Texter
Första läsningen
2 Kung. 5:1-15
Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”
Andra läsningen
Apg. 3:1-10
Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.
Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”
Predikan
Vi har idag tre texter som alla har med sig ett konkret helande av sjukdom. Många har försökt förklara mekanismen bakom Guds ingripande i historien, men personligen finner jag de flesta försök till att förklara det mirakulösa inte når riktigt hela vägen fram. Därför vill jag idag främst rikta vår uppmärksamhet på det som händer i evangeliet. Där möter vi Jesus själv i sitt helandearbete.
Johannes verkar ha en stil att skriva i sitt evangelium där han ger berättelser om vad Jesus gjorde och sedan visar han hur de också fungerar som en bild för något större. Dagens evangelium utelämnar en väldigt lång del av [[Joh 9]] för att få med denna dynamik. I början har vi helandet och i slutet av läsningen kommer vi tillbaka till Jesus då han förklarar den andliga betydelsen av det som hänt. Problemet är bara att det som utelämnats spelar en central roll i det hela.
Så vi tar det i korthet. Kapitlet inleds med att Jesus helar den som tidigare var blind. Sen, ser hans grannar honom och förundras. Och han vittnar till dem om Jesus. Sen för de honom till fariséerna. Dessa börjar gå i varv över att Jesus botat någon på sabbaten. Så kan man inte göra! Han måste vara en syndare. Men, egentligen tvivlar de på att han överhuvudtaget varit blind, så de kallar vittnen. Lotten faller på den tidigare blinde mannens föräldrar.
Föräldrarna är helt tydligt rädda för fariséerna och vad som nu ska hända. “Vi vet att han var blind, men vi vet inte vem som helat honom eller hur! Låt honom tala för sig själv, han är myndig!” Fariséerna använde sig nämligen av uteslutande ur synagogan som ett sätt att kontrollera folket. Att bekänna Jesus hade säkerligen fått hela familjen utestängd.
Efter detta kallar de tillbaka mannen som varit blind. Nu frågar de om samma saker igen. Man märker i texten att mannen är försiktig med sina ord, men han vänder ändå en liten udd mot fariséerna. “Vill ni höra mera om honom? Kanske ni också vill bli hans lärjungar?” Men, nej, fariséerna godkänner inte något sådant. De har Mose, honom kan man i alla fall lita på. Vem denna Jesus är vet de inte. Och han helar ju dessutom folk på sabbaten. En syndare är vad han är!
Efter detta möter mannen i fråga Jesus en andra gång. Jesus frågar om han tror. Och då han får höra att han har sett honom, då bekänner han sin tro. Det är efter det som Jesus säger de ord som vi hörde läsas.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Några fariséer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”
Fariséerna har alltså grundligt förhört mannen som blev helad om vad som hände. Men de ville inte tro att Gud skulle agera på detta sätt. Det var inte inom ramarna för deras tankevärld att Kristus skulle kunna tolka om sabbatsbudet på detta sätt. Och så klart fanns det mycket annat i Jesu undervisning som provocerade dem.
Men om Johannes tanke med detta upplägg i texten är att föra oss till en djupare fråga, så har han lyckats mästerligt. Först har vi det fysiska helandet, sedan har vi dem som gläds över det inträffade, sen kommer de skriftlärda som vägrar släppa sina fina idéer och till sist har vi Jesu dom – att säga att man ser, då man stänger ögonen för vad som är inför en, är inte livets väg. Er synd står kvar.
Det är dags att vända blicken till oss själva. Lever vi det nådens och läkedomens liv som Kristus kallar oss till? Jag föreslår några exempel.
Fariséerna använde lagen om sabbaten som ett tillhygge för att få sin egen vilja igenom, utan att glädjas i den barmhärtighet som Gud hade visat den man som tidigare var blind. Vad är detta för oss idag? Jag följer på YouTube några kanaler som visar på misstag som begås i förmanskap. Ett återkommande tema där är chefer som sätter företagets policyn framom barmhärtigheten. De säger saker som “Tyvärr kan vi inte bevilja dig ledigt för att vara med din sjuka mor, det finns inget i avtalet om något sådant”, då det enda kärleksfulla svaret skulle vara att möjliggöra för att den anställda skulle sköta om någon som är gammal och sjuk.
Eller som föräldrarna som var rädda att vittna om vem som hade helat deras son. Hur ofta fattar inte vi beslut utgående från vad folk ska tycka? Det är som att vara tillbaka i skolan, se någon bli utestängd och inte våga stå upp för den.
Eller hur ofta tror vi att vi “ser” hur saker och ting verkligen är, utan att ens ha underhållit de andras perspektiv? Kanske undviker vi ett möte med någon som vi anser att ha sårat oss, för egentligen är det bekvämare att fortsätta vara bitter än att verka för försoning. Kanske har vi människor i våra liv som vi helt enkelt alltid utgår ifrån att de har fel eller vet mindre än oss själva?
Helandets väg innebär ofta att vi får gå djupt i oss själva. Liksom läkare och skötare vid en operation utsätter oss för knivens udd, finns det ibland behov att bryta ner för att kunna bygga upp. Och många gånger är det klokt att göra sådant arbete tillsammans med andra.
Jesus säger att han har kommit till dom. Dom innebär att ställa till rätta eller att göra synligt. Det är nåd att få ställas inför dessa frågor. Det gör våra liv mera meningsfulla. Det gör oss mera kärleksfulla och förlåtande.
Som Jesu lärjungar är vi de främsta mottagarna av hans läkedom. Varje dag överöser han oss med livets gåvor. Också de dagar då sorg eller motgång tycks vara vår främsta lott. Men som vi har sett idag är läkedom inte bara att luta sig bakåt och ta emot. Det är att våga se – också sådant som inte passar in i den blick vi har hållit fram tills idag. Det är att rehabilitera: re – att återställa, habilitare – skicklighet. Att återställa skickligheten eller förmågan. Det är helandets väg.
Men framförallt är det att gå till helandets upphovsman själv. Kristus har kommit till världen för att vi skall ha liv i överflöd. Så låt oss se till honom. Amen.