Texter

Första läsningen
Jer. 1:4-10

Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.
Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud,
jag duger inte till att tala – jag är för ung!”
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.
Och Herren sträckte ut handen, rörde
vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
I dag ger jag dig makt
över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull,
förstöra och bryta ner,
bygga upp och plantera.

Andra läsningen
2 Tim. 4:1-5
Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.

Evangelium

Psalmisten säger:
Hela jorden lär känna vad du gör och alla folk får veta att du hjälper.
Låt oss därför lyssna till dagens heliga evangelium.

Matt. 22:1-14

Än en gång talade Jesus till dem i liknelser: ”Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många är bjudna, men få är utvalda.”

Predikan

Har du någon gång känt det som att du håller på att missa något riktigt viktigt eller roligt, som händer någon annanstans? Eller kanske har du fått en möjlighet, som var för god för att vara sann?

Jesu liknelse idag bjuder in oss att reflektera kring hurudant livet i Guds rike är. Som vanligt ska vi påminna oss om att liknelsens syfte är att väcka diskussion. Dess mål är inte att vara uttömmande i sig själv, utan den ska få oss att tänka. På samma not kan konstateras att liknelsen också därför definieras av att det är möjligt att höra den, utan att ta den till sig. Vår förståelse av en liknelse bygger på att vi försöker förstå den. Om vi inte gör det, så kommer den att gå förbi oss. Så klart är risken då också att vi går miste om dess lärdomar. Herren säger: ”Hör, du som har öron att höra med.” Matt 4:9

Denna liknelse inleds med att kungen bjuder in till bröllop för sin son. Jag tänker att vi först ska stanna upp och tänka på vad detta innebär. För det är lätt hänt att det går förbi oss vad ett kungligt bröllop egentligen handlar om. Det är en möjlighet utöver något som erbjuds gemene man. Det är en mycket generös inbjudan som går ut, till en fest av exceptionellt slag.

Därför är det så förbryllande då de inbjudna inte verkar bry sig i det. Varför i all världen skulle de välja något annat än att komma till festen? En gick till sina åkrar och en annan till sina affärer. Någon annan tog fast tjänarna och slog ihjäl dem! Liknelsen tycks helt absurd i detta skede – vad kan motivera sådant våld?

Det verkar som att liknelsen här talar om hur vi förhåller oss till Gud. Gud har gjort allt klart. Han har öppnat porten till sitt rike och bjudit in. Men människor bryr sig inte, ja en del blir till och med arga över att bli inbjudna. Förhåller vi oss så till Gud? Är värdsliga framgångar, det som åkrarna och affärerna symboliserar, viktigare än trons liv? Är pengar, makt och ära – om det sen är genom likes eller genom att jobba för mycket – högre upp på prioriteringslistan än Guds inbjudan till ett nytt liv?

För det är det som följer i liknelsen. Då festsalen äntligen fyllts av gäster, om än andra än de ursprungligen inbjudna, då möter vi en man utan bröllopskläder. Det lär ha varit så att värden på ett bröllop skulle förse sina gäster med en enkel festdräkt. Detta för att alla skulle vara lika på festen, så att ingen skulle stå ut ur mängden på grund av t.ex. rikedom.

Det verkar kanske som att mannen slunkit in på ett bananskal. Här är han, på en fest, utan den rätta dressen. Men då vi vet att kläderna fanns att iklä sig, då ändrar det på det hela. För nu ser vi inte en man som i okunskap eller oförmåga har kommit med fel kläder. Nej, vi verkar möta en man som valt att gå sin egen väg, fastän festens regler är tydliga och värden erbjudit en lämplig utstyrsel.

Bland de många som blivit inbjudna – både onda och goda, sådana som hade tro från förr och sådana som först börjar lära sig trons verklighet, alla slags människor – finns denna ena man, som utpekas i liknelsen på ett mycket dramatiskt sätt. Bröllopskläderna är en bild av det nya livet. Liksom den vita dopdräkten som vi har iklätts. Den samma som prästen bär under stolan och mässhaken. Den som delas av alla kristna. Den talar om att iklä sig något nytt. De många som blivit bjudna och iklätt sig festdräkten har förstått att festen inte kan vara en verklig fest, om inte alla håller sig till etiketten. Att bejaka den inbjudan man fått av Gud leder till att vi själva förnyas och förvandlas. Jag tror det är det som dräkten beskriver.

Inbjudan går ut, många kommer in, men bara den som låter sig förvandlas i enlighet med Guds vilja kommer att kunna ta emot den verkliga glädjen i att tro. Och den dräkt som Gud vill klä oss i är kärlekens dräkt. En dräkt som vi får ta emot av nåd. Att leva i Guds rike är att varje dag igen påminna sig om allt vi har tillgång till genom tron och dopet. Så kan vi klä oss i den rätta dräkten, låta våra tankar uppehåller sig vid sådant som är gott och kärleksfullt.

I första läsningen sade Jeremia att han är för ung för den tjänst Gud hade valt honom till. Men direkt i texten, liksom senare hos Paulus, uppmanas vi att hålla huvudet kallt och fullfölja vad Gud har sänt oss till. Gud söker människor som vågar säga ja. Människor som vågar tro att det gör en skillnad. Människor som tar på sig dräkten, så att festen kan börja. Det gör ingen skillnad om gästerna är unga eller gamla.

Kallelsen till Guds rike går ut, genom oss och genom många andra. Samtidigt tar vi själva emot den. Den kommer inte med något krav. Vi är välkomna. Gud vill anförtro sitt rike åt oss. Därför har han grundat sin kyrka. Men vad gör vi med inbjudan? Låter vi den sjunka ner bland olästa meddelanden i inkorgen? Eller skyndar vi att låta Gud ge oss sina gåvor, gåvor som förvandlar oss till något bättre?

Jesus säger att många är kallade, men få utvalda. Inte därför att Gud stänger dörren, utan för att många säger nej. Guds budskap till oss idag är att vi får komma som vi är, men samtidigt kommer han att föra oss vidare från det vi är idag. Det är en del av hans nåd, att han inte låter oss förbli.

Guds rike är den största rörelsen av godhet och sanning någonsin. Du är bjuden att vara med. Du kan komma med på tåget i denna stund. Och under resans gång får du erfara både nåden att få förlåtet allt som gått fel och nåden att förnyas till en sannare och mera kärleksfull människa.