ”Kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen”, lovar han.

Idag är vi samlade, förvisso med erfarenheter av att ha blivit buren in i kyrkans gemenskap. Om inte annat, har vi blivit välkomnade in genom dopet. Vi delar regelbundet nattvardens måltid, som en påminnelse om det renande blod som Kristus låtit gjuta för vår skull och som en bekännelse om vår tillhörighet till honom. Vi samlas i värdshuset, för att få nytt mod av gemenskapen och förkunnelsen. Och sedan går vi ut i tjänst.

Den barmhärtige förblir nyckelpersonen i denna berättelse. I vår värld finns en som lyfter upp de fallna, som vårdar deras sår och som för dem till en plats av vila. I vår värld finns en som betalar vår skuld och lovar att om det kostar mera, skall han betala det också. I vår värld finns en sådan som förbarmar sig och som också kallar oss att bli barmhärtiga medmänniskor. Fyllda av kärlek till honom, en kärlek som växer då den delas med människorna omkring oss.

”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.”

Texter

Första läsningen

Rut 1:7-11, 14-18

Medan de var på väg mot Juda sade Noomi till sina sonhustrur: ”Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Herren visa trofasthet mot er, liksom ni har gjort mot våra döda och mot mig. Må han ge er båda ett liv i trygghet med hem och make.” Sedan kysste hon dem till avsked, men de började gråta högljutt och sade: ”Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!” Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er.”
Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. Noomi sade: ”Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.” Men Rut svarade:
”Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst –
endast döden skall skilja oss åt.”
Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken.

Andra läsningen
Rom. 13:8-10

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

Evangelium
Mark. 12:41-44

Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”

Predikan

För att rama in evangeliets budskap idag vill jag ta några steg bakåt från den händelse vi tar del i, men också från det helhetstema som söndagen har. Vi talar om ”Vår nästa” och om vikten att leva kärleksfullt. I vårt möte med den fattiga änkan når vi en slags kulmination av Jesu undervisning om givandet och delandet av sina egna resurser. Detta framträder kanske tydligast hos evangelisten Lukas, som från det nittonde kapitlet ända fram till slutet av det tjugoförsta ger oss många liknelser och förmaningar på samma teman. De finns nog också hos Markus, men han utelämnar en del och är lite mera kortfattad.

Det första vi kan konstatera är att Jesu undervisning om den fattiga änkan äger rum i dagarna innan korsfästelsen och uppståndelsen. Det betyder att vi kan anta att de flesta som följt honom till templet denna dag har hört en hel del av hans undervisning. De är bekanta med motiven som han fört fram. Därför behöver han inte ge någon lång utläggning för att budskapet ska nå hem.

Vi behöver kanske påminna oss om några viktiga motiv i Jesu undervisning för att inte glömma bort vad som här talas om. Jag ger nu några plock, men inte i någon särskild ordning eller kronologi.

1. Det första vi kan notera är att Jesus många gånger varnar för rikedom. Det verkar som att Jesus ser en inneboende risk med att man i sin rikedom förlorar kontakten med både sin omgivnings verklighet och Guds vilja för ens liv.
2. För det andra är Jesus ofta kritisk mot dem som gör välgärningar i offentligheten. Han talar om dem som blåser i trumpet för att andra ska se deras goda gärningar. Han uppmanar oss att inte bli som dem. De har redan fått ut sin lön. Vi söker en annan lön.
3. Sen är det liknelserna. Vi har både den om talenterna och den om vingårdsarbetarna som fick samma lön. Berättelser på liknande motiv, som hjälper oss förstå hur livet i Guds rike ser ut. I berättelsen om talenterna lär vi oss vikten av att använda det vi har, för bara då vi använder våra gåvor kommer de till nytta. I liknelsen om vingårdsarbetarna påminns vi om att Gud fördelar sina gåvor som han vill och att inbjudan till det himmelska livet, oberoende när man får den, innebär att man gör det arbete man kan under den tid man har – lönen är den samma.
4. Jag vill också påminna oss om då Jesus kommer in i Jerusalem. Han stannar och gråter över allt som gått fel i staden. Sedan går han in i templet och driver ut köpmännen som gjort bönens hus till ett rövarnäste och en handelsplats. Jesus vill att allas böner ska nå Gud.
5. Jesus talar också många gånger om förtröstan. Se på markens liljor och himlens fåglar. De är tecken på liv och skönhet som inte kommer av att visa upp sig själv, utan av Guds godhet mot dem. Denna godhet riktar Gud i rikliga mått mot hela skapelsen och också mot människan. Detta också då vi möter motgång i livet. Men om vår blick är fäst vid det som vi inte har, då är Guds försyn svår att erfara.
6. Sen ska vi inte heller glömma sättet Jesus möter de rika. I mötet med tullindrivare och andra rika män ger Jesus alltid möjlighet till nåd. Han kallar dem alla in i sitt rike. Inte är riket stängt för dem, liksom det inte är stängt för oss. Då Jesus säger ”Följ mig!” gäller det oss alla.

