Texter

Första läsningen
Jes. 45:8-12

Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.

Andra läsningen
Apg. 19:1-6

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan

Johannes beredde som bekant väg för Herren. Det var han som kom att känna igen Jesus för vad han var, liksom han blev den som fick döpa Jesus. I dagens andra läsning talar Paulus med några Efesier som endast blivit döpta med Johannes dop, ett omvändelsens dop. Men det dop som förenar oss med Kristus är ett dop i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Det är ett dop till det sanna livet och till befrielse från syndens, dödens och ondskans välde. Inte ett dop i vår egen kraft, utan i Guds. Kyrkan lär ju att en delaktighet i Kristi dop är en delaktighet i fullheten av Kristi liv, både dess lidanden och dess segrar.

Jag bär med mig idag en liten skrift av Alexander Schmemann om Herrens bön. Den talar om de olika bönerna som finns i Fader vår. Här finns några tankar som anknyter till både Johannes och hans far Sakarias. Och så klart också till Jesus själv, det var ju han som gav oss bönen. Till Johannes så att det är han som är förebilden för att förbereda Herrens väg. Som kristna kallas vi också att vara förberedda på Herrens ankomst. Till Sakarias så att han ser konsekvenserna av att följa eller inte följa. Då Guds vilja går i uppfyllelse i hans liv, befrias också hans tunga att tala och prisa Gud.

Schmemann säger att bönen “Låt ditt namn bli helgat”, eller “Helgat varde ditt namn”, som vi har den, är en bön från en människas tunga som känt igen Gud och förstått att det bara är i mötet med honom som den verkliga lyckan och fullkomligheten kan finnas. Notera nu då kopplingen till både Johannes och Sakarias här. Johannes är den som känner igen Gud. Och Sakarias är den som förstått att lyckan och fullkomligheten endast finns hos Gud. Bönen är, enligt Schmemann, en bön om att hela skapelsen ska fyllas av den fullkomlighet som vi genom Kristus har skådat hos Gud. Vi önskar att den fullkomlighet som är hela livets ursprung ska förverkligas i skapelsen och i oss. I vår vilja, i vårt liv, i vår tro. Och när vi prisar Gud på detta sätt (i ord, i handling och i hela livet) då lyfts vi också upp i det himmelska ljuset – liksom vi senare kommer att be i prefationsdialogen, då vi säger “Lyft era hjärtan till Gud. Våra hjärtan är hos Herren.”

Nåja, så långt ganska mystiskt och teologiskt tungt. Men vad ska vi göra av detta i det kristna livet? Vår tillbedjan formar oss. Våra böner formar oss. Och sättet vi förstår vårt gudstjänstfirande formar oss. Vi blir en sådan kyrka som vi lever och tänker. Om vår bön verkligen är att Guds namn ska helgas i hela skapelsen och i våra liv, då lägger det en riktning för vår vardag.

Det är den riktningen som Johannes bereder och som Sakarias prisar Gud för. En väg som för till Kristus. Han som är Guds Helige. Då vi tillber och helgar Guds namn fylls våra liv av det himmelska ljuset, som finns hos Herren. Och det ljuset förmår lysa upp hela vårt liv: till läkedom, till omvändelse, till kraft, till frid. Det är ett liv som samtidigt är världens enda hopp, men som kan kännas fruktansvärt för den som träder in i det. Det livet för syndens verklighet i dagen. Inte nödvändigtvis offentligt, men i alla fall för en själv. Det är kanske bara så att det ofta känns som att alla känner till ens brister, då de uppenbaras för en själv. Bönen om att Guds namn ska vara heligt bland oss för oss in på djupa vatten, för det är en kallelse in i Guds rike. Det är samtidigt omvändelsens väg och det verkliga livets väg.

Förkunnelsen om Guds rike var Jesu hjärtesak. De flesta av hans liknelser beskriver hurudant Guds rike är och hans första predikotema är Guds rike. Han säger att det är nära, att det är ett gott budskap och att omvändelsen är en del av livet i det. Om livet får en ny kung, är det att förväntas att något ändrar.

Det är ändå förunderligt att Gud inte väljer den världsliga maktens väg för att etablera sitt rike. Utan han sänder sin Ande att bo i våra hjärtan. Det dop vi lever under är inte ett dop som främst bygger på vår omvändelse, utan ett dop som bygger på Guds nåd i Kristus. Det är genom nåden som Gud blir kung över våra liv och hans rike etableras. Det är genom Guds godhet mot oss som vi finner det i oss att be att hans namn ska helgas. Det är genom den kraft som Anden ger som vi kan leva i ljuset.

Förvisso kommer livet att kräva mycket av oss alla. Men Guds rike är nära. Och Guds hjälp är nära. Då vi idag samlas kring nattvardsbordet är det igen en påminnelse om hur nära Kristus kommer oss. Han delar allt med oss. Livets fullhet i det svåra och i det glada. Och vad annat kan väcka i en människa en bön om att Guds namn ska vara heligt? Vad annat kan väcka i oss en lovprisning som Sakarias eller en tjänstvillighet som hos Johannes?

För Kristi skull är vi fria att leva i det himmelska och livgivande ljuset. Att leva i Guds rike. Vägen är beredd. Guds nåd är synliggjord. Dopet vittnar om det, nattvarden vittnar om det, ja hela skapelsen är full av hans härlighet. Guds rike är nära och Kristus säger till oss en och var: “Följ mig!”