Jag predikade över samma text först på konfirmationerna (se del I) och senare på kvällen vid Hospitalskyrkan i Kronoby.

Texter

Läsning
1 Kor. 1:26-31

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Evangelium
Luk. 19:1-10

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Predikan

Dagens evangelium är på ytan en enkel berättelse.

En man vill se Jesus. Han lyckas ta sig upp i ett träd. Jesus ser honom, talar till honom, och går hem till honom.
Men kyrkan har alltid utläst ett större djup i dessa händelser.

Evangelisten Lukas låter oss förstå att det inte är Sackaios som först ser Jesus. Hur skulle Sackaios ens veta hur Jesus såg ut? Nej, Jesus såg Sackaios. Det är där allt börjar. Inte i människans sökande, utan i Guds blick.

Kristus ser på oss med en blick som är mycket olik vår egen. När vi ser stannar vi ofta vid det yttre. Vi ser det som har varit. Vi ser det som har blivit fel. Men när Kristus ser en människa, då ser han något mer. Kyrkofadern Kyrillos skriver att han ser med en mänsklig blick men också med en gudomlig. Han ser inte bara vad människan är, utan vad hon är kallad att bli.

Detta blir tydligt i dagens evangelium. För utåt sett är Sackaios inte en förebild. Han är tullindrivare. Han är rik. Han tillhör dem som andra ser på med misstänksamhet och förakt. Men han vill se Jesus. Det är en till synes liten sak, men samtidigt startskottet för något helt nytt i Sackaios liv.

Men han kan inte. Folkmassan står i vägen. Kyrillos förkunnar att detta inte bara handlar om människor som står tätt. Det handlar om det som fyller människans liv: det som binder henne, det som stör, det som skymmer sikten. Sackaios “korthet” är inte bara fysisk. Den är också andlig. Han förmår inte det han vill i sig själv.

Och därför gör han något märkligt. Han springer före. Han klättrar upp i ett träd. Det är inte värdigt. Det är inte anständigt. Det är, ur världens perspektiv, dåraktigt.

Där finner vi en övergång mellan evangeliet och dagens läsning. Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud. Det som är svagt utvalde Gud. Det som inte räknas just det tar Gud i sin tjänst.

Sackaios stiger upp i trädet. Och i denna rörelse förmedlas också en andlig verklighet. Människan kan inte möta Kristus om hon inte är beredd att bryta med det som binder henne vid det gamla. Hon måste vara beredd att klättra upp i trädet. Hon måste lämna det som tynger henne vid jorden bakom sig. Hon måste vara beredd att se dåraktig ut. Det handlar om att avstå. Om att omvända sig och börja ett nytt liv. Det ser inte alltid ut som styrka i världens ögon. Men bara i sådan beredskap kan det sanna och livsavgörande mötet med Kristus ske.

Och då, när Sackaios sitter där, sker det avgörande. Jesus ser honom. Det är inte längre bara människan som söker Gud. Nu är det Gud som möter människan. Och han kallar honom vid namn: “Sackaios.”

Nu är vi vid evangeliets kärna. Inför Gud är ingen anonym. Ingen reducerad till sin historia. Ingen definierad enligt sina misslyckanden. Gud känner oss. Och när han kallar, kallar han vid namn.

Han säger: “Skynda dig ner.” I den andliga läsningen tycks det ett märkligt ord. Inte: stanna där uppe. Inte: du har nått fram. Utan: kom ner. För mötet med Kristus sker inte i människans ansträngning, utan i hans närvaro. Det är inte det att vi klättrar upp, som längs en stege till himlen. Det är det att vi är nyfikna på vad Jesus vill säga oss. Mötet med honom sker i det verkliga, med fötterna på jorden. Inte i strävan bort från verkligheten.

“I dag skall jag gästa ditt hem.” Kristus träder in i hans liv. Välkomnas. Till Sackaios köksbord. Till det vanliga livet. Och först då sker förvandlingen. Sackaios börjar ge tillbaka. Han börjar leva annorlunda. Men det är inte orsaken till att Kristus besöker hans hem. Det är frukten av att Jesus redan är där.

Det kristna livet börjar inte i vår förmåga. Det börjar i Kristus. Som aposteln låter oss förstå är han vår vishet, när vi inte förstår. Han är vår rättfärdighet, när vi har brustit. Han är vår helighet, när vi inte förmår leva som vi borde. Han är vår frälsning.

Och därför återvänder vi till detta enkla men samtidigt outtömliga: Gud ser oss. Inte ytligt. Inte på avstånd. Utan i och genom sin Son. Med den blick som samtidigt avslöjar och helar. En blick som kallar oss att välkomna honom, lära av honom och låta livet förnyas genom honom.

Det sker nu. I dag har räddningen nått detta hus. I dag ser han oss. I dag kallar han oss. I dag vill han träda in i våra liv. I dag vill han dela bord med oss.

Vi är inte samlade som en skara som har nått målet, som har klättrat upp för himlastegen. Nej, vi är sådana som har blivit funna, sedda och kallade.

Människosonen har kommit för att söka det som var förlorat och rädda det.

Jag predikade över samma texter senare på kvällen i Hospitalskyrkan i Kronoby (se del II).

Texter

Läsning
1 Kor. 1:26-31

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Evangelium
Luk. 19:1-10

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Predikan

Kära konfirmander,
Kära vänner och familjer samlade till mässa idag,
Kristna församling,

Idag är det mycket som syns. Många yttre tecken på att något alldeles särskilt håller på att hända. Vi är många, flera av oss är iklädda de vita skrudarna, kyrkan är i festdräkt: den vita liturgiska färgen, Kristusljuset, blommorna. Vi firar. Dagen är stor.

Men mitt i allt detta nås vi, liksom Sackaios, av något ännu större: Gud ser oss.

