Texter
Första läsningen
Jer. 20:7-11, 13
Du förledde mig, Herre, och jag lät
mig förledas.
Du blev mig för stark, du fick övertaget.
Jag har blivit till ständigt åtlöje,
alla gör narr av mig.
Ty varje gång jag talar måste jag ropa,
måste jag skrika: ”Våld och förtryck!”
Ja, mig har Herrens ord
vållat ständigt spott och spe.
Men tänker jag:
”Jag bryr mig inte om honom,
aldrig mer skall jag tala i hans namn”,
då blir det i mitt bröst som brann där
en eld,
instängd i mitt innersta.
Jag försöker stå emot
men förmår det inte.
Ja, jag hör folkhopen viska:
”Skräck från alla håll!
Ange honom! Vi skall ange honom!”
Alla som stod mig nära
väntar nu på mitt fall:
”Kanske låter han lura sig,
så att vi får övertaget
och kan ta hämnd på honom.”
Men Herren står på min sida,
stark och fruktansvärd.
Därför skall mina förföljare snava,
de skall komma till korta
och stå där med skam,
de skall inte ha framgång –
en smälek som aldrig skall glömmas.
Sjung till Herrens ära!
Prisa Herren!
Ty han räddar den fattige
ur nidingars våld.
Andra läsningen
Apg. 6:8, 11-15, 7:51-60
Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. Där fick falska vittnen träda fram och säga: ”Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.” Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.
Stefanos sade: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.”
När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Han föll på knä och ropade högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden dog han.
Evangelium
Matt. 10:16-22
Jesus sade till sina lärjungar:
”Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor. Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och de skall piska er i sina synagogor. Och ni kommer att ställas inför ståthållare och kungar för min skull och stå som vittnen inför dem och hedningarna. Men när man utlämnar er, bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar, utan er faders ande talar genom er. Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad.”
Predikan
Stefanidagens plats i julkretsen är att påminna oss om det allvar som Kristi födelse bär med sig. Det är så lätt att fastna i en slags sentimentalitet över julens händelser. Men samtidigt vet vi att Kristi födelse sätter igång något helt nytt i världshistorien. Främst, så klart, är det förkunnelsen om omvändelsen till Guds rikes liv, men en följd av det är den förföljelse som därmed inleds.
Jesus talar om att det kristna livet riskerar bli en skiljesak mellan syskon, eller mellan familjemedlemmar i olika generationer. Men den som håller ut ska bli räddad. Vad är det att hålla ut?
Trons uthållighet handlar inte om vår förmåga att uppbåda övertygelse. Det handlar om att rikta blicken mot Kristus, julens barn – fredsfursten, påskens korsfäste herre. Vår tro är inte en som handlar om vår förmåga att utstå motgångar, utan om att vi kan tro att Kristus är nära oss och delar vår motgång. Inte blir någon martyr av sin egen kraft, utan av Guds kraft att bära en genom motgången, till och med genom döden. Mänskligt sett är det ett fruktansvärt öde, men samtidigt något som Herren delar med oss. Han valde fredens väg ända till korset. Så kallas också vi att dela den vägen med honom, för världens skull. Men det är genom hans utrustande, då han sänder oss sin Ande, som vi förmår det. Det är inget vi ska sträva efter eller ens förbereda oss för i våra andliga övningar. I allmänhet är detta inte saker som sinnet mår bra av att fästa sig vid.
Det som däremot kommer närmare vardagen är diskussionen om trons plats i samhället i allmänhet. Då man nyss har hört om Stefanos i dagens andra läsning eller då man hör Jesu ord om de ödesdigra konsekvenserna hans rike kommer att orsaka för några av oss, så känns det ganska enkelt att vara kristen i dagens samhälle. Ingen blir förföljd för sin tro, det råder inget samhälleligt hot mot ens person för ens övertygelser.
Däremot kan det nog konstateras att vårt samhälle är ett sådant där tro numera tolereras mera än uppmuntras. Detta är så klart en stor orsak för sorg då vår kyrkas många välsignelser förskjuts till något som man sysslar med inom familjen eller privat. Men av detta följer något som vi – som med herdar och vise män har sökt oss till frälsarens krubba – behöver vara alerta på. Nämligen en slags förtunning av trons budskap. Detta i motsats till den substantiella övertygelse som vi ser hos Stefanos.
