Texter

Första läsningen
Jes. 26:12-14, 19

Herre, ge oss välgång,
allt vad vi gör är ditt verk.
Herre, vår Gud,
har vi haft andra härskare än dig?
Endast ditt namn vill vi bekänna.
De döda får inte liv igen,
skuggorna uppstår inte.
Så har du straffat och förgjort dem
och utplånat minnet av dem.
Dina döda skall få liv igen,
deras kroppar skall uppstå.
Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!
Ty din dagg är en ljusets dagg,
du låter den falla över skuggornas land.

Andra läsningen
Fil. 1:20-26

Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron. Och genom mig, genom att jag kommer till er igen, skall ni bli allt stoltare över att tillhöra Kristus Jesus.

Evangelium
Joh. 5:19-21

Jesus sade till judarna:
”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.”

Predikan

I den kristna traditionen hänger döden och rädslan ihop. Vi talar om Guds kärlek som något som fördriver rädsla (1 Joh 4:18) och som är själva varandets grund. Då han skapar oss till sin avbild, är det för att den gudomliga kärleken ska ha ett mål, annat än sig själv. För kärleken kan inte fullkomnas utan att den delas.

Då vi kallas in i lärjungens liv kallas vi också ur rädslan. Döden förlorar sin makt över oss. Dels i det eviga perspektivet, för Kristi skull. Men dels också i tiden, då vi närmar oss den kärlek som fördriver all rädsla. Det är senast här vi som vi märker att vi ännu saknar kärlekens fullhet. För vem av oss är inte rädd någon gång? Rädd för vad andra ska tycka, rädd för hur det ska gå med oss, rädd för någon omständighet som vi föreställer oss.

Rädslan är en mänsklig verklighet i denna tid. Våra hjärnor har genom århundraden och -tusenden formats att identifiera alla slags risker och faror som finns i vår omgivning. Det är en nödvändighet att vi görs uppmärksamma på saker som kan gå fel, så att vi inte råkar ut för dem. Men vi ser ju också en bekymrande utveckling i samhället där denna egenskap i våra sinnen både missbrukas och utnyttjas. Och det görs till en sådan grad och så systematiskt att vi ser en märkbar förändring i människors välmående, så till den grad att vissa nu säger att 1/3 av världens befolkning lider av någon slags rädslo- eller ångestrelaterad sjukdom, diagnostiserad eller inte.

Jag talar så klart om det myckna informationsflödet, som för var passerande minut optimeras lite till för att få ut allt av oss. Om debattklimat där man tar allt större och fulare språk i bruk för att höras. Om det aggressiva utpekandet av ens meningsmotståndare eller påstådda meningsmotståndare. Om den ohållbara takten som många tvingas arbeta under, medan andra inte hittar in i arbetslivet hur de än försöker. Och det bildar liksom ett kretslopp, den ena saken sätter igång den andra och till sist är vi i en ohållbar situation för vårt allas välmående.

Jag tänker så klart säga att den kristna inte har orsak att vara rädd. Den Gud som gett sig till känna i vår broder och herre, Jesus Kristus, är livets källa. Och Kristus själv har all makt i himlen och på jorden [[Matt 28#19]]. Då vi nu idag firar den lilla påsken är det gott att minnas att han steg upp ur graven. Till och med dödsriket fylldes av hans goda budskap. Han har gett hopp åt dem som är i graven. Sonen ger liv åt vem han vill och han säger att han inte ska visa bort någon som kommer till honom. (Joh 6:37) Det finns alltså inget i denna värld som kan skilja oss från hans kärlek (Rom 8:39) – och eftersom hans kärlek fördriver rädslan finns det alltså inga principiella hinder i denna tid för att leva ett liv i kärlekens frihet. Alexander Schmemann försöker fånga in denna vision av människans frihet i denna tid genom att säga att världen, för Kristi skull, åter blir vårt liv. Nu vet vi vad vi ska göra i världen och nu ser vi den skönhet och mening som Gud lade ner i den, då han skapade den.

Här skymtar alltså en skillnad på den fallna världen och den frälsta världen. Begrepp som knappast går att utreda uttömligt i en predikan. Men som antyder något en kristen kan ana sig fram till. Det finns i den fallna världen en kärna av rädsla, som på ett mycket osunt sett kretsar kring det egna jaget. I den fallna världen upprättas ordningar för att tjäna jagets agenda. Här samlas pengar på hög, här manipuleras sanningen, här används olika former av våld som ett medel för att få vad man begär. Men sen finns då den frälsta världen, där människan åter finner vägen till den skapade ordningen: här drivs vi av Guds kärlek, vi befrias från lidelserna och begären, vi förlorar inte oss själva i rädslans bekymmer om klander, kritik, smicker, avundsjuka eller sårbarhet. Vi binds inte av våra intryck och känslor, utan blir fria att förhålla oss till dem med en sund distans, för våra fötter är på nådaklippan. Vi har byggt våra liv på Jesu lära. Och det ljus som han är förtydligar allt det andra i livet.

