Texter

Första läsningen
Pred. 8:16-17

Jag föresatte mig att bli förtrogen med visheten, och jag såg hur människor arbetar överallt, både dag och natt, utan att få en blund i ögonen. Då insåg jag vad som gäller om hela Guds verk: människan kan inte fatta det som sker under solen. Hur hon än strävar och söker fattar hon det inte, ja, även om den vise säger sig förstå fattar han ändå aldrig.

Andra läsningen
Ef. 4:1-6

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Evangelium
Joh. 15:1-10

Jesus säger:
”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.”

Predikan

”Jag är den sanna vinstocken.” En liknelse – eller en bild – given av Herren för att påminna oss om hur vi ska förhålla oss till honom. Han är inte en vinstock bland andra, utan han är den sanna vinstocken. Hos honom finns det verkliga livet, den sanna visheten, den näring som låter frukt växa i våra liv. I honom finns kärlek som bär oss, nåd som renar och förnyar oss och kraft att forma våra liv till att tjäna andra.

Ofta söker vi källor till liv på andra ställen. Vi försöker kontrollera vår omgivning, planera fram trygghet. Vi söker livets mening i det vi gör och presterar. Vi söker frid genom att för en stund bedöva det som värker i djupet av vårt inre. Men Herren är den sanna vinstocken. Det verkliga livet växer inte ur oss själva, utan vi får det i honom.

Predikaren inser något som gäller hela Guds verk. Människan kan inte fatta det som sker under solen. Ja, även om vi ibland tycker oss ha insett något, så märker vi snart att det finns mera att lära och förstå. Vår klokhet utröner inte Skaparens motiv, vår kärlek kommer till korta, vår kraft och iver möter oöverkomliga hinder.

För någon kan behovet att förstå vara så starkt att man överger verkligheten. Jag läste om en man med svår cancer, som beskrev sin kamp med sig själv efter sjukdomsbudet. Han ville skylla på sig själv, att han genom sitt agerande orsakat sjukdomen. För hans syn på livet var den att människan har kontroll. Han ville tänka så att det var något han ätit, något han underlåtit att göra i motionsväg eller något annat sådant som orsakat sjukdomen. För då kunde han så klart genom sitt eget agerande också verka till ett tillfrisknande. Samtidigt vet vi, att sjukdom kan drabba också den friskaste av oss alla. Det är möjligt att vi har gener som helt enkelt kommer att drabba oss i något skede av livet. Vad vi än äter eller dricker, hur vi än motionerar eller sköter om oss kanske inte kan påverka det.

Men vi håller krampaktigt fast vid vissa sådana övertygelser. Övertygelser som handlar om oss själva och vår förmåga eller oförmåga att påverka våra liv. För en är det att man genom kost och motion kan bevaras från sjukdom, för en annan är det tanken att man ständigt är ett offer i denna värld, för den tredje något ytterligare. Sällan är detta uttryck för vishet, utan det är just det som Predikaren beskriver. Ett jagande efter vind, ett försök att bemästra det som människan aldrig kan nå.

Därför börjar Herren inte med att säga att vi ska bemästra livet, utan han säger: ”Hos mig finns livet – Jag är den sanna vinstocken.” Den kristna tron börjar inte i vår kunskap eller förmåga, utan i vår tillhörighet till Kristus. Genom dopets vatten, genom den suckande bönen, i den trosvissa lovsången. Vi är grenar, inympade i det liv Anden verkar i oss genom Kristus. Grenen lever inte genom att förstå och veta allt om vingården, utan den lever genom att vara rotad i stocken.

Här är evangeliet: Vi räddas inte genom vår stora vishet eller kunskap, inte genom att vi håller ihop våra liv, utan genom att Kristus förenar oss med sig. Budet är inte att kunna, veta och förstå, utan: ”Bli kvar i mig.” Ett ord han ger åt sina lärjungar inför sin egen stundande prövning, då han ska lida och korsfästas. Bli kvar – då mörkret kommer, då tron prövas, då vi inte förstår.

Vinrankan är inte bara en bild av växt och liv, utan också ett tecken som förebådar Kristi lidanden. Druvorna samlas, pressas och blir till vin. Det kors som väntar frälsaren då han talar dessa ord är frälsningshistoriens kärna. Det vin som vinstocken ger blir till liv för hela skapelsen, då den evige låter sitt blod bli utgjutet i kärlek till oss.