Det här kanske kan kännas som en lång inramning till dagens evangelium. Men jag tror också att dessa minnesbilder av vad Jesus gjort väcker den enkla lilla berättelsen till nytt liv. Kvinnan som ger vad hon har, istället för stora och präktiga summor, har förstått något av livet i Guds rike.

Hur kan vi förbereda oss för det liv som Jesus kallar oss in i? Jag lånar lite tankehjälp av Thomas av Aquino, som under 1200-talet var en av världens främsta teologer. Av den romersk-katolska kyrkan kallad den ”änglalike och allmänne kyrkoläraren.” Hans mest kända verk ”Summa theologica” är ett intressant exempel på hur vi kan behandla de svåra frågorna i tron. Han inleder nämligen varje kapitel med att redogöra tydligt och rättvist för sin motståndares ståndpunkt. Till skillnad från mycket av modern diskurs som försöker förvränga den andra partens utsagor.

Thomas talar om dygden och främst bland dem kärleken. Inget konstigt i detta såhär långt. Men han tar mycket inspiration från [[Aristoteles]] tal om dygderna. Med det menar jag att det finns en idé om att dygden är något relativt stabilt i vår person, men som formas genom våra val. Vi kan vara givmilda, men ändå ibland välja att inte ge. Det ändrar inte vår givmildhet. Men om vi aldrig ger förlorar vi givmildheten. Då har vi alltså förlorat givmildhetens dygd. Det är på samma sätt me de övriga dygderna. Om vi inte gör kärleksfulla saker, kommer vi att förlora kärlekens dygd. Och därmed också dess lön. Det betyder ju ändå inte att vi skulle förlora Guds nåd, som ges oss utan förtjänst varje dag. En viktig åtskillnad här.

För Thomas är kärlekens dygd det yttersta samspelet mellan Gud och människan. Då vi lever i kärlek förverkligas Guds vilja i oss och vi erfar gemenskapen med Gud. Men märk denna dubbelhet i Thomas teologi: Gud älskar oss helt och fullt. Men om vi inte lever i den kärleken kan vi inte erfara den helt och fullt. Det finns alltså ett mått i denna teologi som kallar oss att leva kristet, för att kunna förstå vad det är att vara kristen. Han menar att då vi strävar på ett sådant sätt fullkomnas vår frihet som människor i att vi får vara Guds medarbetare. Han ser det som att allt det goda vi gör flödar ur Guds nåd, men att vår medvetna strävan att leva i nåden bekräftar nådens verklighet. Gud är alltså suverän i sin nåd, men vi erfar den nåden mest då vi bär ansvar för att förverkliga den.

Det betyder alltså att då vi lever i nådens dygd, är det Guds nåd som lever i oss, men våra liv formas på ett avgörande sätt så att vi erfar och delar nåd med varandra. Då vi lever i kärlekens dygd, är det Guds kärlek som är grunden för allt. Men en sann kärlek formas i oss då vi gör en ansträngning för att leva i den. Allt detta händer i oss, utan att pruta på det faktum att Gud är kärlekens och nådens upphovsman – också då vi misslyckas i vad vi tagit oss an.