Kyrkan förvaltar en lång tradition av att lära sig det liv Kristus talar om, då han säger att vi ska lära av honom och ta på oss hans ok. Ett ok som är milt och fridfullt. (Matt 11:29) Hos Paulus ser vi, i dagens läsning, hur hans agenda är att hjälpa bröderna till framsteg och glädje i tron. Det är trons vision för livet i denna värld. Att vi ska fyllas av en sådan tro som väcker hopp och glädje i oss. Som för oss framåt, genom svårigheterna, som tröstar oss och ger livsmod. Som fördriver den rädsla som binder oss till det förflutna eller till det brustna.

I den kontemplativa traditionen inom kristenheten kan man beskriva det tillståndet som ett stilla vatten. Går vi långt bak i tiden, då inte speglar fanns i varje hem, kunde ett stilla vatten vara det enda stället där man kunde se en sann bild av sig själv återspeglad. En sådan inre stillhet är startpunkten för vår vandring djupare ner i trons hemligheter. Det är inte bara en eller två som har sagt att man gör gott i att lämna stadens vimmel, lämna bakom sig de många intrycken och frestelserna, och istället ägna sig åt att lyssna in den helige Ande.

Modern forskning har också visat att en återkommande självspegling av detta slag kan omforma oss på sätt som kan vara svåra att tro. Immunförsvaret fungerar bättre, vi blir tåligare för motgång, vi hittar sätt att möta andra trots våra egna svårigheter och så vidare. Vad fäderna anade i Anden, bekräftas av vetenskapen. Ett sunt sinne stöder en sund kropp. Vi befrias från rädsla då vi ger oss själva tid. Och särskilt som kristna, som har trons infallsvinkel på livets utmaningar, kan vi förnimma Guds godhet i den stilla viskningen som stillheten för med sig [[1 Kung 19#12]].

Jesus säger i dagens evangelium att: “Sonen ger liv åt vem han vill”. Jag tror att det är sonens vilja att alla ska ha liv. Liv utan rädsla. Liv i gemenskap med honom. Dödens makt är för stor i denna tid. Därför väljer Gud att besegra döden inifrån ut. Han dör och uppstår. Han bär våra synder, all vår orsak till rädsla och allt som vi i rädsla har gjort och försummat. Och han öppnar för oss det eviga livets väg, en väg som börjar just där vi står idag.

Då vi går in i det liv han önskar för oss har vi möjligheten att lära av honom. Aposteln Paulus är den förste att erfara detta. Han mötte aldrig Jesus i köttet. Han hade inte hört Jesu undervisning av honom själv. Men i Anden fick han lära sig vad Guds vilja var. En sådan undervisning får också vi be om och söka.

Så kan vi lära oss in i det liv som inte präglas av rädsla. Inte rädsla för döden, eller något annat i skapelsen. För många gånger är det rädslan som förvanskar det goda i våra liv. Då vi är rädda för vår materiella välgång, riskerar vi använda medel som vi annars inte skulle göra. Vi använder oss av världens tillgångar på fel sätt, vid fel tid, i fel mått, med fel motiv. Då vi är rädda för något i våra relationer, tenderar vi ta till vreden, eller avundet, eller bitterheten. I rädsla för en gud som inte kan älska oss, avsätter vi många gånger kärlekens Gud från den plats han borde ha i våra liv, för vi fruktar vår självskapta avguds dom.

Den naturliga rädslan är ett hjälpsamt verktyg, men en dålig herre. Vi behöver vända oss till den sanne Guden, livgivaren och frälsaren. Han som fördriver den rädsla som hänger samman med straff och död. I nattvardsliturgin säger prästen: “Lyft era hjärtan till Gud”. Och församlingen svarar: “Våra hjärtan är hos Herren”. Det är detta som behöver hända. Vi stiger upp från vardagens bördor, in i det himmelska ljuset. Från det perspektivet kan vi se att världen, för Kristi skull, har blivit en plats där det är tryggt för oss att vara.

Det växer ett nytt liv i våra hjärtan. Ett liv där döden inte längre råder. Ett liv där livet segrar. Ett liv av tro och hopp. Ett liv utan rädsla, fyllt enbart av Guds kärlek.