Han ser inte till det yttre. Han ser människan – vår glädje och våra styrkor, men också våra frågor, sorger och vår osäkerhet. Med mildhet och omtanke ser han vår längtan, våra drömmar, och det som vi inte låtit någon annan få veta.

Det är just detta vi möter i evangeliet idag. När Jesu blick når Sackaios där han sitter uppkrupen i trädet, ser han inte bara vem han har varit. Han ser vad han kan bli. I folkets ögon var Sackaios förmodligen inte en god människa. Tullindrivarna var ökända för sin korruption och sitt falska spel. Men i Jesu ögon är Sackaios utvald och älskad.

Jesu blick stannar inte vid det svåra, inte vid synd och misslyckanden. När Gud ser på en människa ser han hennes framtid. Och i honom är framtiden ljus – fylld av glädje, kärlek och frid.

Och här blir Sackaios också en bild för oss. När vi ser på honom – eller på andra, eller kanske på oss själva – ser vi ofta det som är brustet. Vad som känns svårt varierar från människa till människa. I Sackaios fall träder några motiv fram: han har pengar, men inte gemenskap. Han har makt, men inte respekt. Det verkar inte vara väl ställt med hans själ.

Så kommer Jesus till staden. Sackaios nyfikenhet väcks. Han vill se honom. Men han är för kort. Folket står i vägen. Då gör han något oväntat: han springer före och klättrar upp i ett träd. Det är nästan komiskt – men samtidigt djupt mänskligt. Kanske känner vi igen oss.

Vi längtar också efter att få se något större. Kanske vill vi möta Gud – eller åtminstone ana honom på avstånd. Men så mycket tycks stå i vägen. Sällan är det en folkmassa. Oftare handlar det om våra egna tankar: “Jag är inte tillräckligt from” eller “Kyrkan är inte riktigt min grej” eller “Jag har inte levt som man borde.”

Men evangeliet överraskar oss. Det börjar inte med att Sackaios ser Jesus. Det börjar med att Jesus ser honom. Djupast sett är det alltid Gud som söker oss först.

Sackaios kanske hoppades på att få se Jesus på avstånd. Men Jesus stannar upp, ser honom – och möter honom. Han kallar honom vid namn. Inte “du där” eller “tullindrivare”. Han säger: “Sackaios.” För Gud känner oss. Han vet vem vi är. Han vet vad vi bär. Och han vet vad vi kan bli.

Konfirmander, detta handlar också er dag om. När ni idag står inför Gud, är ni inte bara en grupp ungdomar. Inte bara namn i en lista. Ni är var och en sedda. Var och en kallade vid namn. Detta understryks redan vid dopet. Och som för Sackaios, så bjuder Jesus sig in i era liv.

Idag får ni bekänna tron tillsammans med församlingen och ge ert svar på den kallelsen. Det står att Sackaios tog emot Jesus med glädje. Och jag hoppas att ni har fått ana något av den glädjen under året. Det är en glädje att bli sedd av Gud.

Ensimmäisessä lukukappaleessa kuulimme, että mikä maailmassa on vähäpätöistä, sen Jumala valitsi.

Maailmassa arvostetaan usein voimaa, kauneutta ja menestystä. Mutta Jumala ei katso näihin. Hän kutsuu meitä rakkaudessa.

Kristuksessa meillä on kaikki:
hänessä on viisautemme, vanhurskautemme, pyhityksemme ja lunastuksemme.

Kun emme tiedä mitä tehdä – Kristus on viisautemme.
Kun emme saa korjattua sitä mikä on mennyt rikki – Kristus on vanhurskautemme.
Kun emme jaksa elää oikein – Kristus on pyhityksemme.
Ja kun synti, pelko tai häpeä sitoo meitä – Kristus on lunastuksemme.

Kristinusko ei ole sitä, että näytämme muille kuinka erinomaisia ihmisiä me olemme. Kristinusko on sitä, että Jumala näkee meidät, ja hänen katseensa on täynnä armoa ja rakkautta. Hänen armonsa ei jätä meitä, vaan rakkautensa tähden hän suo meille uuden elämän. Sakkeus, tämän päivän evankeliumissa, tavattuaan Jeesuksen, ottaa tehtäväkseen korjata tekemänsä vääryydet. Tämä uskon hedelmä tulee tietysti tuomaan mukanaan myös paljon sellaista mitä Sakkeuksella ehkä ei aikaisemmin ollut: arvostusta, kunnioitusta, ehkä jopa anteeksiantoa ja ystävyyttä.

Men det avgörande är inte vad Sackaios gör. Det avgörande är vem som ser honom. När Jesus möter honom, förvandlas hans liv. Nåden väcker något i honom. Han börjar reparera det som gått sönder. Inte för att bli älskad – utan därför att han redan är älskad.

Budskapet till oss är inte: “Kom när ni har alla svar.” Nej. Budet är: Gud ser er nu. Och hans blick är fylld av kärlek.

Och därför får vi säga:

Idag ser han oss.
Idag kallar han oss.
Idag kommer han till oss.
Idag delar han sin måltid med oss.

“I dag har räddningen nått detta hus.”

Den dagen är också vår dag. Här och nu händer samma sak som i evangeliet. Jesus möter oss. Han talar till oss. Han bjuder in oss.

Ingen av oss går härifrån färdig. Men vi går härifrån sedda. Vi går härifrån kallade. Vi går härifrån burna av Kristus.

Konfirmander,
Ni får bära Kristi ljus i världen. Om ni känner er små – minns Sackaios i trädet. Om ni känner er osäkra – minns att Gud ser er med kärlek. Er framtid vilar inte på er egen styrka. Den vilar på att Gud älskar er.

Må hans nåd och frid vara med er i livets alla skeden.