Texter
Första läsningen
Pred. 12:1-7
Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.
Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala – de är för få –
då det mörknar för dem som ser ut
genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden,
sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud,
som gav den.
Andra läsningen
2 Tim. 4:6-8
Mitt eget liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter hans ankomst.
Evangelium
Luk. 20:27-40
Några saddukeer – de förnekar att det finns en uppståndelse – kom till Jesus och frågade: ”Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. Slutligen dog också kvinnan. Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.” Jesus svarade: ”Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Då sade några skriftlärda: ”Mästare, det var bra svarat”, för de vågade inte ställa fler frågor till honom.
Predikan
Vi hör Herren tala till saddukeerna om uppståndelsen. Detta hopp som kyrkan äger inför döden. En fråga ställs, som säkerligen på något plan är en verklig fråga, även om den också kan tolkas en aning raljerande. Om det finns sju bröder, som alla i tur och ordning gifter sig med samma kvinna – vem av dem ska vara hennes man vid uppståndelsen? Frågan är kanske konstruerad för att visa på det absurda i uppståndelsetron, men Jesus för våra tankar längs en annan bana än saddukeernas. Uppståndelsen, säger han, är inte att uppstå tillbaka till denna värld och denna tid, inte att leva som vi lever nu, utan det är något nytt. Han liknar de uppståndna vid änglar, vid Guds söner, vid något som liknar Gud mera än vi gör idag. Dessutom gör han det med Moseböckerna som hjälp, han svarar alltså utgående från deras egen infallsvinkel.
Kanske går uppståndelsen att jämföra med ett frö. Ett frö bär inom sig potentialen för den växt som ska växa fram. För den oinvigde kan ett frö tyckas ett livlöst objekt. Litet och oviktigt. Men för den som känner fröets hemlighet är den ett ofullbordat löfte om liv, en början på något som är svårt att fånga med ord, en gåva av kommande skönhet och tillväxt. Och liksom vi, är varje frö unikt, varje blivande växt sin egen, trots likheter till sina bröder och systrar.
Från fröets eget perspektiv är det näst intill omöjligt att föreställa sig vad som väntar. Paulus talar om detta, då han säger att det som sås förgängligt kommer att uppstå oförgängligt. Vi, som lever i denna tid, kan omöjligt veta vad som väntar efter uppståndelsen. Liksom fröet är så mycket mindre än växten vars potential den bär, är också vi så mycket mindre än den förvandling som väntar. En förvandling av läkedom, av torkade tårar, av himmelsk glädje.
Ja, enligt Herrens ord till oss idag är denna förvandling så omfattande att till och med de allra viktigaste vi har i detta liv kommer att omformas. Våra äktenskap ska bytas i något nytt, formen för dem ska förvandlas tillsammans med oss. Likaså minns vi den rike mannen, som Jesus sade åt att han ska sälja allt. Våra rikedomar ska bytas ut mot en himmelsk skatt. Och vi minns liknelsen om den förlorade sonen, om stoltheten och hedern, som byts ut mot den gudomliga kärleken. För oss som idag firar fars dag kan ett ord som detta kännas förbryllande. Hur kan något så viktigt som ett faderskap göras så litet i det himmelska perspektivet?
Det Jesus lär oss om Guds rike och om den kommande nya skapelsen vittnar om ett liv där det som binder oss och begränsar oss i denna tid byts ut i Guds barns frihet. En frihet från sådant som bryter ner. Vi behöver inte längre de former som behövs här i tiden, för vi uppstår till att leva inför Guds ansikte. Att skåda Honom som en broder, som en vän som man längtar efter att möta och se igen.
Så lär också kyrkans fäder att den kristnes längtan efter Gud i denna tid fullkomnas i den kommande. Guds ger vår livsande och den återvänder till Honom, hörde vi av Predikaren. Då vi uppstår ska vår ande alltså vara hos honom som är dess ursprung. Vi ska äntligen vara hemma. Den vilsenhet som präglar mycket av livet i tiden ska bytas i fullbordan. Där ska gemenskapen med Gud och de heliga, vara så god att allt i denna tid bleknar.
Så fullkomnas det som också dagens tema talar om, att döden ska bytas i liv. Då vi väljer att följa Jesus i denna tid uppmanas vi att dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Vi lever alltså i förberedelse för vad som ska komma. Vi lämnar det mörka inför ljusets Herre och söker det livgivande ljuset hos Gud. Så blir varje bön, varje sorg, varje möte med dödens makt en förberedelse för den död som sätter punkt för vår jordiska vandring. Sakta avklär vi oss det förgängliga, för att det oförgängliga ska träda fram. Sakta lägger vi bort världens lidelser och begär, för att ta emot nåden i sin fullhet. Liksom fröet läggs i jorden och omsluts av mörkret för att vinna det verkliga livet.
Så lovar oss också Herren uppståndelsens glädje. Han vandrar med oss genom dödsskuggans dal. Han lämnar inte sin skapelse i syndens och dödens våld, utan han kommer till oss för att vi ska ha verkligt liv. Då blir det som vår andra läsning säger, att rättfärdighetens segerkrans väntar alla som längtar efter hans ankomst. Då Jesus är nära oss, då kan alla våra sorger bytas i glädje. Då kan själva döden vändas i liv. Då fullbordas allt det goda vi redan har fått, till något endast Gud kan veta.