Kristus är den som känner vårt lidande, för vi är inympade i honom. Och det är våra synder han bär då han låter sin kropp brytas. Då han säger ”Bli kvar” är det inte bara en uppmaning att hålla fast vid en lära eller någon religiös idé. Nej, det är en uppmaning att ta del i det sanna livet som i självutgivande kärlek går korsets väg. Det är att ta emot frälsningens gåva och låta det nära hela vår varelse, så att vi blir grenar som är fyllda av samma liv som stocken vi är rotade i.

Grenarna är inte sin egen källa. Det påminner oss om ödmjukhetens dygd. Vi kan inte kontrollera allt i livet. Vi kan inte veta och förstå. Men vi kan söka källan. Detta är en påminnelse om att böja sig. Men det är också en befrielse – Gud förväntar sig inte att vi ska förmå saker av oss själva. Istället vill han ge oss det sanna livet som gåva.

Vi lever i en tid då man ska förverkliga sig själv, bära sig själv, ja frälsa sig själv från allehanda situationer och åkommor. Men Jesus säger: ”Utan mig kan ni ingenting göra.” Det kanske gör någon modlös, men då ska vi igen påminna oss om Predikarens ord. Vi förmår inte, inte ens den som känner visheten bäst av oss alla förmår. Vi kommer alltid att komma till korta om vi gör oss själva till livets källa och kärna. Vi sliter sönder oss själva och våra liv om vi försöker leva utan något som är större.

Paulus, fången för Jesu skull, delaktig i ett lidande som Herren delar med honom, skriver om den stora kallelse som vilar över oss: att få tillhöra Kristus. Han beskriver den frukt som vinrankans grenar ska bära: ödmjukhet, mildhet, tålamod, kärlek och enhet. Inte makt, ära och rikedom. Sådan skörd kastas på elden och brinner upp. Men Andens frukt består alla prövningar.

Den frukt vi bär, vi som kallar oss kristna, är inte det som imponerar på dem som har valt att ta sig an livet på världens vis. Utan det stora i Guds rike är att kunna vara mild, sann och trofast. Att kunna förlåta. Att leva i hopp. Att söka kärleken väg och motverka splittring.

Sen har vi också detta med ansandet. Fadern ansar också de grenar som bär frukt, för att de ska bära mera. Gud ger oss inte bara tröst och hopp, utan han verkar också konkreta förändringar i våra liv. Han formar oss. Någon kanske tänker att det låter obehagligt. Men ofta är den förändring som behövs idag något som vi i framtiden är tacksamma för. Kyrkans erfarenhet visar att en kristen gör gott i att föra ett samtal med Herren om hur han ansar och formar oss. Vi kan göra oss själva formbara och öppna för vad Herren ser i vår framtid.

Då vi öppnar oss för Guds agerande på sådant sätt avslöjas vår självtillräcklighet, vår stolthet får brytas ner, det som distraherar från det verkliga livet beskärs. Det handlar inte om att Gud skulle kräva mera av oss, utan det handlar om friheten att få leva i hans godhet. Friheten från det som inte består och från det vi skäms för. Friheten att kunna och vilja det som är gott, sant och vackert. Det som flödar från den treenige Gudens hjärta, som Anden påminner oss om, som Kristus vittnar om, som Fadern önskat för oss från begynnelsen.

”Bli kvar i min kärlek.” Det kristna livet börjar, bärs och fullbordas i Guds kärlek. En kärlek som blir till världens liv. I dagens bön bad vi med ord om att böja sig inför Gud som är tillvarons djupaste hemlighet. Det finns mycket som vi bekymrar oss för, oroar oss för eller känner oss hotade av. Men som grenar, inympade i vinstocken, får vi lita på Fadern, vandra i Frälsarens fotspår, och lita på Andens ledning och utrustande.

Vi är inte kallade att slita oss loss då stormen kommer, utan att förbli. Vi stannar kvar: då vi inte förstår, då det är tungt, då saker går fel. För vi är inte kallade att klara oss själva, inte kallade att söka liv där det inte finns. Vi är kallade att bli kvar, så att vi kan få liv av den sanna vinstocken. Så att han kan bära oss, ge oss sin nåd, sin kärlek, sin förlåtelse, sin läkedom och sin frid. För från honom strömmar det levande vattnet, som blir till världens liv. Från honom får vi det vi behöver för att bära frukt. Från honom.

Att bli kvar i honom ger kärlek, tro och frid. För det handlar inte om att vi är starka, utan om att han är vinstocken som bär grenarna.