Vi kommer då, efter denna djupdykning, till det mera praktiska. Hur formas det liv i oss som är byggt på Guds kärlek, som stärker dygden i oss och som är till välsignelse för vår nästa? Våra texter idag uppmanar oss att stå i skuld till varandra i kärlek. Och vi har två exempel på det bland läsningarna: Ruts löfte till Noomi och den fattiga änkans gåva i templet.

Ruts dygd i dagens text är troheten. Hon överger inte sin svärmor vid denna svåra tidpunkt i hennes liv. En sådan trohet mot en annan människa är ett fantastiskt exempel på de dygder vi talar om. Men vi ska inte heller idealisera och romantisera saken. Trohet är till exempel en kärnfråga i äktenskapet, men det kommer fall då troheten missbrukas till den grad att man måste säga ifrån. Att man då står för vad som är rätt, betyder inte att man förlorar trohetens dygd. För dygden är något som är hårt förankrat i oss, också om verkligheten ibland tvingar oss på andra vägar. Man kan öva sig i trohet och fördjupas i trohet, utan att förlora sig själv. Som Thomas sade fullkomnas dygderna i vår frihet att leva i dem och i Guds vilja, inte genom att vi binder oss till dem som lagar.

Några sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över de löften man ger. ”Är detta ett löfte jag kan leva upp till?” Det är inte ovanligt i arbetslivet att man möter människor som lovar mycket, men sedan inte förverkligar vad de sagt. Frustrationen sprider sig som ringar på vattnet. Vi kan inte rå för vad andra gör, men vi kan se till oss själva. Dygden stärks i övningar som vi har kontroll över. Om vi märker att vi inte står vid våra löften behöver vi kanske ha en påminnelse om att reflektera över vår trohet till vårt eget ord. Konkreta handlingar kan hjälpa, för att göra oss medvetna om vad vi lovar. Man kan till exempel ha ett armband som man flyttar från den ena armen till den andra varje gång man ger ett löfte. Eller varje gång man märker att man brutit ett löfte. Medvetenheten formar dygden i oss.

Ett annat sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över ens sätt att ta motgångar. Söker vi Guds vilja i motgången eller går vi direkt till att försöka lösa situationen enligt vår egen förmåga? Rent praktiskt kan det vara bra att memorera några bibelord att ta fram vid svåra stunder. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig” är ett bra exempel på ord som rotar oss i trons förtröstan också i motgången.

Ser vi på den fattiga änkans exempel märker vi att där finns just den förtröstan. Gud tar hand om mig. Han ser till mitt bästa. Jag litar på honom. Hennes dygder är förtröstan och givmildhet. Förtröstan kommer ofta av erfarenhet av Guds nåd. Så övningen är att våga tro och leva enligt det.

Givmildhetens dygd är, som Jesus också säger, en som man bäst övar i hemlighet. Gör något gott för en annan utan att berätta det för någon. Donera medel, men anonymt. Ordna med hjälp åt någon som behöver det, men låt ingen veta det. Det kan leda till att någon konfronterar dig och säger att du borde ha gjort något (vilket du gjort i hemlighet) men det gör inget. Det viktiga är inte att få ära och berömmelse för ens goda gärningar, utan att Guds kärlek fått förverkligas.

Avslutningsvis, vill jag igen påminna att inga av dessa strävanden är ett sätt att förtjäna Guds kärlek. Guds nåd över oss kommer först. Vårt val att leva i den kommer därefter. Genom nåden träder vi in Guds rike, det beror inte på oss, utan på Kristus som har gett sitt liv för oss. Övningarna, reflektionen, förändringen kommer då vi försöker se den nåden förverkligad i oss själva. Och då vi låter Guds nåd gripa oss på djupet kommer vi också att se den förändring som den möjliggör.