I dagens läsning utelämnas Stefanos tal till dem som anklagar honom. Det är ett långt tal, som går igenom Guds gärningar ända från Abraham till Kristus. Ett tal som är rikt på innehåll och förståelse av vem Gud är och vad han vill med sitt folk. Ett tal som visar att Stefanos på djupet inser att Guds vilja för honom är något som rör hela mänskligheten. Det är något av detta som jag kan uppleva att saknas i den samhälleliga debatten. Efterhand folk tappar kontakten till trons verkliga innehåll och löfte, börjar man se religionen som ett medel för kontroll istället för en källa till livsmod och vägledning. Vad en pastor eller annan adlig ledare möjligen kan vinna på den kontrollen i dagens samhälle undflyr mig.
Jag vill göra ett försök att beskriva martyrskapets plats i detta. Det finns en biblisk bild som beskriver det ganska bra, nämligen den med den renande elden. Då vi skådar trons vittnen, sådana som Stefanos, ser vi en prövning som liknar då en guldsmed genom elden separerar metaller från varandra, för att utvinna det rena guldet. Martyrskapet är en prövning som visar vad trons kärna verkligen handlar om. Vad som träder fram är ett rent, i bemärkelsen odelat, vittnesbörd. Ett vittnesbörd som beskriver ett liv som valt enbart Kristi väg. Jesus säger att vi inte kan tjäna både Gud och mammon. Genom förföljelsen ser man skillnaden på Guds vilja för världen – som är fred, kärlek och nåd – och det som världens välden och makter driver fram, nämligen våld, hat och orättvisa. Den som består martyrskapets prov, består alltså i kärlek och visar genom det på den djupa kraft som finns i kärlekens väg. Den väg som också Kristus vandrade.
Och för den som betraktar detta i offentligheten, vare sig man delar tron eller inte, blir martyrskapets vittnesbörd ett ljus som driver bort alla gråzoner. Det finns inget ”å ena sidan, å andra sidan” i dessa frågor. Man tvingas välja sida – står man med dem som lider för sin tros skull eller med dem som förtrycker?
Martyrskapet är alltså en prövning Gud kan föra en människa genom, då Gud utrustat den med en sådan nåd att den kan dela Kristi lidanden. Men det är också ett väckelsens tecken för världen, en fråga som inte går att ignorera, om man verkligen kan stå för förföljelsens handlingar.
Och denna bild tror jag gäller både för de stora martyrerna, som vi minns idag, och för oss vanliga dödliga: vi som nu firar jul och samlas till mässa i ett bönehus långt borta från världens strider och larm. I ett samhälle som inte längre uppmuntrar till tro, blir den troendes liv ett allt viktigare redskap för att hålla framme det goda som Kristus har kommit med. Sannolikheten att någon av oss skulle behöva utstå sådana förföljelser som dagens texter talar om är liten. Men också i vår vardag ställs vi inför frågan om hur våra liv kan fyllas med Kristi kärlek, istället för att bindas vid det som världen lockar oss till.
Det är allt från de små sakerna, som om man kan stjäla lite kontorsmaterial från sin arbetsplats, till de större frågorna om hur man ska leva sitt liv då man anklagas av sitt samvete. Vad vi beslutar i sådana frågor gör en skillnad. För det liv som Jesus kallar oss in i ser annorlunda ut livet i mammons domäner. Han kommer till ett stall, inte till ett palats. Han väljer det enkla, framom det som ser mycket ut i världens ögon. Han kommer för att tjäna, inte för att visa upp sig. Han väljer det som förbättrar människors omständigheter, framom det som är enkelt för honom själv. Och han kommer för att lida för vår skull, inte för att tvinga oss att lida för honom.
Den frälsare som föds i julnatten och som för oss in i trons nya liv, regerar genom barmhärtighet och nåd. Hans rike är inte av denna världen. Och det ska utmana oss, så att vi förmår välja om vi står med honom som är fattigas, sjukas, ensammas och utstöttas vän – eller om vi väljer en annan väg istället?